- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
111

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. 1 September 1880 - Om Kyrksången, föredrag af professor O. Byström (forts. och slut.) - Saint-Saëns

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvad, som nu bör göras för
kyrksån-gen. blir i korthet sammanfattadt:

iso. Grundlig; undersökning för
återställande af alla våra psalm-melodiers
ursprungliga toner oeh rytmer, eller
bildandet af en fullständig svensk
Psalmmelodi - Hi st o r ia^ af hvilken derefter
skulle uppkomma:

2:0. Församlingens Psalmsångbok i
likhet med 1695; och

3:0. Ungdomens Sångbok för hemmet
och skolan.

En svensk Psalmmelodi-Historia,
åtminstone på ett sjelfständigt sätt, fattas ännu
i vår litteratur. Denna historia erfordrar
tid ocli mycket arbete. men så vigtiga
förändringar böra ej heller ske
bråd-störtadt. utan endast småningom och med
öfvertygelsens makt genomföras. För
mycket arbete kan icke egnas en god sak.

Beträffande sångböckerna, uppkomma
dessa, som sagdt, organiskt af det
först-nämda arbetet, hulket för all framtid kan
rådfrågas, sedan sångböckerna möjligen
blifvit föråldrade.

Så har jag uppfattat Luthers mening
vara i den vigtiga frågan — vår
kyrkosång. Må det tillåtas mig tänka högt
angående hurudan planen, att i närmaste
framtid genomföra ofvannärnnda högst
behöfliga förändringar och förbättringar,
borde blifva.

Hittills synes, så att säga, oron och
splitet i denna fråga varit förlagda till
sjelfva kyrkan. Låt striden blifva, helt
och hållet utom densamma, utkämpad på
historiens och konstens vetenskapliga
slagfält. Då härigenom klarhet och
öfver-tygelse vunnits, må sanningen vinna
inträde i församlingen genom undervisningen
i skolan.

Det är derfor, jag vändt mig till Eder
— I, vetenskapernas och de sköna
konsternas örtaglrdsmästare — för att bedja
Eder, då tiden är inne, mottaga och
omfatta dessa förändringar, icke som ett
stridstecken, utan såsom ett fridens banir,
säkrast visande vägen till målet, den rätta
kyrksången — enhet, skönhet, kraft och
uppbyggelse — sjungen i ungdomen, af
ungdomen — ”med lif och lust af
alla.”

Saint-Saéns.

Om musiken.

Vid sidan af sin verksamhet som pianist
och komponist förstår Saint-Saéns äfven
att föra pennan. I ett ”Causeric musicale*
beklagar han sig öfver att man envist
tillskrifver honom en viss tendens,
betraktar honom som inbiten Wagnerian
och beskyller honom för inkonseqvens,
så ofta en populär, melodisk tanke
framträder i hans kompositioner. Härtill
bifogar han följande betraktelser, hvilka,
såsom en slags trosbekännelse af en i
sällsynt grad sjelfständig konstnär, väl
torde förtjerta beaktas:

Musiken är enligt min åsigt en i
om-bildningstillstånd varande konst. Hennes
teori, af Rameau anad och först genom
grefve Durutte elementariskt framställd,
befinner sig ännu fullständigt i sin linda.

En hvar sträfvar att odla fältet, ehuru
det mest sker instinktmässigt och utan
att vara på det klara med utgången. Den
utmärkta ledning jag åtnjutit af min lärare
Maleden — elev af Gottfried Weber, hvars
metod han fullkomnade — har jag att
tacka för en vidsträcktare synkrets än
andra, hvilket ändå ej vill säga mycket.
Härvid reserverar jag mig uttryckligen
emot misstanken, att jag skulle förakta
allt, som hittills är komponeradt.

Musiken intager, enligt min uppfattning,
ibland konsterna en isolerad ställning,
oaktadt hennes slägtskap med å ena sidan
poesien, å andra de bildande konsterna.
Hon är språket för de känslor, som ej på
annat sätt kunna meddelas. Hvarje rytm,
hvarje modulation, hvarje melodisk fras
säger oss något ganska bestämdt; jag
af-viker fördenskull fullständigt från den nu
rådande meningen, efter hvilken musiken
ingenting betyder, ingenting uttrycker,
tvärtom endast tjenar till att kittla örat
och röra sinnet. Denna senare mening
dela icke endast älskare af lätt, frivol
musik, utan äfven flertalet af dem, som
svärma för klassiken. Man är inspirerad
för en viss komponist eller en viss skola,
man råkar i hänryckning \ id dissonerande
eller konsonerande harmonier, man ler
tillfreds vid vissa formler, som icke äro
annat än allmänna farvägar — men detta
kan omöjligt betecknas som musikkunskap.

