- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
130

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. 15 November 1880 - Fredrik Chopin (forts. och slut) - Korriganen - Franz von Suppé

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

måndagen och tisdagen talade han ej mera
ett ord, syntes ej heller mer igenkänna de
omgifvande personerna. Först inemot kl.
11 kände han sig åter något bättre. Då
inträdde en krampaktig sömnsjuka intill
den 17 Oktober. Om natten strax före
kl. 2 begynte den sista dödskampen. Nära
kl. 3 på morgonen utandades han sin sista
suck.

Den 30 Oktober egde jordfästningen
rum i Magdalena-kyrkan, då, tillfölje af
den aflidnes önskan, Mozarts Requinn
uppfördes. Som inledning spelades Chopins
Sorgmarsch; som solister medverkade de
förnämsta konstnärer i Paris.

Korriganen.

Vi tro oss göra våra läsare ett nöje
genom att meddela innehållet af libretton
till den å pariseroperans repertoar stående
nya baletten med ofvan skrifne namn. Det
kunde ju dessutom kanske hända att
näm-de stycke koreografisk dramatik kunde leta
sig väg till Stockholmsscenen, helst
musiken beskrifves såsom varande i allo lyckad.

Enligt den bretagneska traditionen, äro
korriganerna tomtar eller andeväsen, som
bebo druidernas grafvar och tvinga de
resande till ringdans med dem allt under
upprepande af namnen på dagarne i
veckan: måndag, tisdag, onsdag, torsdag,
o. s. v.

Dessa tomter eller féer förutsäga det
tillkommande, befalla öfver naturen och
äro i besittning af en trollkraft, medelst
hvilken de kunna förflytta sig, hvart helst
de önska.

I månskenet tråda korriganerna sin dans,
och vid första skymten af morgonrodnan
förflyktigas de likt de lätta dimmor, som
om hösten lägra sig öfver i skogens sköt
slumrande vattendammar.

Uti ifrågavarande legend af M. Coppée,
är Korriganen korriganernas drottning,
dessa synliga andars, klädda i hvitt i
likhet med det gamla Armoriens
druidqvin-nor.

Ridån höjer sig öfver en byascen, der
det firas Försoningsfesten; till venster ett
värdshus, hvarest tjenar en ljuslett flicka
med namnet Yvonette.

Hennes hjerta är ohjelpligt fånget, hon
älskar i hemlighet en ung gosse vid namn
Lao, som icke egnar henne den ringaste
uppmärksamhet, och som säkerligen icke
älskar henne, emedan hon inte är fint nog
klädd.

Men om Lao icke älskar Yvonette, så
afgudar henne den puckelryggige Pascou
desto mera och gör henne en brinnande
kärleksförklaring, i det han anhåller om
hennes hand.

Yvonette moquerar sig öfver honom samt
förklarar, det hon aldrig tänker bli hans
hustru.

Det är då, som hon söker att göra sig
bemärkt af Lao genom hvarje slags
fint-lighet.

’Hvarfore deltar du inte i dansen?’
säger Lao till Yvonette. Jag är inte
vacker nog. Lao erbjuder henne då litet
penningar för att köpa sig en vacker kläd-

ning. Yvonette vägrar; förödmjukad och
med hjertat uppfyldt af bitterhet, kärlek
och ängslan, går hon åter in i värdshuset,

Oförhappandes infinner sig så en
gammal qvinna midt uppi festen; hon närmar
sig Yvonette i färd med att servera en
flock glada dansörer.

’Jag är Korriganen’, säger hon, ’alla
korriganers drottning; du älskar Lao, som
endast af den orsak icke bryr sig om dig,
emedan du har så fula kläder. Hör det
kontrakt jag förelägger dig. Jag skall
göra dig vacker; när du blir uppklädd
lemnar jag dig tills klockan sju, för att du
må göra dig älskad af Lao. Om du icke
på denna timma har lyckats, så skall du
tillhöra mig och bli en korrigan.

Yvonette antager vilkoren; hon blandar
sig i festvimlet; ombytt till en landtlig
kokett dansar hon med Lao de vackraste,
de mest förföriska danser, som bretagnarne
ega.

Men puckeln Pascou har åhört
Korri-ganens förslag; uppbragt och rasande
öfver Yvonettes förakt, svär han att hämnas.

I detta ändamål framvrider han visarne
på byns gamla tornur, så att Yvonette
icke skall få tid till att förföra den vackre
Lao.

Den af Korriganen bestämda timman
infaller före sjuslaget, och som Yvonette
icke lyckats, så bortföres hon af
Korriganen.

Andra akten utvisar en ödslig hed,
hvarå fonden är stängd af det vida hafvet.

Tomtgubbar och Korriganer svänga der
om i nattlig dans.

