- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
107

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. 15 Augusti 1880 - Om Kyrksången, föredrag af professor O. Byström - Om befordran, af Orfeus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lig munk-notstil blifvit upptecknad. På
sädant sätt hafva upstått olika
lösnings-sätt, eller olika läsarter af de mångtydiga
neumema. Dessa läsarter äro
hufvudsak-ligei. representerade af Tysk, Fransk och
Italiensk smak.

Den tyska läser neumema i noter af
lika långt tidsvärde eller i samma
enformiga rytm, som nu svenska koralerna hafva.
Den franska har sina noter med
afvex-lande olika tidmått. Båda
upptecknings-sätten sakna taktstreck.

Den italienska synes i Falestrina ega
sin förnämsta traditon. Han läser fritt,
men med rytmen strängt afpassad efter
versens meter; har dessutom taktstreck.

Hiiffner, som studerat kyrkmusik i
Tysk-iand — hans hembygd — måste läsa den
Gregorianska sången enligt tysk smak eller
koralrytm. Man behandlar, t. ex., den
gamla katolska hymnen ’ Veni sanete
spiritus’’ — i vår plalmbok, n:o 132, O!
du helge ande kom til! oss in* —
alldeles som Prätorius, Tysklands förnämste
auktoritet, och efter honom alla tyska
komponister intill våra dagar göra. Men
under samma jernhårda koral-lag kufvades
all vår psalmsång, fastän folket då sjöng
på helt annat sätt efter 1695 års
psalmbok, hvilken, liksom våra gamla
handskrifter, mer närmar sig fransk smak Här
inträffade ett ’summum jus, summa injuria’,
som allra bjertast visar sig i konsten. Ty
en katolsk hymn och ännu mindre en
protestantisk enkel, andlig visa låter sig
icke ostraffadt behandlas som Gregoriansk
sång efter ensidig tysk läsart; de måste,
för att icke komplett förderfvas, få
bibehålla sina ursprungliga tidmått och
rytmiska förhållanden, hvilka merendels strida
mot koralens långsläpighet. Men den som
alldeles bestämdt yttrar sig: huru vår
kyrksång hor vara; det är Luther sjelf.

Hans biografer skrifva: Luther var
musikalisk och alldeles icke någon fiende till
den katolska kyrkmusiken, o. s. v. Hvad
allt detta låter matt. emot att läsa hans
egna åsigter!

Företalet till ’Geistliche Gesangbuchlein,
Wittemberg 1525’ lyder som följer: ’Att
det är godt och Gud behagligt att sjunga
andliga lofsånger är ingen kristen obekant.

Dernäst är det ock uppenbart, att
sådant bruk, synnerligen ined psalmer, har
varit från begynnelsen uti den kristna
församlingen. Ja, till och med Paulus
har anordnat och bjudit sådant, 1 Corinth.
14 v. Och till de Colosser i det 3 kap.
befaller han dem, att sjunga andliga visor
och psalmer för Herren- och det af
hjer-tat, på det att derigenom Guds ord och
kristlig lära måtte på många åtskilliga
sått af handlas och öfvas*).

Derfor har jag äfven tillika med några
andra diktat och satt några andeliga visor,
att den, som detta bättre göra kunde,
härmed måtte lemnas en god början och
orsak *).

Och ville jag gerna, att dessa sanger
äfven kunde sättas och sjungas på fyra
stämmor f) pä det att ungdomen måtte fä
något, *) hvarmed den kan fördrifva sina
förgiftade oanständiga visor och sålunda

*) Cursiveringen af O. B-m

fä skäl, att öfvergifva dem och skilja sig
från dem.

Item, på det att livar måtte se, att
jag icke är af den mening, att alla sköna
konster skulle genom Evangelium
förstöras, förgås och ödeläggas, såsom åtskilliga
svärmare föregifva; men att jag ville gerna
sa att alla konster, och isynnerhet musiken,
måtte befrämjas och tjena den, som dem
gifvit och förskaffat hafver. ‘

Derför heder jag alla fromma kristne,
att hvar och en ville bidraga, til! att detta
måtte vidare förbättras och befrämjas, *)
i den mån Gud gifver honom nåd att
finna sådana flere sånger. Hela verlden är
dock alltför mycket lat och försumlig till
att uppfostra och undervisa ungdomen, att
man icke dertill skulle hafva full orsak
att uppmana.

I företalet till * Geistliche Lieder aufs
nen gebersert, Wittemberg IJJJ*. klagar
han redan: ’att genom nya upplagor den
första blifvit förfalskad, att man förlorat
det goda och behölle endast det onyttiga
i bruk’ samt i företalet till *Christliche
Gesängc Lateinisch und Deutsch gum
Be-grälmiss iyjq.2’, heter det: ’Derför hafva

vi till ett godt exempel tagit den sköna
musiken eller de sånger, hvilka af
påfve-dömet vid vigilier, själamessor och
be-grafningar begagnas, låtit trycka några af
dem i denna lilla bok och vilja med tiden
taga flera sådana. Sången och noterna
äro präktiga, skada vore det, om de skulle
gå förlorade, men okristeliga och dåliga
äro text och ord, de böra gå förlorade.
Det är på textens förändring, man bör
arbeta*.

