- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
126

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1880 - Fredrik Chopin (forts.) - Beethoven och Göthe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vederqvickelse i detta dödliga gift. Att
känna sig bäfva uti upplösning, under det
han beskådade sina sista förhoppningars
sista villor, var för honom den högsta
njutning. Förgäfves bemödade man sig att
gifva hans tankar en annan rigtning;
beständigt begynte han att på nytt tala
derom. Och om äfven hans tunga teg
dermed, blefvo icke hans tankar, hans
drömmar städse desamme? Ofta utropade
han, att denna brytning på en langvarig
vänskap bringade honom i grafven. —
Vid denna tid blef han alldeles
oigenkän-lig. Men oaktadt hans onämnbara
kropps-och själssmärtor, begynte dock på våren
ett skimmer af tillfrisknande visa sig.
Tyvärr kunde han likväl icke besluta sig
att återtaga sin sommar-vistelseort, han
förmådde icke att skilja sig från sina
smärtors hemvist och qvarblef alltså i
Paris. I följe deraf blef också vintern
1847 till 48 blott en vexling emellan
återfall och derpå följande vederfaenden..
Likväl bragte äfven denna gång våren
nya krafter i den brutna organismen, så
att han till och med tänkte på sin länge
projekterade resa till England. Ja, detta
förehafvande upplifvade honom till den
grad, att han snart nog kände sig stärkt
för resan och äfven verkligen styrde mot
det länge efterlängtade London.

(Slutet ff>ljer\

Beethoven och Göthe.

Listan öfver främlingar, som under
sommaren år 1812 befunno sig i Teplitz,
be-rättar Wilder i hans Beethovens sista
tef-nadsår, angifver uttryckligen ditkomsten
af kejsar Frans med en talrik svit, af
Marie Louise, fransmännens kejsarinna med
sitt hof, af kejsarinnan af Österrike, af
konungen af Sachsen och hertigen af
Sachsen-Weimar, af hertigarne Anton och
Maximilian af Sachsen, af furst
Witgen-stein, af fursten af Curland och tjugo
andra icke mindre illustra. Men bland
alla dessa lysande namn fanns det ett
som för Beethoven åtminstone strålade
med en oförliknelig glans, det var Johann
Wolfgang von Göthes, geheimeråd vid
hof-vet i Weimar. Fausts författare, anländ
den 15 Juli, hade tagit in på hotel
Vais-seau d’or.

Sedan länge tillhaka hade Beethoven
önskat formera bekantskap med sin
älsk-lingsskald. Han slöt sig ofördröjligen till
honom och lät ingen dag gå förbi, som
han icke höll honom sällskap. Arm i arm
gingo de ut att promenera, samtalande och
afhandlande tusen saker som intresserade
dem, allt under det badgästerna gåfvo plats
och vördnadsfullt helsade dem vid
förbigåendet. Göthe, nyligen anländ, förvånade
sig öfver dessa bevis på höflighet, som han,
naivt nog, tog ensamt åt sig, och syntes
öfverraskad af att vara så populär. Då
han för hundrade gången lyfte hamlen för
att svara på de förbigåendes artighet,
fattade Beethoven leende hans arm: *Trötta
er inte så der, sade han, det är för mig
som det goda folket lyfter på hatten.®

Detta sammanträffande med författaren
till Faust, så ifrigt efterlängtadt, blef emel-

lertid föga gynsamt för den prestige, som
skalden från Weimar på afstånd utöfvade på
Fidelios’ kompositör. Dessa begge så olika
män voro ej danade för umgänge med
h varandra. Göthe, ett tjugotal af år äldre,
torr själ, sjelfkärt hjerta, hofmannens
servila sinnelag, kunde icke sympatisera med
Beethovens ädla natur och sjelfständiga
karakter. Denna djupa åtskilnad dröjde icke
länge att manifestera sig i en minnesvärd
omständighet.

En dag då de promenerade tillsammans
genom Teplitz’ gator, såg Göthe på
afstånd den kejserliga familjen komma.
Genast, i det han släppte mästarens arm,
lopp han och stälde sig vid vägkanten,
ödmjukande sig djupt och bugande \sig ända
till jorden. Indignerad af denna åtbörd,
vände Beethoven sin följeslagare ryggen,
fortsatte helt lugnt sin väg och passerade
nästan alldeles tvärsigenom
hofmannafloc-ken, knappast vidrörande sin hatt. fastän
kejsarinnan och erhehertigarne bragte
honom sin helsning helt familjärt.

Detta djerfva streck, som tydligen gjorde
större heder åt hans karakter än åt hans
uppfostran, har berättats af mästaren sjelf
i ett bref, hvars autencitet man utan
full-giltigt skäl har bestridt, adresseradt till
Bettina Brentano.

