- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
112

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. 1 September 1880 - Saint-Saëns - Hvarjehanda - Rättelser - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sådant? — I konsten som i naturen är
individens medfödda distinction af
oförlikneligt behag; förnämhetsmakeriet
der-emot är endast frånsidan af det vanliga
och kälkborgerliga. Det är denna pryda
och ofördragsamma förnämitetssträfvan,
som i vår tid hämmar musikens
utveckling. Konsten skall vara hvarken simpel
eller förnäm, utan, hvad som är helt
annat, hon skall vara konstnärlig.

Detta sökande efter förnämitet har väckt
min afsmak för hela den tyska
musikproduktionen nu för tiden, sjelfve Richard
Wagner icke undantagen, som likväl i
sina tidigare verk ej skydde en hjertnupen
trivialitet. Medan personerna i tetralogien I
hålla sig till ordlekar och, efter
omständigheterna, yttra de gröfsta saker, rör
sig tonspråket städse i de valdaste uttryck.
Den klassiska skolan, med Brahms i
spetsen, tar sig ännu mycket sämre ut; vid
denna affekterade musik blir man till mods, i
som bland ett sällskap kaffesystrar i en
småstad — man fruktar att qväfvas. Då
prisar jag Liszt’s musik, som icke frågar
efter, ’hvad folk skall säga®, som
uttrycker hvad den vill uttrycka, utan att
bekymra sig om något annat, än att göra
det på möjligaste bästa sätt. Härigenom
kom jag också till den öfvertygelsen, att
för instrumentalkomponisten är
programmusiken det enda rätta medlet att leda
publiken ur den tyska skolans tröga
hjulspår in på en bättre väg.

För att återkomma till Richard Wagner,
så öfverensstämmer jag med honom
der-uti, att det musikaliska dramats form är
den enda, som egnar sig för den
dramatiska idéens förverkligande, ocb att det
vore barnsligt att offra denna herrliga
form för det tvifvelaktiga nöjet att höra
melodiösa arier, duetter, o. s. v. I andra
afseenden åter afviker jag från Wagner,
t. ex. i fråga om hans åsigt, att det
musikaliska dramat har att låna sitt stoft
uteslutande ur sagoverlden. Erkännande
fördelen af detta slags stoff, har äfven
jag tagit sagan till ämne för en dramatisk
komposition, och dertill en biblisk (i min
opera ’Simson och Delila*), emedan denna
låter påräkna en allmännare uppfattning,
än mitt fäderneslands sagor. Det är min
afsigt att musikaliskt-dramatiskt illustrera
Frankrikes historia i en rad af bilder, och
det är mitt fasta beslut, att, sedan jag
gjort början med ’Etienne Marcel’, utföra
denna plan. — Äfven Wagners enharmo- j
niska och polyfona extravaganser kan jag
icke gilla, så beundransvärd hans kom- 1
binatoriska förmåga än synes mig; här,
såsom i den mot Wagner stående klassiska
skolan, tyckas medlen icke vara i riktigt
förhållande till det afsedda ändamålet.
Utan tvifvel är en konstnärligt ordnad
polyfoni angenäm och nödvändig för den
nuvarande generationens öfvade öron; men
dermed är icke sagdt, att öfverallt och
alltid motiven skola genomkorsa
hvarandra, att två, tre och fyra skilda temata
måste klinga liktidigt, och hvad eljest
tillhör den kontrapunktiska virtuositeten.

Jag önskade en förståndig konst, i stället
för denna konvulsiviska och utsväfvande.
Det förflutnas stora mästerverk äro fria
från dessa fel; författade i tillstånd af
inspiration har vid deras utförande herskat
i själen lugn öfverläggning. Vare det
långt ifrån mig att förorda en nykter,
platt musik, tusen gånger hellre vill jag
då nöja mig med de äfventyrligaste
af-vägar. Kärast är för mig den sanna
skönheten, som känner sig stark nog för
att vara logisk, och som i medvetandet
af sin sanna styrka lemnar å sido
sjukliga förvrängningar och nervös
upprct-ning.

