- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
118

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. 1 Oktober 1880 - Musikhistoriska bilder. Kina - Mendelssohn och Paris - Musik och Teater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som det i grund prosaiska folklynnets
inflytande. Så kallades f: kejsaren
(Hoang-tschung), g: ministern (Tai-tsou), a: det
underdåniga folket, c: statsangelägenheterna
d: alltings ?, rbild.

Skalans tillökning från fem till sju
toner skedde genom infogning af h och e,
hvilka de kallade ’medlare5 och ’ledare*.
Dessa benämningar hafva sitt ursprung i
en ganska fin musikalisk instinkt, enär h
och e, såsom semitoner, verkligen äro
ledare till c och f, och äfven för våra
modernt bildade öron sträfva att upplösa sig
ett halft tonsteg uppåt. De tjenade tillika
såsom medlare, i det att de utfyllde de
bägge tomrummen i den gamla, bristfälliga
skalan till en oafbruten tonföljd.

Detta betecknas emellertid af kinesiske
teoretici såsom början till musikens förfall.

Till den sålunda kompletterade
diato-niska tonföljden, hvarigenom halftoner
kommo i bruk, inpassade man nu äfven
fiss, giss, aiss, ciss och diss, hvadan den
kinesiska skalan, i likhet med vår
kroma-tiska skala, indelade oktaven i tolf
halftoner, hvilka samtlige fingo benämningen
Ly (lag). Detta skedde antingen genom
Lyng-ly, eller åtminstone icke senare än
500 f. Kr. Såväl förut som sedermera
har f haft namn, heder och värdighet af
*alla toners st. mfader*.

Sagan tillskrifver det underbara
fogel-paret Fung-hoang uppkomsten af hel- och
halftonerna. Härvid förutsatte de, synes
det, att hanen och honan hade hvardera
sex toner, men att den förres voro
heltoner, den senares halftoner. Detta
öfver-ensstämmer noga med kinesernas
åskådning i öfrigt rörande mannen och qvinnan.
På samma grund uppkallade de namnen
på heltonerna efter föremål, som de höllo
för att vara fullkomliga och sjelfständiga,
t. ex. himmel, sol, man; halftonerna
der-emot efter sådana ting, som syntes dem
ofullkomliga och beroende, såsom: jord,
måne, qvinna, o. s. v.

Karakteristiskt för egenheten hos
kineserna, att i många hänseenden hysa
fullkomligt motsatta begrepp mot alla andra
folk, är att de betrakta såsom låg tonhöjd,
hvad vi kalla hög, och tvertom. I
ofvan-stående notexempel anse de sålunda d
vara den djupaste tonen och f den högsta.

Musiklläftet till nästa tidningsnummer skall
innehålla ett lätt utforbart tonstycke: Vid hllS"

liga härden (c.d„r, % takt).

I textnfdelniiijjjen meddein« Chopins
porträtt och biografi.

Mendelsohn och Paris.

Man har nyligen i Tyskland utgifvit
Mendelsohns brefvexling med sin familj.

I denna brefvexling omhandlas Paris
oupphörligen. Alla tycka om Paris, Felix
undantagen. Denne store drömmare kände
sig aldrig i sitt esse i den stora stadens
rastlösa rörlighet; han antyder detta i
ett bref adresseradt till sin familj år 1825
vid sin första ankomst till Seinens
stränder; han beklagar sig öfver gatubullret;
han tager anstöt af det feberaktiga
tillståndet i konstnärskretsarne; han faller ned
från den stora tyska musiken, då föga

känd i Paris, i hvad han kallar parisisk
frivolitet; han bevistar en representation
af Léocadie af Auber.

*1 går afse5, skrifver Felix, *var jag på
Feydeau-teatern; salongen är stor,
angenäm, vacker. Orkestern är ganska bra
med undantag af fiolerna, som lemna
åtskilligt öfrigt att önska. Artisterna sjunga
utan röst, men behagligt, jag säger
ingenting om förpjesen. Men denna famösa
Léocadie af den celebre Auber! Omöjligt
att få höra ett medelmåttigare arbete än
detta. Libretton är tagen ur en usel
novell af Cervantes och jag kunde aldrig ha
trott att detta grofkorniga ämne skulle
fallit fransmännen på läppen, hvilka
vanligen hafva mycken takt samt smak ända
till öfverflöd. Ofvanpå denna novell från
Cervantes mest regellösa period har Auber
broderat en musik så hemgjord, att den
väcker medlidande. Ingen gnista, ingen
rörelse, ingen originalitet: en massa
reminiscenser, som vackla emellan Rossini och
Cherubini. Man kunde tro att artisterne
bara roa sig med driller, löpningar och
kadenser; intet alvar i denna konst.
Orkestreringen är eländig och oursäktlig i
en tid då Haydns, Mozarts och
Beetho-vens partiturer börja blifva allbekanta.
Se der publikens bortskämda barn,
Che-rubinis elev. Det fins blot t tre stycken
i denna opera, i hvilka inte piccolaflöjten
dominerar. Ouverturen sätter an med ett
b för stränginstrumenter, genast sticker
piccolaflöjten emellan, derpå en allegro der
piccolaflöjten återkommer. Léocadie’s första
aria: Pauvre Léocadie, ackompagneras af
piccolaflöjten. Piccolaflöjten målar
broderns raseri, älskarens qval, landtfolkets
glädje: med ett ord, man förstår inte hvad
de öfriga orkesterinstrumenten skola der att
göra; en enda piccolaflöjt är nog.5

Sedan, på tal om musik i allmänhet
(erinrom oss att detta omdöme daterar sig
från 1825) tillägger Felix Mendelsohn:

*Du råder mig att göra propaganda
för Beethoven och Sebastian Bach, jag
gör det. Men det är ingen lätt sak.

