- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
114

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1880 - Orgelspelet i sin skönhet och sanning, af Joh. Lindegren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ket fordrades mera än blott vissa flägtar
af förnummen, fragmentarisk skönhet,
fordrades en byggnad, ett helt, ett universum
af i förnuftig och djuptänkt ordning sig
utvecklande skönhetstankar, och der den
sunda logiken undgått hvarje knuff.
Emedan man trodde på Gud, trodde man på
ett existerande tankesammanhang och man
skulle rodnat af blygsel öfver att tvifla på
någondera. Hvad som i våra dagars
musikestetiska lexikon benämnes ‘reflexion*,
detta den oroliga ärelystnadens
dödskallegrin, inspirationens krycka, hade då en
helt annan betydelse och uppgift, emedan
begreppet: kalla musiktankar ännu var

okändt. Man hade då ej förebrått tanken
att hafva varit vållande till något konstens
ofall, enär man omöjligen skulle kunnat
föreställa sig ett musikaliskt geni — utan
tankekraft. Ännu hade man heller icke
kommit sig för med att betrakta och fast
uteslutande kultivera musiken som
illustrativ konst, likasom ännu högst få s. k.
hyperestetici förvånat verlden med sin
omdömessäkerhet. Med ett ord : den
kyrkliga tonkonstens glansdagar utgjorde
epoken af den intimaste förening af vetande
och inspiration, hvarförmedelst skänktes åt
menskligheten konstverk värdiga sitt
ändamål, nemligen ingjutandet i hennes bröst
af oändlighetsmedvetandet, sådant det
uppenbarar sig i dessa böljande tonhaf, \
hvars, att tyckas, oöfverskådliga vågor,
likasom eterns, framblixtra och framstråla
gudatankar af öfversvinnelig skönhet och
ordning.

Den fromma legenden har uppbevarat
en hänförande skildring af den hel.
Cäci-lia, och hvilken i allt sitt rörande behag j
tillhör tonkonstens häfder. Sjelf var hon
en ung romersk qvinna, som i tredje sek- j
let led martyrdöden. Alla musicis skydds- [
helgon, säges hon hafva ’uppfunnit orgeln*. ’
En engel hade fattat kärlek till henne för
hennes sköna musik skull samt öfverräckte
henne en martyrkrona, som han bragt från
paradiset. Ur lågorna framgick hon oskadd,
endast för svärdsegg kunde hon falla.

Orfeus bevekte med sin sång jordens
och underjordens väsen. Cäcilia förmådde
sjelfva englarne att lyssna. Hon är
personifikationen af det himmelska i musiken.
Denna till salighetsrymder höjda, af den
oändliga skönheten förklarade och
inspirerade Cäciliagestalt är den sannskyldige
orgelkonstnärens sublima ideal; hennes
martyrskap frampressar tårekristaller i hans
öga.

Orgelspelningskonstens andra
subluna-riska inkarnation är Joh. Seb. Bach.
Dröjom ett ögonblick vid denne för att
taga kännedom om några af de vilkor
som denna konst har att uppfylla, så vida
hon skall vara sann, d. v. s. vara en bild
af och ett foreningsmoment med den
oändliga skönheten och visheten.

Skulle vi obetingadt lyssna till de
många-hauda dagens läten, såsom de der hvilka
på tal om orgeln lamentera om
‘uttryckslöst instrument* — emedan pianomessigt
behandlad; — eller sådana som fordra
ett visst slags ’enkel, hjertlig* orgelmusik,

— d. v. s. en den menlösaste homofoni;

— eller till sådana som anse det blotta
koral-ackompagnemanget för orgelspelets
höjdpunkt; eller till sådana som förorda

manual-qvintilerare utan pedalkännedom;
eller till modernitetsifrare, fastnade i en
bekant ’Marche Triomphale’; eller till deras
opinion, som heldre fantisera illa än
exe-qvera väl, m. fl. — ja, då skulle vi aldrig
komma på det klara med vår uppfattning
af hvad orgelspel är.

Unge vän till den sublimaste bland
konster! Slå på måfå upp något af de
Bachska mästerverken, såsom bland
koralförspelen, fugorna eller någon toccata. Är
det första gången, häpnar du kanske öfver
svårigheterna. Förlåtligt nog. Du kanske
straxt slår igen boken, tröstande dig med
den tanken, att du ej sträfvar så högt.
Du öppnar den kanhända ofrivilligt än en
gång: ditt öga frapperas af en
pedalpassage af häpnadsväckande svårighet. Du
slår nu hasteligen igen boken och det med
en åtbörd af fasa. Du erinrar i detta
ögonblick ganska osökt om andarne hos
den berömde svenske siaren, hvilka qvalde
störta ut ur himmelen.

De tekniska svårigheterna afskräckte dig.
Ljusstrålen ur Cäcilias himmel bländade,
och förvirrade dig samt nedslog ditt mod.
Ännu står du dock, likt Herkules, vid
| skiljovägen. Du kan välja emellan
antingen att småningom söka vänja ditt öga
vid ljuset, d. v. s. åt ett allvarligt
forskande, förberedande studium; eller att
viljelöst öfverlemna dig åt det modernt
konventionella, tanklösa klirpet. Hvad
studiets lätthet beträffar far du visserligen
icke göra dig några illusioner. Hvad
kroppslig ansträngning angår torde du,
med normal konstitution, alls ingenting
behöfva frukta. Den uppmärksamt riktade
tanken återigen skärpes. Men jag bör ej
hemlighålla för dig, att det i orgelspel
finnes tvenne hufvudsakliga svårigheter att
kämpa med, nemligen: i:o Manualtekniken
och 2:0 Pedaltekniken.