Det fins folk, som tror, att musiken är
i nedgående. De misstaga sig: musiken
befinner sig endast i förgården till en ny
utvecklingsepok. Tonaliteten, hvarpå den
moderna harmonien grundar sig, ligger i
dödskampen, och inom kort skall de båda
dur- och molltonartcrnas uteslutande
herravälde hafva nätt sitt slut; de Holt i
katolska kyrkor ännu vegeterande antika
tonarterna skola åter inträda i sin rätt;
orientens tonarter skola i sina följder
genom sin outtömliga mångfald öfvergjuta
vestcrlandens musik*). Ur alla dessa
befruktande elementer skall den nu uttömda
melodiska källan hemta ny lifskraft; äfven
harmonien och den ännu i lindan
befintliga musikaliska rytmiken skola under
deras inflytande vinna en fullständigt
omskapad gestalt. Den nya tonkonst, som
nödvändigt måste framgå ur dessa
om-hvälfningar, skall naturligtvis fordra mera
öfvade öron, än våra, för att uppfattas;
likväl skulle vi göra orätt i att vilja
uppehålla tingens oföränderliga gång, hämma
det historiskt betingade framåtskridandet
i stället att underlätta det. Sörjom för
att konstnären i kampen med det
mot-sträfviga närvarande icke mister sina
krafter och sin originalitet, betänkom hvad
vi förlora, när vi uppmuntra flackheten
och tillbakavisa det allvarliga arbetet;*)
hvad som på detta sätt förloras, det är
och förblir borta för alltid, och hvad
skulle blifva qvar af menniskoanden, om
icke konstverket inför senare slägten
vittnade om honom?

Så långt Saint-Saéns. Hans åskådning
torde näppeligen emottagas med
obetin-gadt bifall, i vissa kretsar till och med
blifva föremål för häftig protest; men den
är likväl i alla händelser egnad att till-

*) Kursiveringen af Neckens red.

föra den musikaliska diskussionen nytt
stoff och må till en början i sådan
mening rekommenderas åt läsarens
uppmärksamhet.

Hvarjehanda.

Några af artisterna vid Comtdie
Fran-(aise skrefvo förra året i ett album
följande :

Gol: Hela verlden är en teater: teatern
är en liten verld. —

Maubant: Skådespelaren liknar vinet, ju
äldre, desto bättre. —

Fevre: Jag läser i Fleury’s memoirer
denna fras: En komediant skulle
uppfostras på en prinsessas knän. — Jag hade
aldrig önskat bättre. —

Mounet-Sully: Teatern är konsten att
undervisa publiken i det man kommer
den att tro, att man roar den. —

La Roche: är misantrop; han skrifver:
när jag tänker på komediantens arbete,
mödor och sorger och på hvad han
efter-lemnar, så blir jag förtviflad. —

Worms tecknar sig sjelf i en fras:
Melankoli betyder lika litet tråkighet, som
skratt munterhet. —

Madeleine Brohan skrifver lakoniskt:
Tout passe! —

Mile fouassain: Att nedskrifva en tanke,
är att tänka högt. Det generar mig. —
Madame Provost-Ponsin: Att vara
uppriktig är det bästa medel att göra sig
olycklig i lifvet. —

Mile Reichenberg: Hvad som roar en
mest, talar man aldrig om. —

Sara Bernhardt: Ett intelligent väsen
gör af egoismen en dygd — oförståndet
en last.

RÄTTE I, SER (i N:o 16).

Sid. 105, spalt. I, rad. 17 nedifr. står: lalegro
läs: allegro

Sid. 106, spalt I, rad 26 uppifr. står: närada
läs: nämde

dito spalt 2, rad. 35 nedifr. står: Anant
läs: Chant

dito spalt. 3, rad 22 nedifr. står: om läs:
och

Sid. 107, spalt I, rad. 12 uppifr. står: taktstreck
fäs: regleradt taktförhållande
Dito dito, rad. 16 står: Man läs: Han

dito spalt. 2, rad. 8 nedifr. står: hvilket
läs: hvilken

dito spalt. 3, rad 3 uppifr. står: der läs:
den

E. NORBERGS PIANOMAGASIN

ÅLANDSGATAfi 24

Stort lager af Tafflar, Pianinon och Flyglar till olika, men

billiga priser.

NORBERGS PIANOMAGASIN

ÅLANDS GATAf( 24. ’

Obs.! Hvarje nummer af Necken innehåller ny pianomusik till flerdubbelt värde af hvad tidningen kostar.

Lösnummer: 25 öre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free