- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
127

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1880 - Beethoven och Göthe - En dröm - Trösteord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så att de borja skrika och det vore nog
för att fa oss hängda allesammans.*

’Jag medger, go’ vänner, att om vi gjorde
dessa damer tokiga af förskräckelse, så
skulle de just ha qvar jemt så mycket
förstånd som fordrades för att låta hänga
oss. Men jag skall stäfja min röst, så att
jag skall ryta för er så mildt som e.n
tur-turdufva. Ja, jag ska’ ryta så att ni tror
det är en näktergal.’

En dröm.

Hr A., vår omtyckte och uppburne
lyriske primo nmoroso, är sedan länge
publikens gunstling. Ej nog att han är
uppburen; han uppbär också sjelf en ansenlig
och briljant repertoar samt dymedelst
äfven-väl konstinstitutets prestige i väsentlig mon.

Här är ej platsen för skildringen af ett
konstnärskap, som för öfrigt bäst
skildrar sig sjelf i sitt framträdande och i sin
verksamhet. Detta må dessutom vara
glans-rikare pennor förbehållet. Vi tänkte
endast att berätta en ganska märklig dröm,
som konstnären här om natten lärer hafva
haft.

Det är lagom sent en afton, då till
påföljande dag annonserats till uppförande
de Rossiniska melodi-kaskader, hvilka
sammanfattas under benämningen: Barbcraren
i Sevilla, som hr A. med tankar på de
solglimmande koloratur-motiven i grefve
A/mavivas parti, stilla öfverlemnar sig i
Morfei armar.

Försynen är mild. Hon gjorde
menni-skans sömn till ett vistande i den
obundet vexlande diktens fagra lustgård.

Den inslumrade inträdde i denna de
allgestaltiga tingens verld.

Han tyckte sig vandra genom de rym- j
liga salarne af en med all komfort inredd
modern sjukvårdsanstalt, ehuru tingen
an-togo verkligheten vidt öfverträffande
former. Så voro patienternas namn
uppklistrade i de grannaste färger å särskilda taflor.
Läkedomssafter leddes i stora
guttaperka-slangar försedda med dinapp till hvar och
en af sängarne. Ett metalliskt kling klang,
såsom af arhetande mortelstötar, angaf
närvaron af ett apotekarelaboratorium, öfver
hvars dörr stod skrifvet: flitens verkstad.

Af läkarne voro tre nyutnämnde; de buro
livar sin esophagial-sond samt studerade
och jemförde noga sina annotationsböcker.
Stora salens luftiga hvalf uppbars af
lef-vande pelare i menniskogestalt, i hvars
anleten skönjdes månget bekant drag.
Bland dessa lefvande kolonner, som tillika
voro rörliga och kunde förflytta sig fram
och tillbaka på det mest otvungna sätt,
allt under det hvalfvet behagfullt svigtade
och gungade efter deras minsta rörelser,
tyckte sig den drömmande vara inordnad.
Sedan ett kolossalt förhänge öppnat sig,
bakom hvilket scenen, som utvisade ett
vildt romantiskt landskap i dunkel
månbelysning, utgjordes af den omedelbara
gudsskapade naturen, hördes på afstånd
en sällsam musik, omöjlig att beskrifva.
Allt efter som den närmade sig tillväxte
dess styrka; månen gick i moln, vinden
började blåsa, nattliga väsenden uppdykte

i fantastiska skepnader; musikens crescendo
öfvergick till dån: det är don Bazils aria,
ackompagnerad af stormens hvin, af
skogs-andars jubel, föredragen af en uppe på
en bergspets gestikulerande smidig
Samiels-figur, hvars röst har en Wachtels klang.
Vid det ställe i texten, der det heter:
*som en salfva af kanoner* sammanstörta
trädtopparne och bergspetsarne, och doktor
Bartolo, som åhör arian, faller af förfäran
baklänges — i Figaros qvarglömda tvålfat.

Denna det sublimas och det komiskas
blandning kom drömmaren alt le — han
vaknar med ett hjertligt, godt skratt.

Dagen derpå var det
spektakelförändring, om vi minnas rätt, i följd af
sjukdomsfall. I stället för Barbcraren gafs
Friskytten. Aldrig hade Max’ parti utförts
mera tillfredsställande än nu, gifvet af
samme artist som brukar excellera i
Alma-vivas perlande rullader och i hans
trånande serenad.

Trösteord

till de förbigångna orgelkonstnärerna.

Vi lefva i vanskligheternas verld ; i denna
verld utfaller mycket emot vår förmodan.
Huru korsas ej våra djerfvaste planer!
huru grusas ej våra käraste förhoppningar!
Ödet är oberäkneligt; det är att förlikna
vid en tonsättare som slösar med de
bjer-taste effekter, de kuriösaste rytmer, de
originellaste vändningar. Dess lek, i yster
obundenhet närmast jemförlig med ett
wagnerskt musikdrama, förelägger i sin
sfinxartade outransaklighet tanken mången
svårlöst gåta. För dess makt bäfvade
forntiden. Hellener-sagans tragiska hjeltar
uttömde förgäfves sin kraft i kamp mot
detsamma: Prometheus smiddes vid
klippan af förtörnade gudar, sjelfva likt
asp-löf darrande för den oberäkneliga, den
obevekliga ananke.