Det är sålunda tydligt, att min smak
i väsentlig mån afviker från publikens
och att mitt åskådningssätt är ganska
inklusivt. Men jag kan också ställa mig
på eklektikerns ståndpunkt. Å ena sidan
nemligen känner jag mig sällan fullkomligt
nöjd med en komposition, ty jag finner
högst få sådana, hvari alla af komponisten
använde uttrycksmedel samverka till ett
gemensamt mål och icke splittras, för att
tjena modets ändamålslösa lek eller någon
okänd kapris af komponisten. Jag kan
gifva mitt fulla bifall endast åt sådana
verk, som i sig förena tankens höghet
eller djup, den genom fulländad satskonst
betingade formens renhet samt känslans
innerlighet och originalitet. Härmed har
jag tydligt gifvit tillkänna, att mina egna
kompositioner icke det ringaste
tillfredsställa mig.

Å andra sidan äger jag förmågan att
fröjda mig åt musiken, likt den förste
bäste dilettant. Enär jag omöjligt kan
inskränka mig till att umgås med blott
några fa mästerverk, så har jag vant mitt
öra att vara ett hörsamt barn, och i det
jag bemödat mig att hålla
omständigheterna räkning, allt efter som de
befun-nos gynsamma eller hinderliga för det
konstnärliga framåtskridandet i allmänhet,
så uppnådde jag en ståndpunkt af yttersta
tolerans. Jag njuter af hvad som behagar
mig och låter det öfriga vara, utom när
verkets brister, eller, såsom jag hellre vill
uttrycka mig, när dess till mitt
åskådningssätt motsägande egenskaper blifva så
öfver-vägande, att min smak högt och öppet
protesterar deremot.

I de under inflytande af vår tid
tillkomne kompositioner ur-.kiljer man tydligt
tvenne riktningar: den ena sträfvar att
utmärka sig genom melodi, den andra
genom distinetion. Jag ansluter mig till

ingendera af dem. Melodi är ingalunda
ett oeftergifligt vilkor hos ett musikaliskt
konstverk. Alla det sextonde
århundradets mästerverk hafva utan hennes hjelp
skådat dagen, och, för att andraga ett
nära liggande exempel, så har Jomelli,
hvilken i sanning ej led brist på melodisk
uppfinning och hvars operor halfva det
adertonde århundradet igenom beherskade
Italiens och Tysklands scener, rätt väl
kunnat reda sig utan henne, hvilket
bevisas af hans i våra kyrkor ofta sjungna
Agnus Dei, ett femstämmigt ricercato utan
ett spår till melodi. Och ändå hvilket
underverk’. Jag skulle kunna höra det
dagligen utan att ledsna deråt. Här visar
det sig, att melodi icke är ändamål, utan
blott ett till den skapande konstnärens
förfogande stäldt medel, i vissa fall
oumbärligt, i andra fall öfverflödigt, och i
ännu andra till och med skadligt.*) En
musikalisk tanke kan vara melodisk, eller
rytmisk, eller harmonisk; han kan också
i sig förena dessa tre elementer, men i
intet fall tör melodien ensam gälla som
musikalisk tanke. Ville man begära af
komponisten att han koncentrerade hela
sin kraft på uppfinning af melodier, sä
skulle man på beklagansvärdt sätt
neddraga tonkonsten; den melodiska
uppfinningsförmågan, hvilken alldeles icke är
outtömlig, skulle snart utsina, och detta
så mycket snarare som man hos
melodierna fordrade den största möjliga
enkelhet och fattlighet. Det rikast begåfvade
genie skulle icke vara i stånd till att inom
ett så begränsadt område ständigt skapa
nya former.

Jag påstod, att melodien vore i vissa
fall icke blott onyttig, utan i konstens
intresse till och med skadlig, och utgick
dervid ifrån den synpunkten, att musiken
alltid har att uttrycka en bestämd känsla,
eller åtminstone att förläna vår själ den
molekylära jemnvigt, hvarefter den
omedvetet trängtar. Att lösa denna uppgift,
dertill är melodien icke alltid kallad; denna
har sin bestämda verkningskrets, som ej
får öfverskridas. Vore det annorlunda,
huru då förklara all den gudomliga
skönhet som genomströmmar så mårga verk,
de der sakna all melodi ?

Den andra riktningen synes mig
likaledes hafva råkat in på afvägar. Denna
är det, som beherskar samtlige tyska
skolor och äfven ett stort antal franske
komponister. I dessa kretsar föraktar man
melodien, man nästan fruktar den; hvarje
icke sorgfälligt öfverlagd tanke, hvarje
omedelbar hjertats och sinnets rörelse
bannlyses strängeligen. Af idel förnämhet
rodnar man i fråga om Haydn, Mozart,
ja. äfven Beethoven. Haydn, hvilken som
bekant älskade att skämta i toner,
generade sig icke för att mot slutet at ett
smäktande adagio lemna sin humor fritt
lopp. Hvem skulle i dag våga något

* I detta försvar för icke-melodi irrar sig den
celebre fransmannen. Han förbiser
melodibegreppets mångfald. Ty onekligen finnes
melodi, och det i alla stämmor, äfven i nämnde
och i dylika äldre italienska mästares tonverk;
det käns då man sjunger deri, om ej förr. Men
den ensidigt instrumentala rigtningen och
be-gåfningen hos Saint-Saens måtte göra att han
härvidlag — ej ser skogen för bara träd.

Ne ekens anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free