Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll - N:o 16. 15 Augusti 1880 - Adeline Patti (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 16
d. 15 Augusti 1880.
I hvarje nummer ett eller flere nya
och företrädesvis lätta
musikstycken för piano eller sång.
Utgifvare: AlFRED L.UNDGREN.
^lOCKHOLM, jSAAC ^ARCUs’ ^OKTR.-^KTIEBOLAC. l88o.
Utkommer den l:sta och lS:de
i hvarje mänad.
Innehåll: Adeline Patti (forts, och slut). — Om
Kyrksången, föredrag af professor O. Byström. — Om
befordran. — Krönika.
Pianomusik: Menuet de Boccherini. * V.
ADELINE PATTI.
V.
(Forts och slut.)
Den hyllning och beundran nian egna t
henne öfver allt, der hon låtit höra sig.
har aldrig förmått blända henne till den
grad, att hon trott sig vara en ofelbar
‘diva’, utan har hon redligt arbetat på
sin konstnärliga fulländning.
Bland hennes många nyare roller nämna
vi Leonoras i ‘Trubaduren5 af Verdi.
Beundransvärdt är hennes föredrag af de
begge arierna, hvilka, som bekant, efter
ett yppigt andante, öfvergå i ett trivialt
lalegro. De långsamma satserna sjunger
hon bredt och uttrycksfullt; i allegrot
öf-verskyler hon det betänkliga i
kompositionen, först och främst genom en bländande
virtuositet, som försätter komponisten helt
och hållet i skuggan. Man måste här
hafva hört de silfverklara tonerna i denna
osvikliga stämma, som lekfullt behandlar
de största svårigheter och med orubblig
säkerhet anslår de högsta noter liksom
tangenter på ett piano. Tillika vet hon
att i den musikaliska fraseringen samt
genom miner och åtbörder mildra och till
ne viss grad adla det underhaltiga i detta
allegro-motiv.
I Julias roll i Gounods ’Romeo och
Julia* är hennes föredrag af valsarian i
första akten för sig ett litet under:
fulländad sångkonst, parad med den renaste
smak och älskligaste natur. Nästan alla
sångerskor transponera detta stycke ett
helt tonsteg lägre, men Patti sjunger det
i originaltonarten, G-dur. Den lätthet
hvarmed hon beherskar det höga läget
och de ständigt återkommande tonerna: |
tvåstrukna a och h samt trestrukna c fröjda
och vederqvieka likt en tidig morgonstund.
Alltid sträng i takten, behandlar hon dock
inom dennas gränser rythmen med
individuel frihet, likväl utan att någonting
hvar-ken släpas eller jagas. Hvilken fin
musikalisk smak förråder hon ej i de straxt
i början förekommande förslagen — och
senare i den upp- och nedgående
kroma-tiska skalan, återgifven, icke såsom en
sjungande stormvind, utan med
oförlikneligt lugn och renhet, hvarje tonsteg
liksom mej.-,ladt i marmor. Ett värdigt
sidostycke till hennes skuggvals i ’Dinorah*.
I bägge förstår hon att utplåna hvarje
trivial bismak och till verklig skönhet
upphöja, hvad som eljest i bästa fall skulle
blifva endast bravurprof. Ett annat
sidostycke dertill är valsen (af Venzano) som
hon inlägger i Donizettis ‘Linda’ och
hvari hon i ett andedrag sjunger en drill
på sjutton takter, leende, som vore det en
barnlek. En fjerde pendant slutligen är
den i valstempo hållna arian i Gounods
opera ‘Mireille*. De blixtsnabba, höga
staccaton hon infogar mot slutet beteckna
den absoluta sångkonstens högsta spets.
År I876 inträffade emellan Adelina och
hennes man häftiga uppträden, föranledde
af den senares svartsjuka emot
tenorsångaren Nicolini och hvarpå följde en laglig
skilsmessa de begge makarne emellan.
Straxt derefter (i mars 1877) kom
Adelina till Wien. Här lefde hon i
strängaste tillbakadragenhet och visade sig
hvar-ken på teatern eller eljest i det offentliga
lifvet. På scenen oförändrad, syntes hon
i hemmet icke mer äga sitt glada sinne i
behåll; såsom emellan två dystra skuggor
stod hon, begrundande å ena sidan de
senaste, ledsamma tilldragelserna och å den
andra ett ovisst kommande. Publiken
ignorerade marquisinnan och firade af fullaste
hjerta Adelina Patti.
Icke alltid, der vi påträffa virtuositet,
har denna uppblomstrat ur en eminent
musikalisk natur, och virtuosen, som längre
än ett decenium igenom ilat från triumf
till triumf, förlorar i regeln den
musikaliska och dramatiska känslans enkla väsen.
Han blir raffinerad, konstlad, och traktar
medelst sökta effekter, öfverspänd accent
och tillagd grannlåt att ersätta det skönas
förlorade oskuld. Hos Adelina Patti
finnes ej ett spår af dylikt inflytande. Hvem
har väl någonsin beträdt henne med en
enda omotiverad effekt, eller, äfven i de
högsta känsloutbrott, hört henne
öfver-skrida’ gränsen för det musikaliskt skönar
Hon sjunger alltid rent, alltid i takt, hon
respekterar komponistens noter, tremolerar
icke och hvarken utplånar eller öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