Vi komma sålunda här till sjelfva
kärnpunkten af ämnet för denna lilla uppsats.

Haf nu blott litet tålamod och läs till
slut!

Den höga grad af fulländning,
orgelkompositionen och orgelspelet vunnit
såsom företrädde af deras, historiskt taget,
berömdaste representant, fader Sebastian
Bach, uppnåddes ej plötsligen. Sekler af
samvetsgrann, ihärdig sträfvan för
ton-sättningskonstens, orgelbyggeriets,
orgelspelets förfulländning hade föregått. En
ganska rikhaltig orgel- och klaverliteratur
fanns redan i Bachs ungdomstid, hvarom
bland annat vittnar denne mans rastlösa
och långvariga kopieringsarbete — i
månskenet. Det är företrädesvis holländaren
Buxtehude, som, tillika med åtskilliga sina
berömda samtida, likasom profetiskt
förberedde Bachs uppträdande i historien
samt tillika voro hans ledstjernor. Samma
nobla frihet i den majestätiska
pedal-passagen hos Buxtehude, som hos Bach. Men
i klaver- (och manual-) spelet åvägabragte,
som bekant, denne sednare en verklig
reform, hvilken, emedan den ena
förfull-ändningen betingade den andra, äfven
sträckte sina verkningar till pedalspelet.
Men hvad som framför allt lät en Bach och
i viss mån äfven en Händel att som
orgelspelare uppstiga till denna så beprisade, förut
ej anade höjd, det var — storheten af deras
| snille, deras väldigt frambrytande kontra-

punktiska bildningsgåfva, hvilken i sin
poetiska fulländning just är hvad vi
här ofvan betecknat vara det sublima eller
oändliga i tonriket, samt tillika:
orgelspelets lifsnerv.

Men, säger man, dessa begge män voro
ensamt genom sin ovanliga kroppsstyrka
i stånd att utföra sina egna pedalpartier
och sålunda var deras konst en konst för
dem. Ett behändigt sätt att kringgå
saken, i sanning! Jag vågar på det
bestämdaste att protestera emot denna
uppfattning. Icke så, som skulle någondera af
dessa båda konstnärer ha varit af *vin och
qvinnoglam* förslappade varelser. Bort
det! ett sådant påstående skulle snörrätt
strida emot den historiska sanningen.
Men hörom, hvad skalden sjunger:
’Tolf-mannakraft har björnen, af en man slagen*:
dermed framhållande hurusom tanken,
intelligensen * är en den allra mäktigaste
kraft. Den som kastat en erfaren blick i
de stora Bachska partituren mötte genast
der en mäktig intelligent kraft. Nåväl:
denna beundransvärda själskraft, hvarpå han
som komponist hade så god tillgång, stod
1 den honom icke äfvenledes rikligen tillbuds
j som orgelspelare? Jo, tvifvelsutan. Men
på hvad sätt verkade den här? Som en
praktiskt ordnande, öfvervakande faktor.
Ty lika nödvändig som en fullt
ändamålsenlig, riktig fingersättning är för
manualspelet, lika befallande nödvändigt blir
ordnandet af (de fyra) fotdelarnes rätta
användning i pedalspelet, och det i de allra
minsta detaljer. Nu gifves det tvenne
j sätt att spela orgelpedalen, det ena, som
användes af okunnigheten, tar nästan
ensamt bruket af föttrens främre del i
anspråk samt kräfver intet slags egentlig
urskiljning eller omdöme. Detta sätt tröttar
J fasligt. Det kan icke användas i Bachs
orgelsaker. — Det andra: det metodiskt
väl reglerade pedalspelet, der en möjligast
bästa applikatur (fotsättning) kan både
angifvas och betecknas samt såsom sådan
bevisas. Denna metod tröttar icke’, den
i var tvifvelsutan Bachs egen. Ingen af de
hittills utgifna orgelskolorna innehåller
någon fullt nöjaktig utredning i denna sak,
och hrr orgellärare äro vanligen
härutin-nan ännu mera tystlåtne **, hvadan följden
blifvit den, att möjligheten i tekniskt
af-seende att rätt och väl spela orgeln
kon-sertmessigt — helt enkelt blifvit afskuren.
Man citerar då, villrådigt nog, dessa
histo-rici, som synas vilja pådikta de själssXoxt
mästarne en större kroppsstyrka än de
egde eller ens behöfde ega. Hm! ’Starka
karlar ha vi nog, men — — — —’

Om det nu får antagas som en sanning,
att det ursprungliga, äkta sättet för
pedaltekniken, sådant det hos Bach förekommer,
såsom ett alster af snille och
ordningssinne, såsom ett vilkor f ör exekutionen,
tyvärr väsentligen gått förloradt och om
ingen utsigt till dess igenfinnande vore för
handen — hvad finnes då för
orgelspelaren, som sådan, att lära, som han icke
efter en grundligare pianokurs redan kän-

* Läsaren torde erinra sig att denna uppsats
| ej är af någon politisk natur.

** Icke alla. Hr L. Nilsson t. ex., som en
1 längre tid hade en »förberedande organistskol
a-härstädes, undervisade med intresse och ej ringa
J sakkännedom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free