- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
116

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. 15 September 1880 - Basklarinetten, berättelse - Krönika - Hvarjehanda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han sent omsider blifvit färdig härmed,
skulle han äfsen afprofva sitt verk, men
till de närvarandes stora förlustelse gjorde
den uti instrumentet inneboende naturliga
humorn sig alltför mycket gällande.

Nästa dag var emellertid tiden inne, då
första repetitionen skulle taga sin början.
Orkesterns medlemmar, uppsträckte i frack,
voro fulltaligt samlade och väntade
dirigenten. Den furstliga hofstaten infann sig
i full gala, och Hans Höghet bar till ära
för sin berömde gäst svarta örnsordens
stora stjerna. Slutligen kom äfven Richard
Wagner, men — i grå drägt.

Efter öfliga helsningar steg Wagner upp
på dirigentplatsen, fattade taktpinnen och
började repetitionen. Det första stycket
var genomspelt, det andra och äfven det
tredje — allt till Wagners belåtenhet. Nu
kom det nummer, hvari basklarinetten
skulle medverka. Blott på ett enda ställe
hade denne ett solo på tre eller fyra
takter. Detta ställe kom slutligen — men
intet solo.

Wagner knackade af. ”Jag ber, mina
herrar, låtom oss taga om från den eller
den takten!”

Detta skedde, och när solot skulle
komma, ger Wagner ditåt, som
basklarinettisten sitter, med taktpinnen tecken att
falla in.

Basklarinetten är stum som grafven.

Återigen knackar Wagner af.
”Basklarinetten har väl försummat sig. Var mera
uppmärksam på min taktpinne, jag ber!
jag ger helt tydligt tecken till infall. Vi
omtaga från samma ställe, mina herrar!”

Omedelbart före solots hörjan vänder
Wagner sig om mot klarinettisten och ger
honom så tydligt tillkänna rätta
ögonblicket att falla in, att något misstag icke i
vidare syntes möjligt. Men — något solo
hördes likväl inte af, blott några pustande
och qväkande ljud vittnade om den arme I
musikerns ansträngningar.

Orkestern börjar blifva orolig.

Wagner lägger från sig taktpinnen, går
och ställer sig bredvid basklarinettisten och
ber honom taga igenom det stället ensam.

Äfven detta försök misslyckas; icke ett
spår till melodi kan höras, blott några
kixande och öfverslående toner, hvilkas
ofrivilliga humor försatte hela orkestern i
skratt.

Nu meddelade den stackars musikern
för dirigenten rätta förhållandet, att
instrumentet ännu icke var inblåst, men
lof-vade vinnlägga sig derom, när han kom
hem.

Andra repetitionen aflopp icke stort
bättre, den heller. Först på
generalrepetitionen fick man ändtligen höra något at
solot, och man hoppades för den skull
det bästa på sjelfva konserten.

Den stora dagen är inne. Det furstliga
hofvet samt stadens och traktens
deromkring notabiliteter hade talrikt infunnit sig
och hängåfvo sig med andäktigt sinne åt
denna sällsporda och upplyftande
konstnjutning, som nu väntade dem. Richard
Wagner — denna gång i frack —
dirigerade först Tannhäuser-ouverturen. Derpå
följde numret med det äfventyrliga solot

för basklarinetten. Det ominösa stället
nalkas — Richard Wagner ger
klarinettisten en uppmuntrande blick — orkestern
lyssnar med spänd uppmärksamhet — dock,
ingen enda ton höres framtränga ur det
qvalda instrumentet. Större delen af
publiken, som nu första gången hörde denna
komposition, märkte ingenting; endast de
invigde betecknade den fatala pausen på
hela fyra takter såsom det olycksaliga
ställe, der basklarinettistens solo — skulle
hafva kommit.

På den enskilda musikfesten följande
dag dirigerade Richard Wagner Beethovens
c-moll-sinfoni ur minnet.

Samtidigt gick Breslauer-basklarinettisten
till furstliga kassan, lät utbetala åt sig
sitt honorarium af femtio thaier och reste
med sin famösa basklarinett, sina femtio
thaier och de oblåsta solotakterna belåten
till sitt hem igen.

Krönika.