Det är midt upp i denna dans, som
Yvonette blifvit förd af Korriganen.

I stället för att blanda sig med sitt nya
sällskap, begråter hon Lao, som Pascou’s
förräderi har beröfvat henne.

Korriganen, underrättad om puckelns
indelikata handling, hämnas Yvonette, i
det hon störtar honom i hafvet.

I samma ögonblick hör man på afstånd
det klagande ljudet af en biniou
(musikinstrument), som närmar sig den kala
heden. Yvonette igenkänner tonerna af Lao’s
biniou och vill flyga honom till mötes,
men tillbakahållen af korriganerna föres
hon af dem till de höga druidkullarne
(menhirs).

Lao befinner sig sålunda ensam med
korriganen; han älskar Yvonette, hvars
ljufva minne förbryllat hans hufvud och
hans hjerta. Han anropar hennes välvilja
och ber om tillåtelse att få föra Yvonette
till byn igen.

Korriganen vill visserligen samtycka
härtill; men med det vilkor, att Lao bland
alla de närvarande korriganerna skall
igenkänna den han älskar och vill göra till
sin maka.

Nu börjar den yrande ringdans, midt i
hvilken Lao skall igenkänna Yvonette.

Med sin trollkraft förvandlar Korriganen
Yvonettes utseende, så att äfven då hon
närmar sig Lao han ej kan igenkänna
herfne.

Hon har förgätves användt de
sedui-santaste pas, de gratiösaste ställningar,
Lao upptäcker henne icke.

Hon erinrar sig då, att hon på
försoningsfesten dansat med honom en alldeles

säregen dans; i det hon börjar dansa den,
gör hon sig sålunda igenkänd.

Ursinnig öfver att hafva blifvit
öfverli-stad, låter Korriganen henne försvinna.

Det är då som Lao rycker fram ur
gördeln ett radband, välsignadt af den
helige fadren, samt fördrifver tomtarne,
korriganerna och lyktgubbarne.

Allt försvinner framför honom, trollen
förintas och Korriganen uppslukas af
jorden.

Yvonette och Lao finna sig nu
förflyttade till torget i byn, som genljudar af
ringklockors glada larm; de ringa till
bröllop för de unga tu, som stolta och
öfverlyckliga inträda i den gamla kyrkans
chor, hvarest deras förening skall
välsignas.

Franz von Suppé.

Såsom de fleste framstående män, så har
äfven ’Fatinitzas’ kompositör råkat ut för
det ödet att falla i händerna på biografer,
som icke alltid så noga hållit sig vid
sanningen. Så t. ex. lät den ene honom skåda
dagens ljus i Österrike, den andra borta i
Ungern, en tredje i Frankrike; af den
senare måste den arme Suppé äfven uppbära
den förebråelsen att hafva omstöpt sitt
förmenta franska namn ’Potage’ till en
dålig tysk Suppe (soppa). Hvilken nedrig
historia! På det att nu vår hjelte efter
hans — vill Gud ännu långt aflägsna —
död icke må hända detsamma, som det
hände salig Homerus, att, som bekant,
sju af Greklands städer täflade om äran
att få vara hans födelsestad, så vilja vi
ur tillförlitliga källor bekantgöra, att intet
annat land sett honom födas, än det, hvarest
’Citronen hlii.Vn’. En äkta italienare,
föddes Suppé den 18 april 1823 i en stad,
för hvars invånare i ordets vidsträckta
betydelse ‘himmelen hänger full af fioler’;
vi mena Cremona. Om den musikaliska
ramen haft något större inflytande på
gossens lätt emottagliga sinne, vilja vi här låta
vara osagdt. Fltt faktum är, att hågen för
musik yttrade sig hos honom ganska tidigt
och i afgörande grad. Fadern,
härads-skrifvare i Zara i Dalmatien, lät honom
för den skull vid sju års ålder fa
undervisning af en musiklärare der på platsen
vid namn Ferrari, men detta endast i att
blåsa flöjt — naturligtvis för nöjes skull.
Att blifva en ’musikant* var för‘bättre*
föräldrar liktydande med ‘vagabond’,
‘odug-ling’, och den unge Suppé var af de sina
på förhand bestämd att blifva en lärd
läskarl.

Men bokstudier behagade icke alls den
lille flöjtisten. Att läsa, skrifva och räkna
försummades derfor i skolan; tiden
användes till musicerande, och fastän han
egde litet eller intet begrepp om hvarken
harmonilära eller instrumentation, vågade
han sig dristigt på att komponera både
messor, marscher och dansmusik, tills
slutligen fadern fann denna sysselsättning
alltför galen, och en dag, när sonen återigen
skolkat från skolan, sjelf komponerade en
‘sorgmarsch’ på den unge kompositörens
rygg. Musikundervisningen fråntogs ho-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free