Vår åskådning är väsentligen en annan
än forntidens. Vi veta det vi bära vårt
öde i vår egen barm; vi anse oss bäst
besegra dess makt genom att segra öfver
oss sjelfva. Men månne icke äfven vi
äro stälde under inflytande af det
oförutsedda? Höjas och sänkas vi icke, likt
tidvattnet, af utom oss verkande krafter?
Denna komplex af kraftverkningar, kan
den ej stundom förliknas vid den inom
ett sol- eller planetsystem förefintliga, och
till hvars klara åskådliggörande erfordras
de skarpsinnigast uttänkta algebraiska
formler? Hvilket fält för den spekulativa
tanken! Men också hvilken vederqvickelsens i
balsam för en sårad sjelfkänsla att veta, j
det jemväl mensklighetens heroer oftast
dukat under, att sålunda bemödandet
ensamt för sig är skönt, samt att det är
en sanning, att ’tanken blott är vår, ej
tankens mål*.

Jag har visserligen icke varit i tillfälle
att genom åhörande och åseende af ert
spel öfvertyga mig om er kompetens till
den plats I haden sökt. Men att I haden
sökt denna framstående plats bevisar, ju
redan det, en viss öfverlägsenhet i
ämnet. Huru fröjdar sig alltså ej mitt
sinne vid åtankan af den virtuositet I,
hvar och en af eder, besitten! huruledes
’Instrumenternas konung*, besjälad af er,

talar visdomens och skönhetens språk! Jag
beundrar i andanom era fingrars
smidighet, era fotters snabbhet och säkerhet.
Hvad kunna de bach:-ka
allegro-pedal-passagerna väl genera er? hvilken lätt och
angenäm lek blir icke för er utförandet
af t. ex. den stora F-durtoccatan i
3/8-delstakt, der det flygande tempot
segerrikt framstormar genom de knagligaste
svårigheter Detta är nu för er samma
sak som att spela en Kuhlaus sonat. Och
när jag tänker på edra
fuga-improvisationer; ack! Det för tillfället uppgifna
temat ikläder sig under era fingrar en den
smidigaste väfnad af lärdom; hela den
kontrapunktiska arsenalens rika
förrådskammarn öppnas för undrande och
beundrande blickar; i ett nu bortvinkas vår
tids hela ytlighet och flackhet, den hel.
Cäcilia nedskickar från sin höjd en
välbehagets strålglimt ur sin englablick. Jag
tänker mig edra väl öfvervägda
lärometo-1 der, de der segerrikt bestått pröfningens
j skärseld: jag tänker mig den
beundransvärda skarpsinnighet, med hvilken I
afvä-! gen skälen för och emot, angående den
\ eller den applikaturens företräde vid det
eller det stället: allt för vinnande af ett
det möjligast lättflytande spel. Ja, jag
tänker mig allt detta och jag känner en
tillfredsställelsens ljufhet, jemförlig med
Platons, då han prisade sig lycklig att vara
född menniska, att vara född grek, att
vara född på Sokrates’ tid.

Dock kan jag icke snarare förlikna mig
vid Marins på Kartagos ruiner? Hvem
betviflar väl att icke I besitten alla de
ofvan uppräknade glansrika egenskaperna ;
att icke hvar och en af eder är en Seb.
i Bach? De flesta af eder ären, I ock,
likasom han, komponister. Men hafven I väl
gjort er sjelfva redo för, livad den
meningsbrytning, som bland oss företrädesvis tycks
representera samtiden, egentligen fordrar
af en orgelspelare, en komponist?

Fordran på orgelspelaren, och det som
konsertist, kulminerar och finner sin
höjdpunkt i: Marche Triomfale af Lemmens.

Fordran på komponisten är, att han,
ifall han ej ser sig kunna i verldsrykte
täfla med Wagner, Gounod och Verdi,
bör blygas samt, så fort som möjligt: gå
i kloster.

Den i toner diktande konstnärsanden,
i sin utveckling hämmad, i sin verksamhet
bruten och tillbakakastad, är den närmast
oss omgi/vande samtidens lärhända mest
tragiska konflikt.

Erkännom det storartade häruti, likasom
i den förallmänligandets lugna tendens, som
utmärker vissa tidsströmningar. I dessa synes
åskådningen höja sig till en allmännelighet
som helst förbiser enskildheter. Denna
allmännelighet är härvidlag icke
konstverket, icke konstnären, utan förmodligen
konsten, fast i sin mest diamantrena abstrakthet.
Gentemot denna glattslipade abstrakthet
betyder konstverket ungefär så mycket som
en beskedlig förslagsmening, och
konstnären, såsom det blott enskildta, personliga,
föga, ringa, ja intet. Konstens blomstring
är hufvudsaken, hvilken omöjligen kan på
ett eklatantare sätt ådagaläggas, än då
hvar-annan tarflig teaterstatist blir en
spräng-lärd teoretiker, hvartannat stadsbud en
utexaminerad musikdirektör. Då med sta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free