- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
115

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1880 - Orgelspelet i sin skönhet och sanning, af Joh. Lindegren - Ett drag ur Mendelssohn-Bartholdy’s lif - Basklarinetten, berättelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ner? Föga eller intet. Ty den egentliga
ock drygaste anparten af orgelliteraturen
blir ju honom alltid en hemlighet — en
bok med sju insegel. Sannerligen jag då
kan begripa, hvarföre någon särskild
orgel-spelningsskola under så fatta
omständigheter egentligen behöfver förefinnas, helst
ifall den ej mäktar utgöra något annat än
ett slags appendix till klaver-skolan.

‘Kändt är med hvilket intresse och med
hvilken kärlek det högre orgelspelet af
många bland den musikstuderande
ungdomen i Sverige omfattas och kultiveras. Huru
tacksamme skulle de säkerligen icke blifva,
om någon kom och sade dem: Här, i
denna bok, finnen I den bevisligt rigtiga
och fullständiga applikatur-beteckningen
till Bachs och Hesses utmärktaste
orgelkompositioner nedskrifven, för såväl
Manual som Pedal. Bruken den! Sic ilur
ctd astra. —

Skönt heter det i den fornnordiska
gudaläran: Efter Ragnarrok, då det onda*
försvunnit, råkas Asarne åter på
Idaslät-ten, der de igenfinna Fimbultyrs runor.

* här: tvekan, ovisshet, okunnighet.

Ett drag ur
Mendelssohn-Barthol-dy’s lif.

Då Felix Mendelssohn ännu lefde i
Leipzig, hade han en tjenare, som var
honom mycket tillgifven och trogen.
Mästaren kände honom från hans pojkår,
och den unge mannen blef honom en
oskiljaktig följeslagare. Denne var född
icke långt ifrån Leipzig, och modern lefde
der i torftiga omständigheter, omgifven af
fyra mindre barn. Att lindra hennes
bekymmer hemsände han regelbundet hvarje
månad sin lön, hvilken var ganska
rundligt tilltagen. Detta drag af ädel barnslig
kärlek bragte honom sjelf ofta i stor
förlägenhet. Mendelssohn uppmanade
visserligen att han icke skulle låta sig sjelf lida
någon brist, men som detta blef utan
påföljd, så återstod ingenting annat, än att
höja aflöningen. Emellertid ådrog sig
tje-naren en häftig förkylning, och på tredje
dagen stod Mendelssohn vid den
hädan-gångnes dödsbädd. Mendelssohn
underrättade modern om sonens död med
uppmaning att närvara vid hans begrafning;
en liten summa penningar medföljde till
•resan.

Ett enkelt liktåg rörde sig tidigt en
morgon genom Leipzigs gator, åtföljdt af
en enda sörjande: Mendelssohn-Bartholdy
ledsagade sin tjenare till dennes sista
hvilorum. Vördnadsfullt sågo de få
promenerande det enkla liktåget, och
vördnadsfullt blottade de sina hufvuden, när de i
den sörjande igenkände den store
tondiktaren. Denne stod länge vid grafven,
ännu sedan den var igenfylld; bedröfvad
och med nedböjdt hufvud återvände han
derpå hem, der han fann den dödes
moder, hvilken hade kommit för sent för att
än en gång få skåda sin sons anletsdrag
och följa honom på den sista färden. Böjd
af smärta, förde Mendelssohn den djupt
scyjande qvinnan ut till hennes sons graf.
Öfverväldigad af fÖrtviflan sjönk hon ned
på grafven och bad för den bortgångne,

som varit henne så. dyrbar och ett stöd i
hennes fattigdom. Mendelssohn intalade
j henne tröst och lät henne stanna några
| dagar i sitt hus. Han anslog åt henne
en månadtlig pension, som skulle utbetalas
i så länge hon lefde. Detta har den ädle
konstnären troget uppfyllt tills äfven han
bortrycktes af döden i sin bästa
mannaålder.

Basklarinetten.

Berättelse.

Det torde finnas äfven bland musici
; mången, som ännu aldrig skådat en
basklarinett. Detta musikinstrument användes
högst sällan, och äfven när det står
före-skrifvet, hvilket är händelsen endast i
’Hugenotterna’ samt i nyare musikdramer
! af Richard Wagner, så transponeras
stämman ofta för fagott.

Basklarinetten är ett mycket egendomligt
j instrument. Hvad violoncellen är för
stråkinstrumenten, det är basklarinetten
för biåsinstrumenten. Tillverkad dels af
trä, dels af metall, är den till formen
bildad efter vanliga klarinetten, och hvilar,
när den begagnas, med sin oformliga kropp
emellan den exeqverandes begge utspärrade
ben, medan det väldiga klockstycket
försvinner under stolen. För sina stora
dimensioner och voluminösa ton måste den
behandlas särdeles varligt och är för den
skull svår att beherska, isynnerhet som
sällan någon musiker sysselsätter sig
uteslutande med detta instrument. Också
förekommer det ofta nog, att det händer
basklarinettister detsamma som det brukar
hända en oskicklig sångare, att nemligen
tonen slår öfver och låter då som en
veritabel, ehuru oafsigtlig jodling.
Der-före gäller basklarinetten bland dem, som
känna honom af egen erfarenhet, som det
mest komiska instrument i musikens rikt
utrustade armamentarium.