Här talar ju Luther som en konstnär!
Den åsigt, han efter Paulus åberopar —
att sjunga med anda och förstånd — är
ju, för alla tider, konstens sanna
grund-i sats! Då i forna dagar cantorn
installerades hette det: * Vide, ut qvod ore canias,
enrde eredas; et </Vod corde eredis, oper ibus
comprobes* (se till, att, det din mun
sjunger, är hjertats tro; och, hvad ditt hjerta
tror, visa det i dina handlingar). Denna
påminnelse till cantorn gälde på samma
gång äfven sjelfva kyrksången, hvilken ofta
författades af biskopen, men ordnades i
musik af cantorn. I denna mening har
Luther verkat mycket, men icke mindre
till kyrksångens spridning År 1530
ut-gaf han i tryck sin och hela den
protestantiska verldens kärnpsalm — ’Vår Gud
är oss en väldig borg’ — som andlig visa.
Luther har således utöfvat en omfattande
musikalisk verksamhet, till hvilken han
på det kraftigaste uppmanar andra.

Om påfvedömets musik säger han:
behåll, ändra icke! Likväl inträdde i den
tyska psalmsången, redan under Luthers
lifstid, förändringar, hvaröfver han klagar:
’man har f örlorat det goda och behåller
endast det onyttiga i bruk’; och, efter hans
död, började denna, så att säga, puritanska
ängslan för melodiens egen rytm att uppgå
i den stela koral-unifot men, hvilket man
med största skäl kan kalla
melodiensfång-driigt.

I Praxis Pietatis Melica af Criiger.
Berlin 1604, XI upplagan — det norra
protestantiska Tysklands rättesnöre
(psalmbok) på den tiden — finnas ännu
hymners och visors egna rytmer bibehållne.

Så ordnad går kyrksången mycket godt i
Danmarks alla kyrkor, äfven på
landsbygden. Norges kyrksång rör sig, äfven der,
särdeles väl under friare former.

Vi svenskar, som hafva namn att vara
mycket musikaliska af oss, vi hafva gjort
nästan intet för vår kyrksång i detta
af-seende.

Hvad bör nu göras? månne en ny
koralbok? Nej! Icke ännu.

Om man helt enkelt frågar: huru skulle
Luther på sin tid gjort i Sverige? — blir
svaret: på samma sätt som i Tyskland;
skrifvit, samlat och utgifvit både
’påfvedömets sköna musik’’ samt äfven egna
protestantiska hymner, psalmer och andliga
visor. — Har så här skett? —
Visserligen icke efter Luthers mening. — Vi
sakna måhända materialier? — Vi ega
sådana i öfverflöd.

Ja! det är förvånande, men sant!

Det kongl. Biblioteket, styrdt och
ordnat med vetenskaplig insigt och konst,
inbjuder, med sin ljusa, glada läsesal, hvem
som helst till forskning i folianterna eller
bläddrande i tidskrifter för flagen, dervid
alla mötas af sällspord artighet och vittert
deltagande. Der ega vi skatter för
studerande af den Gregorianska sången. —
Såsom: det svenska Gradualet (tryckt i
Ltibeck omkring 1490); åtskilliga
handskrifter från 1400-talet, hvaribland det
präktiga Missale Lincopense, hvilket på
ett förträffligt sätt tyder neumema i Liber
sacramentorum (från 7 eller 800 talet).
Vidare hafva vi ofvannämda gamla skrifter
(Fen liten songbook, m. fl.) samt åtskilliga
psalmböcker, för att inbördes jemföra och
granska hymner, psalmer och andliga
visor.

Låt oss derför, med dessa utmärkta
hjelpkällor, börja Luthers verk i Sverige;
skrifva, samla och utgifva våra
psalm-rnelodier i deras sköna ursprungliga
gestalt. ’Sången och noterna äro präktiga,
skada vore det, om de skulle gå förlorade’.

Härvid bör 1695 års psalmbok, den af
konungen gillade och stadfästade, läggas
till grund jemte 1819 års psalmbok i och
för texten. Derigenom kan enhet slutligen
vinnas.

(Slutet följer.)

Om befordran.

Tio år mot tio minuter!

Tio år af mitt lif, mot att i tio
minuter fä vara ett den sanna humorns
skrif-vande (eller talande) medium — ack huru
gerna jag gåfve!

Och den raspande pennan, förd som af
ett osynligt väsen, liksom gnistrande sänkt
mot papperets plan, vändande detta i stål,
— sig sjelf till flinta: ditt sinne, o läsare,
till ett din sympatiska känsla tändande
eldfängdt fnöske — kom sedan, du
lieman, gerna: jag löste min förfallna vexel
med glädje!

Svedenborg säger: ’Vår jords andar
representera det yttersta af det yttre*.

Låtom oss för ett ögonblick antaga att
så vore. Enligt denne tänkare
representera vi härnere alltså det kroppsliga, det
yttre, skalet, ja hvarför icke: den genom
natur eller konst glättade ytan af skalet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free