Säsongen är öppnad. Rossinis
herrliga Wilhelm Tell» inledde densamma. När
Tell (hr Lundqvist) och Arnold (hr
Ar-noldsson) uppstämt sin elektriserande duett
i första akten, sväfvade man redan på
sångens vingar högt upp öfver all den
prosaiska verklighet, som ordar om
finan-siela svårigheter. Sedan dess har i rask
omvexling å landets mönsterscen (måtte
detta ord alltid kunna tagas på fullt
allvar!) uppförts flera af de mest gouterade
operorna, såsom Faust, Aida, Lalla Rookh,

\ Obcron m. fl., och uti hvilka man haft
1 nöjet få återse och återhöra våra kärvordna
förnämsta celebriteter och värmas af deras
gnista. Ej fullt mönstergill föreföll oss
emellertid hr Malmsjö som Scherasmin i
Oberon, enär hans läspande uttal
förekommer något oegentligt. Mera i sitt esse
har fröken Sommelius varit som Lalla
Rookh, ehuru det österländskt svärmiska
måhända icke är hennes egentliga force.
Hennes röst och sångsätt äro särdeles
fördelaktiga, om man undantager ett kanske
väl ofta användt vibrato. Ensemblen har
i samtliga pjeser varit god. Det är att
hoppas att publiken skall komma att allt
fortfarande uppmuntra de synbarligen
lif-liga bemödandena vid lyriska scenen, bland
hvars sujetters leder mången, kanske
stundom hård, om ock nödig räfst ej lärer
sparats för ernående af hvad som i konsten
just är det hufvudsakliga ögonmärket:
idealisk fulländning.

Ännu ett skäl till glädje och
förhoppning för den fosterländska sångmön. Hr
Ludv. Norman har nemligen blifvit kallad
att efterträda framlidne professor Berens
som kompositionslärare vid konservatorium.
— Organistlärarebefattningen
dersamma-städes, hvartill fem sökande anmält sig,
bland andra hr G. Stolpe (känd
komponist och matinégifvare härstädes), är ännu
ej definitivt besatt. Nämde hr S. har i
dagarne utgifvit ett musikverk: Studier för
piano och hvartill vi torde återkomma.

Utlandets krönika skall i nästa nummer
taga vår uppmärksamhet i anspråk.

“Necken“ när han emot himmelen ser

Slår ej sitt öga ner,

allra minst sedan en liten
Nisse-god-tlräng i söndags åtta dagar se’n tjenade
honom med tvenne de allra som sötaste
och harmlösaste små ordlekar, påpekande
först hurusom Necken nog vore en kollega
som vore väl underrättad, enär man
brukade säga: det vete nécken, samt vidare
att Neckens loford öfver konstnärer nog
vore bara neck-”rosor*.

Det fröjdar Necken ända in i själen att
i begge dessa hänseenden vara så rigtigt
uppfattad och det af ett ”naturväsen”, som
han tar sig den friheten räkna till —
tjocka slägten. Ty Sergel sade: *1
konsten (och hvad dertill hörer) fordras det
der ”tusan djefla”, och hvad neckrosorna
angår, måste de tydligen ”bara’ beteckna:
ett ej alltför rosendoftande beröm, d. v. s.:
sansade omdömen. Tack, zärtliche
Ver-vvandte!

Hvarjehanda.

LLérold om Don Juan.

Kuriöst nog torde följande Hérolds
uttalande fa anses:

”Jag var nyfiken att i Wien fa höra
Mozarts musik utförd. Det var bra, men
icke bättre än hos oss, om ej dertill skall
räknas att man hörde trumpeten för
jem-nan och att man tog inledningen till
ouvertyren samt sextetten fortare än i Paris.
Jag har hört Mozarts musik i Paris, i
Neapel och i Wien, och ju mera jag hör
den, dess mera öfvertygas jag om att den
tar sig bättre ut för piano än på teatern.
Här öfverhoppade man flera stycken, bland
andra tenorens aria, Zerlinas första aria
och en annan fruntimmersaria i essdur.
Jag vet icke om det är för vanans skull,
som tyskarne hafva, att höra denna pjes,
men inte applåderade man mycket.
Sextetten gjorde på mig denna afton intet
synnerligt intryck. Tvifvelsutan finnes det
tvenne olika slags musik för teatern.

1 Mozart och Grétry äro ostridigt tvenne
män med snille, begge hafva de arbetat
för scenen, begge hafva rönt och skola
alltid röna stort erkännande; de hafva,
syns det mig, fullföljt en alldeles motsatt
rigtning. Hvilken är den bättre? Gluck
har derpå gifvit oss svar.”

Det hände någonstädes i Ryssland vid
ett i garnison liggande regemente, att en
signalist, som hade några signaler att blåsa,
misslyckades i de fleste, antingen så att
tonerna slogo öfver eller ock uteblefvo
alldeles. Förargad häröfver, ropar kaptenen:
”Hvad är det der för ett sakramenskadt
eländigt tutande?” Signalisten urskuldade
sig med, att han ”förlorat
embouchu-ren”. Men nu först kom han riktigt lila
ut, ty kaptenen skrek i vredgad ton:
”Fördömda menniska! huru kan ni så
lättsinnigt slarfva bort kronans egendom, som
ni aldrig kan ersätta? Jag skall minsann
draga försorg om, att ni kommer i arresten.”

Ob.H.l Hvarje nummer af Necken innehåller ny pianomusik till flerdubbelt värde af hvad tidningen kostar. ■

Lösnummer: 25 öre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free