Så mycket ur naturhistorien om denne
orkesterhumorist, som nu återväcker i vårt
minne en bland sina lustigaste hjeltedater.
Då härmed tillika sammanhänger en blott
föga känd episod ur Richard Wagners lif,
så torde följande lilla berättelse icke vara
ovälkommen:

I Februari månad år 1864 herskade i
den lilla landstaden Löwenberg i Schlesien
stor rörelse med anledning af en
förestående och i konstnärligt intresse högst
betydande tilldragelse. Richard Wagner,
så hettes det, skulle komma till Löwenberg
och uppehålla sig der en hel vecka för
att i egen person dirigera en konsert.
Löwenberg var nemligen fursten Fredrik
Wilhelm Konstantins af
Hohenzollern-Hechingen residens, om hvilken herres
ofantliga rikedom och dito kroppsstorlek
det talades i Schlesien; slutligen blefven
så kolossal, att han inte mera kunde gå,
drogs han i vagn omkring i parken och
slottet. Men han var i vida kretsar äfven
känd såsom en fint bildad konstmecenat,
hade till och med sjelf komponerat några
rätt vackra sånger och var en ifrig
anhängare af framtidsmusiken.

I sitt verkligen furstligt inredda palats
hade han låtit bygga åt sig en präktig
konsertsalong, hvari ett eget af honom af-

lönadt kapell på omkring 40 skicklige
musici spelade de nyaste kompositioner
för honom. Från dessa konstnjutningar
uteslöt han likväl icke den stora publiken:
till thorsdagskonserterna hade hvem som
helst kostnadsfritt tillträde, så framt han
var anständigt klädd. Vidare brukade
fursten emellanåt inbjuda berömde
virtuoser och komponister att konsertera vid
sitt hof, såsom Berlioz, Tausig,
hofkapell-mästaren Abert, m. fl. och slutligen äfven
Richard Wagner, mot ett honorarium af,
såsom det sades, sex tusen thaier för en
konsert med tre repetitioner och ett enskildt
musikuppförande. Naturligtvis stodo på
programmet endast Wagnerska
kompositioner, hvaribland flere nya i manuskript,
såsom ’WalkUrenritt’, förspelet till ’Tristan
och Isolde’ samt till ’Meistersingern*.
Det furstliga kapellet hade för tillfället
erhållit förstärkning från
stadsmusikdirek-tör Bilses i Liegnitz ännu befintliga
or-[ kester. Äfven de till orkesterns
kompletterande efter Wagners önskan erforderliga
instrumenter anskaffades naturligtvis — så
när som på ett enda, och detta enda var
just — basklarinetten. Man skref än hit,
än dit, men utan resultat; ingenstädes
fanns hvarken instrument eller någon, som
kunde blåsa det. Efter mycket jägtande
lyckades man slutligen att i Breslau drifva
upp en basklarinettist; denne engagerades
mot den då höga ersättningen af femtio
thaier, dock med vilkor, att han sjelf
skulle anskaffa instrument.

Aftonen före den dagen, då första
repetitionen skulle äga rum, hade inbrutit.
Richard Wagner var redan kommen och
bodde i det furstliga palatset. Den
muntra orkesterpersonalen sammanträffade först
vid ett glas *äkta* till hälsande af sina
anlände främmande kolleger, och det torde
vara öfverflödigt nämna, att stämningen
var utomordentligt god och lifvad.
Naturligtvis rörde sig hufvudtemat i deras
samtal företrädesvis kring Richard Wagner.

Snart syntes äfven
Breslauer-klarinett-I tisten i antågande, till allas förvåning
med-släpande det vidundret till basklarinett.

’Som ni vet*, började han, efter att
nyfiket hafva blifvit omringad af de
förutvarande, *så skall jag i morgon tygla den
här basklarinetten. Jag hade förbundit
mig, att sjelf anskaffa instrument, och som
en jagthund har jag i hela två veckor
genomlupit Breslau i alla rigtningar utan
att kunna vädra upp ett sådant. I sista
ögonblicket lyckades det ändå, och kunnen
Ni gissa, hvar jag fann instrumentet? —

| Jo, i stadsteaterns — reqvisitakammare!’

Ett skallande skratt blef svaret på
upplysningen om denna af ingen anade
fynd-j ort.

’Ja, Ni kunnen gerna skratta*, fortfor
I han, *men jag var glad att ändtligen ha
j fltt fatt i en basklarinett. Nå, i så
ser-deles tjenstbart skick är han väl icke, det
! kan man lätt tänka, också har jag tagit
med mig allt, hvad som är nödigt till en
reparation. Isynnerhet äro klaffdynorna
betydligt bristfälliga. Ni tillåter väl’ —
Och nu packade han upp ur fickorna
knif, lack, små läderremsor, ljus, m. m.
lade alltsammans framför sig på bordet
och började vid ett glas bier att
undersöka klaffarne och belädra dem. Sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free