- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
110

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. 1 September 1880 - Ole Bull † (med porträtt) - Om Kyrksången, föredrag af professor O. Byström (forts. och slut.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin läkare; sedan, då han återvunnit
helsan, öfverhopade hon honom med
välger-ningar, gaf honom en utmärkt violin af
Guarnerius, och försåg honom med medel
att bege sig till Italien, hvarest han trodde
att stora framgångar väntade honom.
Anländ till Milano, kom han i bråk med
österrikiska polisen och fick af dess
agenter känning af dess herkuliska styrka.
Tvungen att Hy, begaf han sig till Bologna
April 1834) och gaf derstädes en
konsert, på hvilken han spelte tvenne stycken
af egen komposition utan orkester och
fyrstämmigt för en violin, hvilka eldigt
applåderades. Från Bologna reste han
till Rom, hvarest han ej lät höra sig
offentligt; sedan (hösten samma år) till
Neapel. I Februari 1835 spelte han der
på theater de Fondo emellan akterna och
lät applådera sig med entusiasm i en
fantasi af egen komposition, med orkester.
Efter att hafva besökt Sicilien och
till-bragt några månader i Palermo och i
Messina, återvände han till Neapel, gick
sedan till Florens, till Genua, till Turin,
och återkom till Paris. Året 1837 var
han i Briissel och gaf konserter; begaf
sig derpå till Ryssland och spelade i St
Petersburg och Moskwa vintern 1838. På
återresan spelte han i Königsberg, Berlin,
Breslau och Wien. Ar 1840 gjorde han
en ny resa i Tyskland och lät höra sig i
Miinchen, Salzburg, Frankfurt, Leipzig
och Berlin, efter att hafva spelt i Paris
på renaissans-teatern, utan att der på
artisterna hafva gjort något gynnsamt
intryck. I Leipzig rönte han likaledes
motstånd. Under loppet -af denna färd
genomreste han Danmark och Sverige och
återkom efter tolf års frånvaro till Kristiania.
Det var vid denna tidpunkt han fattade
beslutet om en resa till Nordamerika,
för-verkligadt år 1844. Der gaf han fritt
lopp» ät sina excentrisiteter, och bedömde
med fint förstånd lynnet af den befolkning,
bland hvilken han befann sig och inrättade
sin talang i enlighet med deras böjelser.
Det är härom som han leende berättat
för sina vänner, huruledes en extravagant
kapris, hvilken han betitlat: ligan som
åt opp oxen, uppväckte en sådan
hänförelse och entusiasm i alla de Förenta
Staterna, att han deraf skördade 60 tusen
dollars (300,000 francs) i ren behållning.
Efter återkomsten till Europa gjorde han en
utflykt till Algier sommaren 1846,
genomreste derpå mellersta Frankrike och
återsåg Paris vid slutet af 1847. Få dagar
efter Februarirevolutionen lät han höra
,ig på en konsert till förmån för de sårade,
och återkom derpå för andra gången till
Briissel. Sedan han vistats der några
månader utan att gifva konsert, återvände
han till Norge och grundläde der en
nationalteater. Som han råkat i delo
med de lokala myndigheterna i Bergen,
beträffande vissa formaliteter som han
uraktlåtit, blef han ådömd straff och blef
genom denna tillfällighet mätt på vistelsen
i sin fädernestad samt lemnade den, kanske
för alltid. Derpå gjorde han en rundresa
genom Tyskland och begaf sig så till
Sydamerika, der han inköpte vidsträckta
områden i Pensylvanien i afsigt att bilda en
Skandinavisk koloni. Detta ville dock ej
riktigt lyckas. Ole Bull återkom till Europ»a.

Ole Bulls talang torde haft till
utgångspunkt imitationen af Paganinis; men den
blef dock sedan modifierad, personliggjord.
Dess eminens bestod i stor fulländning
i det flerstämmiga spelet, jemte ett
vackert staccato. Oaktadt förebråelsen för
konstmakeri, som stundom riktades mot
honom, väl ej saknade grund, har man
dock villigt erkänt hans stora förtjenster.
Han hade af naturen det sannt känsliga
uttrycket, och hvar och en af oss som
hört honom s]>ela t. ex. ’Sæterjentens
søndag* lär väl aldrig glömma denna
herrliga, originella melodi, säkert hans
vackraste komposition, spelad sa. som endast
han det kunde.

Sin ålderdom, som för honom ej
tycktes vara någon börda, tillbragte han
mestadels i Amerika, men gjorde emellanåt
kon-tresor till Europa, ständigt afhörd
med oförminskadt bifall.

Ole Bulls begrafning.

Bergen den 23 Augusti. Ole Bulls
begrafning har i dag egt rum. På
morgonen fördes den smakfullt smyckade kistan
af ångfartyget Kong Sverre från Lvsöen.
Kistan hade till ångbåten burits af
bönder, guldkransen från San Francisko af
Edv. Grieg och ordnarne af öfverläkaren
Danielsen. Fjorton ångfartyg mötte och
åtföljde Kong Sverre till Molöen. Salut
gafs från ångbåtarne och fästningen.
Klockan 2 ankom ångfartyget till
Hol-bergsbryggan. hvarifrän kistan, under
salut från skansen, kördes till kyrkogården.
Skalden Björnstjerne-Björnsson sade vid
grafven ett gripande tack till den aflidne.
Processionen oräknelig. Allt bar pregeln
af en gripande folkets sorgefest. Omkring
20,000 personer voro närvarande.
Öfver-allt sågos sorgflaggor och sorgklädda
men-niskor.

