- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
129

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll - N:o 22. 15 November 1880 - Fredrik Chopin (forts. och slut)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 22

d. 15 November 1880.

I hvarje nummer ett eller flere nya
och företrädesvis lätta
musikstycken för piano eller sång.

Utgifvare: ALFRED LUNDGREN.

^Stockholm, Jsaac ’.Iarcus* poKTn.-yAKTiEBOLAo. 1880.

Utkommer den l:sta och 15:de
i hvarje månad.

Innehåll: Fredrik Chopin (forts, och slut). —
Korri-ganen. — Franz von Suppé. — Ur tonverlden. —
Hvarje-handa. — Stockholmsteatrarnes repertoar. — Aflidne
tonkonstnärer. — Annonser.

Pianomusik: Les Ménétriers af Fr. Rysler.

Fredrik Chopin.

(Forts. o. slut fr. förra numret.)

I London spelade Chopin blott tvenne
gånger offentligt, men desto mera i
privatsoaréer hos dessa rika hertigar och lorder,
hvarest han äfven vid ett dylikt tillfälle
blef presenterad för drottningen. En
utflykt till Edinburgh, likasom ock
öfver-hufvud hans oroliga lif i detta
verldsvim-mel, hade naturligen till följd ett återfall
i hans sjuklighetstillstånd, så att läkarne
rådde honom att afresa till Frankrike.
Tyvärr dröjde han härmed. De honom
eg-nade hyllningsbetygelserna voro visserligen
balsam för hans hjertesår, men de sjuka
lungorna förmådde icke tillfriskna i
dim-atmosferen. Han måste ändtligen besluta
sig för att återvända till Frankrike och
spelade ännu till afsked på en till förmon
för de olycklige polackarne föranstaltad
konsert, hvilken blef en sista
afskedshels-ning till hans landsmän.

Ankommen till Paris, träffade honom
snart nog en ny ödets skickelse. Hans
läkare, d:r Molin, som år 1847 räddat
hans lif och till hvilken han hyste ett
obe-gränsadt förtroende, dog plötsligen, ett
offer för sin outtröttliga verksamhetsifver.

Denna smärtsamma förlust verkade som
ett dunderslag och försatte honom i en
tröstlös melankoli, ty han hade icke
förtroende till någon annan läkare. På
vintern 1848 förmådde han redan ej mera
arbeta uthållande, på sin höjd att göra
skizzer. Han hade påbörjat utarbetandet
af en Pianoskola, men den blef i likhet
med andra verk ofulländad och vandrade
med desamma i lågorna, på det han icke
skulle åt verlden efterlemna någonting
ofullkommet. Snart nekade också
språk-organen sin tjenst, han förmådde endast
hviska och kunde heller icke mera lemna
sängen.

Hvarken vår eller sommar medförde
förbättring, utan endast daglig afmattning och
täta kriser, som ofta försatte honom i
verklig agoni. Så närmade sig hösten, under
hvilken blommorna och otaliga jordeväsen
gå till sin graf, då naturen höljer sig i
sorgedok och en svepdrägt sänker sig mot
jorden, i en sådan skilsmässans stund
nalkades också dödsengeln till Chopin, för
att föra honom till det obekanta land,
hvarifrån ingen återvänder.

På söndagen den 15 oktober (skrifver
Liszt) varade ännu smärtfullare kriser än
de föregående i flera timmars tid. Han
fördrog dem med tålamod och stor
själskraft. Den vid detta tillfälle närvarande
grefvinnan Potocka var djupt rörd; tårar
flöto utför hennes kinder. Chopin såg
henne stå vid foten af sitt läger, hög, smärt,
i hvit drägt, liknande en den skönaste

englagestalt, som någonsin den frommaste
konstnär skapade. Utan tvifvel höll han
henne för en af dessa himlauppenbarelser,
och då krisen lemnade honom ett
ögonblicks lugn, bad han henne sjunga. I
förstone trodde man att han talte i feberyra.
Men han upprepade helt enträget sin
begäran, hvilken man ej kunde motstå. Det
i salongen stående pianot framrullades till
dörren af hans sängkammare, grefvinnan
sjöng under suckar och tårar. Väl aldrig
tillförene hade den beundransvärda rösten
ernått ett så patetiskt uttryck. Chopin
syntes lida mindre under det hanlyssnade till
hennes toner. Hon sjöng den bekanta arian
till den hel. Jungfrun, hvilket sångstycke,
enligt sägnen, räddade Stradellas lif.
Chopin hviskade: ’Ack. så vackert! Min Gud,
så skönt det är! — Än en gång jag ber!*
Oaktadt intagen af den häftigaste rörelse,
egde grefvinnan likväl nog ståndaktighet
att uppfylla sin döende väns och
landsmans sista bön. Hon satte sig ånyo vid
instrumentet och sjöng en psalm af
Mar-celles. Chopin blef sämre, alla
närvarande förskräcktes och föllo pä knä. Ingen
vågade tala, man hörde blott grefvinnans
röst, lik en sferernas melodi sväfvande
öf-ver suckarne och snyftningarne, hvilka
bildade dess dystra, dämda beledsagning.
Chopins syster gret och bad nedböjd vid
hans bädd. På måndagsmorgonen befann
han sig bättre och begärde
dödssakramen-tet. Dock återvände under dagens lopp
smärtfullare kriser. Under natten mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free