Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. 15 November 1880 - Franz von Suppé - Ur tonverlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom och hans samtlige förstlingsarbeten
offrades obarmhertigt åt lågorna.
Men motståndet gjorde hos den eldige
gossen hågen för musik så mycket
starkare. Öfrige blåsinstrumenter af trä, utom
flöjten, lärde han på det sätt, att han
emellanåt besökte kasernen och der för
ett mått vin lät dervarande militärmusici
visa sig instrumenternas tongrepp.
Så väl då som sedermera har han i råd
och handling varit på det varmaste
understödd af de ännu i dag lika tillgifna
vännerna, GoubernialrådetZanchi, I)r. Ceronne
och Pater Fabianich i Zara.
Så kom hans faders namnsdag. En
’matinata*, af den unge komponisten satt
för flere instrumenter, utfördes tillsammans
med några vänner och till faderns ära.
Denne häraf djupt rörd lofvade sin
’oförbätterlige’ son att få fortsätta med
musiken, dock med det orubbliga vikoret, att
öfriga studier icke tillbakasattes.
Sonen fogade sig efter faderns vilja och
afgick redan i sitt femtonde år till
universitetet i Padua för att der egna sig åt
filosofiens studium. Här lärde han känna
sin onkel Donizetti; denne antog sig
vänligt den talangfulle ynglingen, uppmuntrade
honom att fortsätta på den beträdda
banan och öfvertog sjelf ledningen af hans
vidare musikaliska utbildning; det är denne
mästare Suppé förnämligast har att tacka
för den rena, naturliga stämföringen i alla
hans verk.
Redan i Zara hade han som gosse skrifvit
tvenne operor, hvilka dock aldrig kommo
till offentlighet; en messa från denna tid
blef deremot af dervarande franciskaner
så högt ansedd, att de fromme fäderna
ännu i dag ofta uppföra densamma.
Egendomligt nog utmärker sig komponistens
tidigare period genom en allvarsam,
kyrklig prägel; denna karakteriserar honom
ännu sedan han kommit till Wien för att
studera medicin; här gjorde han
bekantskap med Seifried och Sechter, och kände
sig snart i vida högre grad tilltalas af
dessa ansedde musicis musikteoretiska
lärdomar, än af professorernas vid
universitetet för honom mindre intressanta
före-drag.
Den naturliga följden häraf uteblef icke.
Medikamenternas gud, som genom slikt
tillbakasättande icke var lätt att fatta,
hämnades på den unge musiksyndaren
derige-nom, att han i doktorsexamen blef
skoningslöst ’kuggad’. Denna för hvar och en
annan upprörande utgång verkade på vår
så ömkligt slagne hjelte raka motsatsen
och blef afgörande för hans framtid. Med
lätt hjerta lemnade han bokstudierna på
båten, anförtrodde åt hvem helst, som det
gitte, den lidande mensklighetens helande,
och störtade sig med lif och själ i armarne
på den hulda musica, hvilken han numera
inför hela verldeu proklamerat som sin
enda kärlek.
Med klen betalning för sina flöjtlektioner
och ännu sämre för italiensk
språkundervisning blef äfven lifsuppehället derefter;
men alla försakelser buros med lätt sinne.
Dock skulle snart en bättre tid randas.
I de musikaliska kretsarne i Wien hade
man emellertid börjat uppmärksamma den
unge musikern för några med bifall
uppförda nya kompositioner, såsom t. ex. en
messa i c-dur, och direktör Pokorni vid
Josefstädterteatern engagerade den
förhoppningsfulle Suppé till kapellmästare och
kompositör vid nämnde teater. Och nu
begynte en ny fas i hans verksamhet,
som ofta gestaltade sig lustigt nog.
Till sin första debut hade han i
uppdrag att komponera musiken till en ny
pjes, hvari mot slutet förekom en sång
med jodling, hvilket textförfattaren hade
betecknat med ’Dulié’. Vår italienare,
då ännu icke fullkomligt mägtig tyska
språket, sönderbråkade sitt hufvud öfver
hvad »let kostliga ordet ’Dulié’ kunde ha
att betyda. Han uppslog så många
ordböcker och konversationslexika han fick
tag uti, men ’Dulié* fans ingenstädes ett
spår af. Att fråga ville han icke, för att
ej blotta sin okunnighet; slutligen föll han
på den tanken, att det fatala ordet
troligen måtte innebära någonting liktydigt
med ’Lef väl!’ eller ’Vergiss mein nicht!’
Raskt satte han sig att komponera den
ifrågavarande sången, och man kan lätt
tänka sig sångerskans förvåning, när hon
I skulle till att repetera jodelrefrängen,
skrif-ven i långa, vemodsfulla toner.
Suppés produktionskraft är i sanning
förvånansvärd. Hans arbeten, kringspridda
öfverallt, öfverstiga betydligt tusentalet.
Vid Prokornis teater har han skrifvit
musik till mer än 170 olika pjeser, deribland
öfver 20 operetter; af de senast kända
äro ’Fatinitza’, ’Boccaccio’ och ’Donna
Juanita’.
Ur tonverlden.
Silfverringen, ny enaktsoperett
komponerad af Ivar Hallström, har antagits till
uppförande å K. Stora teatern; dess
in-öfvande pågår.
De populära konserterna för säsongen
å samma teater, dirigerade af förste
hof-kapellmästaren hr L. Norman, hafva nu
tagit sin början.
Första representationen af Jean från
Nivelle är utsatt till den 1 December,
Oscarsdagen.
» *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