Man får inte glömma att Paris’
musikaliska verld icke känner en not ur Fidelio
och att den tar Sebastian Bach för en
gammal lärd perukstock. Rode har rätt,
då han försäkrar att Paris icke är något
musikens hemland. Neukomm har rätt, då
han säger, att publiken i PaTis inte har
smak för annat än ’variations brillantes5.
Läs Constitutionel. Hvad spelar man på
Théåtre italien? Rossini. Begär af en
förläggare katalogen öfver nyutkomna
musikalier; ingenting annat än romanser och
potpourier.5

Kunde Mendelsohn nedstiga från sin
höjd deruppe, skulle han nu säkerligen
finna Paris mycket förändradt. Man
uppför öfverallt storartad musik.

Faktum är att Mendelsohn på sin andra
resa bedömer Paris annorlunda. Sju år
ha förflutit; den stora musiken har gjort
framsteg; han finner år 1832 Beethoven
installerad vid Konservatorium; det finns
ingen mer än Cherubini som ratar honom,
i det han säger om Beethoven: ’Denna
musik kommer mig att nysa5. Mendelsohn
finner orkestern vid Konservatoriet
förträfflig; man repeterar hans Midsommar -

nattsdröm. Konservatoriets mucici spela
med hänförelse och kärlek: detta gör

honom nöje; han gör rättvisa åt Paris,
men hemsjukan herskar bland bokstäfverna
j i Felix’ korrespondens. Han lefver bland
mucici, talrika som sanden på hafsstranden,
hvilka alla hjertligt afsky hvarandra samt
uppföra cancanballetter. På Operan spelar
man Robert le Diable. Mendelsohn tycker
inte om denna musik: *Det fattas själ

1 deri5, säger han. Härvidlag blir den store
komponistens omdöme mindre pålitligt;
uppenbarligen fattas författarén till Lieder
ohne Worte sinnet för den dramatiska
kompositonen. Från konservatoaren
börjar Beethoven leta sig väg till salongerna.

’Alla menniskor i Paris, skrifver
Mendelsohn, tycka numera om Beethoven,
emedan alla menniskor tro att det fordras att
j förstå honom, för att kunna tycka om
ho-| nom. Man sätter sålunda på sig en liten
kännaremin. Modet är att orkestrera
J Beethovens pianokompositioner. Man har
uppmanat mig att instrumentera sonate
pathétique för konservatorium; jag har
| hållit ett vackert tal för att bevisa, att
detta icke borde göras och jag har
lyckats. Emellertid finnes denna entusiasm
ännu endast på ytan; den är artificiel;
personer, som nu svärma för Beethoven,

! försäkra en passant att Haydn icke är
annat än en gammal perukstock och
Mo-zart icke annat än en beskedlig menniska.
Men nu är det omöjligt att begripa
Beethoven, när man inte begriper de
begge andra*.

Korteligen, äfven denna gång, oaktadt
ganska vackra framsteg blifvit gjorda,
vän-( der Mendelsohn Paris ryggen; 1830 års
politik, som inkräktade allt, tidningarne,
salongerna, teatern, uttröttade honom. Vi
förstå alltså denna konstnärens förstämda
klagan, icke sannt?

£k

Musik och Teater.

Öfverrik på företeelser, deribland flere
af glänsande art, står den nya
musiksäsongen, sprittande af lif och lust, ett ungt,
eldigt lejon. 7>cA7//-sejour, [Vachtel-sejour,
två nya debutanter dessutom, föröfrigt en
vexlande rad af operarepresentationer och
— vi hade så när glömt honom — Oluf
Svendsen, flöjtisten, norrmannen från
London, och allt detta på den korta tiden af
fjorton dagar! Att inom det oss anvisade
begränsade utrymmet lemna en ens något
så när fullständig redogörelse för så många
hopade fakta må ej begäras. Vi måste
alltså åtnöja oss med antydande af de
| allra märkligaste.

Med rätta har anmärkts, att allt hvad
vackert som vore att säga om Zelia
Tre-belli redan i oändliga variationer blifvit
uttaladt. Hennes Amneris i Aida kunde
dock rättfärdiga en och annan
/mippfun-nen devouerad utgjutelse, enär hennes
sångkonst, otvifvelaktigt betecknande
höjdpunkten af sin samtids, här pä ett
glänsande sätt tilläts träda i dagen. För våra
yngre sig upparbetande sångförmågor bör
hennes uppträdande ha varit en minnesvärd
stil-lektion, för våra redan stilistiskt
framstående artister deremot en uppmuntrande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free