®Furstar och konungar, säger han, kunna
göra geheimeråd allt efter som det faller
dem in, de kunna behänga dem med
ordnar och band, men deras nåd räcker inte
till för att skapa en Göthe, en Beethoven.
Det är orsaken hvarför de äro skyldiga
oss aktning.®

IJtan tvifvel är det der stolta ord, men
rådet Göthe var föga stämd att uppfatta och
gilla dem. Det är antagligt att ett lifligt
meningsutbyte följde på denna händelse,
och att Beethoven, med sin vanliga hetta,
bör hafva utbrutit i föga valda ordalag
emot denna ytterliga ödmjukhet, hvilken
han betraktade som en låghet. Han
erkänner dessutom i sitt bref till Bettina att
han duktigt skrupensat upp den illustre
poeten och klarsköljt hans htifvud grundligt:
Ich håbe ihm den Kopf gewaschen. Ett
temligen onyttigt såpbad och som i
Göthes själ bordt qvarlemna ett föga
angenämt minne af den djerfve, som tillåtit sig
att korrigera honom.

Det är i sjelfva verket anmärkningsvärdt
att Göthe i sina Memoarer icke en enda
gång nämner Beethovens namn. Det enda
ställe, der det är fråga om mästaren, är i
ett bref adresseradt till Zelter, direktör för
die Singakadcmie i Berlin, för hvilken man
Göthe hyste en aktning som ensamt hans
brist på musikalisk smak kan förklara. Se
här hvad han tillskref honom från
Carls-bad, under datum af den 2 september
1812, d. v. s. fa dagar efter det
äfven-tyr som vi nyss ofvan berättat:

*1 Teplitz gjorde jag bekantskap med
Beethoven; hans talang förvånade mig
högeligen. Olyckligtvis är det en oregerlig
krabat. Han anser att verlden är en
af-skyvärd uppfinning. Åsigten kan vara
riktig, men den är ej egnad att göra lifvet
drägligare för honom sjelf och dem han
umgås med. Man måste ursäkta honom
i alla fall och beklaga honorn, ty han
håller på att fullständigt förlora hörseln, och
denna åkomma är honom ännu mera till

mehn för hans umgängesförhållanden än
för hans konst. Redan ganska lakonisk
af naturen, kommer han att i dubbelt mått
blifva det tillfölje af denna olycka.®

Och dock kunde denna oregerliga
varelse, denne grofhuggarc, denne tölp vid
tillfälle släta ut tassen, hvilket bevisas af
denna förtjusande biljet, adresserad till en
tioårig virtuos, som hade tillskritvit honom
för att uttrycka sin beundran och bedja
honom emottaga en portfölj, broderad efter
hennes smak.

5Min goda och kära Emilie, min lilla
rara väninna! mitt svar på din skrifvelse
har låtit vänta på sig. En mängd
göro-mål och min fortfarande opasslighet skola
tjena mig till ursäkt, vidare bevisar mitt
vistande i Teplitz, dit jag kommit för att
återvinna min brutna helsa, tillräckligt att
jag icke betjenar mig af några simpla
svepskäl.

•Beröfva icke Händel, Haydn och
Mo-zart deras lagerkrans för att erbjuda den
åt mig, kära barn; de äro den tusen
gånger värdigare än jag. Hvad din portfölj
beträffar, så skall jag förvara den tillika
med andra bevis på aktning, som jag ännu
icke till fullo fortjent.

•Fortsätt att arbeta, åtnöj dig icke med
ett ytligt studium i musik, utan sök att
tränga till dess innersta. Hon är värd
denna ansträngning, ty konsten och
vetenskapen kunna ensamt höja oss mot det
gudomliga.

®Om du hyser någon önskan som jag
kunde uppfylla, kära Emilie, så vänd dig
fritt till mig ; den verklige konstnären
hyser alls ingen ringaktning för de
anspråkslöse. Han inser det konsten är oändlig
och har inga gränser: idet dunkel, hvaraf
han omgifves, anar han alltför väl det
omätliga afstånd som skiljer honom från hans
mål Också bedröfvas han och är
mod-fäld, allt under det man beundrar honom,
öfver att ej kunna hinna dessa höga
regioner, der han på långt afstånd ser
glimma det strålande ljus, hvars eröfring hans
snille drömmer om.

*Nog skulle jag gerna vilja besöka dig
och jag skulle föredra att söka gästfrihet
i ditt enkla hus framför många högmögna
herrars, hvars hjerta endast hyser
fattigdom. Kommer jag någon gång till H .. .,
så kan du lita på att jag tar in hos din
familj.

®I mina ögon hafva menniskorna inga
andra företräden än dem som dygden
tillförsäkrar dem. Bland hederligt folk trifs
jag och känner mig lycklig!®

Hvad skulle Göthe sagt 0111 han hade
känt till detta stycke? Hade han icke måst
medgifva att besten, som han sett skutta,
kunde om det behöfdes räcka vacker tass.
Hvad mig angår, när jag ser Beethoven
göra sig så smekande och mildra tordönet
i sin röst till de ljufvaste harmonier, så
tycker jag mig höra Botten, då han begär
att fU de mest olika roler i fördelningen
af Fyramus och Thisbe.

’Låt mej få spela lejon också; jagskall
ryta så bra att allihop ska’ fö godt humör,
jag skall ryta så att hertigen skall ropa:
da capo! da capo!®

®Om du ryter alltför fasligt, så
skrämmer du hertiginnan och de andra damerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free