Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll - N:o 21. 1 November 1880 - Fredrik Chopin (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 21.
d. 1 November 1880.
1’hvarje nummer ett eller flere nya
och företrädesvis lätta
musikstycken för piano eller sång.
Innehåll: Fredrik Chopin (forts.). — Beethoven och
Göthe. — En dröm . — Trösteord. — Musikaliska akademien.
— Ur tonverlden. — Oflfenbachiana. —Stockholmsteatrarnes
repertoar.
Pianomusik: Afsked af lifvet af F. Chopin. —
Fantasistycke af Hjalmar Brander. — L’echo de lucern
af Brinley Richards.
Fredrik Chopin.
(Forts. fr. förra numret.)
Som det motiv, hvilket låg till grund
för diktarinnan George Sands kärlek till
Chopin, anföres i allmänhet i första
rummet begäret att låta tala om sig och på
sensationsartadt vis väcka uppseende.
Häremot vitnar framför allt, att hon genom hela
tio år med uppoffrande hängifvenhet
eg-nade den ofta sjuklige, två gånger sin
upplösning ögonskenligen nära hemfallne
mannen en omvårdnad, om hvilken man måste
säga, att den i de begge betecknade
fallen räddade hans lif. För ofvananförda
åskådning talar ensamt den
omständigheten, att hennes böjelse efteråt verkligen
kallnade, att hon afbröt det fullkomligt
intima förhållandet till honom, oaktadt hon
bordt känna honom tillräckligt för att veta,
att hans sensibla natur icke länge kunde
öfverlefva en sådan smärta.
Återkommen från Majorca till Paris med
stärkta kropps- och själskrafter, egnade sig
Chopin åter med ifver åt sitt kall: hans
undervisning var eftersökt och betalades
högt. Hans alltid rastlösa håg för
komposition gjorde denna tid till den i denna
Utgifvare: ÄLFRED LuNDGREN.
pIOCKHOLM| JsAAC JWARCUS’ j30KTR.^/\KTIEB0l_AG. l88o.
Utkommer den l:sta och lS:de
i hvarje månad.
riktning fruktbaraste i hans lif.
Träffande säger Sucht med afseende härpå:
*Då alla hans verk endast äro
känslouttryck af hans djupt upprörda själdif,
ned-skrifne med hans eget hjertblod, så måste
själsspänningen under skapelseverksamheten
så mycket mäktigare angripa hans klena
organism och städse förorsaka en
afmatt-ning. Intet under således, att redan efter i
några år (1840) återigen nya symptomer
läto höra af sig. Hans gode och nitiske
läkare förmådde likväl ännu en gång
uppehålla lifsgnistan, om han också icke kunde
hindra svaghetens öfverhandtagande. På
vintern 1846 och 47 förvärrades dock hans
tillstånd derhän, att han af
bröstbekläm-ning icke mer kunde gå uppför en trappa.
Afven denna gång fruktade hans vänner
att han vore förfallen till Orkus, dock
beskärdes honom än en gång räddning, om
äfven blott för en kortare tid.
Dessvärre inträffade nu en händelse, som
abkar hans själslifs rot: brytningen med
hans väninna. Hans tidigare antipati mot
denna fru, innan hon fjettrat honom med
sin kärleksglöd, hade alltså varit en
varning från hans genius. Han hade af inre
motvilja undvikit henne liksom en ond
ande, men i en svag stund lät han fånga
sig af denna demoniska qvinna, som
visserligen en gång räddade honom från
döden och flera år paradisiskt förskönade
hans lif, men också sedan blef hans
döds-engel och med vindens fart bragte honom
i grafven.
Madame Sand hade ju nu haft äran att
heta Chopins väninna, hade flere år
åtnjutit hans mest intima umgänge, det var
henne nog. Den sjuke vännen förlorade
retelsen för henne, likgiltighet gjorde
henne taktlös och brytningen var färdig.
Under det hon visste att trösta sig i andras
armar, förtärde sig vår tondiktare i sorg
och grämelse. Från denna stund
upp-fykle blott en qvalets tanke hans hela själ:
sorgen öfver förlorad kärlekslycka. Han
hade ingen stödjepunkt mer för den
jordiska tillvaron och längtade efter döden,
såsom den ende befriaren från hans
osag-liga lidanden. Kroppssmärtorna hade han
i åratal med stilla, undergifvet tålamod
fördragit; för själssmärtorna ville och måste
han dock duka under. I dylika
belägenheter har lifvet ej mera något värde; att
bortfrätas i ängslan och qval, gråta
blodstårar är den själskrankes enda njutning.
Liszt skrifver som ögonvitne: i denna
hjerte-kris talade Chopin jemt och samt åter om
madame Sand. Tårar sumrno i hans blick
så ofta han nämnde hennes namn; med
ihållande hängifvenhet och veksinthet
öf-verlät han sig åt de bittra erinringarne af
flydda dagar, som numera visade sig
af-klädde sin betydelserika strålkrans.
Oaktadt all klokhet, som hans vänner
upp-bjödo, för att afkigsna ur hans minne detta
föremål, återkom han likväl oföränderligen
dertill, liksom ville han förstöra sitt lif
med samma känslor, som tillförene hade
styrkt och lyftat det, liksom ville han söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