~.safb-

Om kyrksången.

Föredrag vid 41de Nordiska Skolmötet
den 11 Augusti 1880

af professor

O. Byström.

(Forts, och slut fr. 11:0 16.)

Men, under hvilken form bör detta
sker Luther begagnade härtill visan. Den
andliga visan är i Sverige mycket
gammal. Svårligen kan »len skiljas från
folkvisan. Man påstå|^ att folkvisan under
vårt katolska tidehvarf blifvit ofta
begagnad, synnerligen i landskyrkorna’som
andlig visa eller hymn, under gudstjensten.
Hvad som talar för detta antagande är
t. ex. den mycket kända folkvisan: ”Och
liten Karin tjente pa unga kungens färd”.
Orden äro en bearbetning af den katolska
legenden om helgonet S:ta Katharina;
musiken bär starka spiår af att vara en så
kallad Seyven/ia. eller kyrkans hymn.
Under den senare delen af nämde tidehvarf
uppstodo starka reformatoriska rörelser
inom kyrkan, för hvilka den heliga
Bri-gitta stod i spetsen med bibelöfversättning
och åtskilligt annat. Ett märkligt
reformatoriskt drag är äfven: att den första
psalm på svenska språket — 5Een rikir
man ock welloger han’ — blifvit författad
af Professorn i Upsala, Theologie Doctor
Ericus Olai (-j- 1486). Vi finna sålunda

flere af Luthers vigtigaste grundsatser här
i Sverige upptagna åtskilliga år förut.

Den andliga visan begagnades mycket
under följande tider och var folket så kär,
att den medföljde deras dagliga sysslor.
Så var det åtminstone ännu under det
föregående århundradet. Mycket har
sedan verkat att den fallit i glömska och
dertill är koralen icke minsta anledningen.

Genom psalmmelodiernas återförande till
ursprunglig form, återställes äfven den
andliga visan af sig sjelf. Denna sångform
är ock synnerligen egnad att sprida
kännedomen af våra psalmer, så till text som
melodi, bland alla folkklasser. Luther,
åtminstone, uppfattade så dess kraft, ’att på
många åtskilliga sätt afhandla och öfva
Guds ord och kristlig lära*.

Luther önskar: ’att dessa sånger äfven
kunde sättas och sjungas på fyra stämmor,
på det att ungdomen måtte få något’;
men sången i kyrkan tänker han sig
endast unison eller enstämmig. Efter denna
åsigt bör ock en sångbok för kyrkan vara
utarbetad ensamt för detta ändamål eller
församlingens enstämmiga sång. Man har
alltför mycket tänkt på, att kunna på en
gång: ’tjena två herrar* — enstämmig

och ferstämmig sång samt det
ackompag-nerande instrumentet, orgeln, hvilket
musikaliskt tänkt torde innebära åtskillig
svårighet.

Nej! Åt församlingen sin sångbok, och
åt ungdomen sin, så menar väl Luther?
och denna flerstämmiga, eller ungdomens
sångbok, må först komma genom våra
psalmmelodiers förut omnämde förbättring
i samband med harmonisk behandling för
ferstämmig sång; ty församlingen bör väl
på förhand i hemmet och skolan
undervisas och uppfostras i sådana förändringar,
men icke i kyrkan.

För hvarje af dessa sångböcker måste,
gifvit, den musikaliska konsten gälla som
grundval; hvarför den harmoniska
behandlingen blir något olika. Men deremot
blefve melodierna alltid oförändrade och
desamma för båda. På detta sätt kunna
både enhet i kyrksången och allmännare
kännedom af densamma vinnas.

Men Luther säger: ’på fyra stämmor’’.

Hvilka blifva då dessa fyra stämmor i
ungdomens sångbok? Jo! låt oss tänka
efter. Skolbarnen bestå endast af
sopraner och några altar. Tenor finnes ej.
hvarken i hemmet eller i skolan; ty
ynglingen måste, till och med före målbrotiet,
upphöra med sång. Nå. men basar
finnas der ännu mindre? Ja! visserligen, men
vi hafva ju familjefadern i hemmet och
läraren i skolan! Åro de icke
tillräckliga. finnas nog. äfven i de mest
undangömda bygder, mången, som kan och vill
*hålla bas* vid ungdomens sång.

Den fyrstämmiga satsen i ungdomens
sångbok blir då bestående af: r:sta och
2:dra Sopran, Alt samt Bas. En sådan
sammansättning låter i musikaliskt afseende
väl utföra sig; den har ock traditionen
för sig.

I Bii? cantiones (1585 —1520) finnas
de flesta psalmer och andliga visor, på
detta sätt harmoniskt behandlade; troligt
är ock, att de den tiden så sjöngos, då
flerstämmig sång kom i fråga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free