- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
135

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. 1 December 1880 - Ur Berlioz’ lif - Ur tonverlden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från kort före den med Henriette
Smith-son ingångna äktenskapliga förbindelsen
och till hans död.

Det genialiska lättsinnet förnekar sig
aldrig hos den äkte konstnären; när
Ber-lioz dagen före sitt giftermål granskade
kassan, utföll resultatet lika så
otillfredsställande som konstnärligt romantiskt:
skulder, såsom det höfves en ung man,
och i börsen — icke en vitten. Af en
vän lånade han tre hundra francs, på det
han med klingande mynt måtte kunna
våga språnget in i det äkta ståndet. Till
följe af ett misslyckadt försök i Thalias
tjenst medförde äfven hans fru blott
skulder öfver skulder i hemgift, så att
följaktligen i sjelfva smekmånaden måste
börjas en rastlös verksamhet för dagligt bröd.
Han måste bokstafligen sälja sig till
skrift-ställeriets slaf, i det att han äfven förde
den kritiska pennan i åtskilliga tidningar.
Lugnt och enformigt förflöto nu hans
dagar, och ingenting är begripligare än att
äfven brefven vexlacle i motsvarande ton
och tempo.

Förtjusande äro skildringarne om de
ungas lycka, liknande ett vårligt solsken:
’Ofta äro vi ensamma och tysta, Henriette
stöder sig mot min axel, och med handen
på min panna, i en behagfull ställning,
sådan den ännu aldrig föresväfvat någon
målare i hans drömmar, ler hon under
tårarne. ’Hvad går åt dig, stackars barn ?*
— ‘Ingenting; mitt hjerta är så fullt; jag
tänker på, huru mycket du tår kosta ut
för min skull, och hvad allt du för mig
har lidit. .. Låt mig gråta, eller jag qväfs.*
Och lugnt hör jag hennes snyftningar, tills
hon säger: ‘Sjung, Hector, sjung!’

Men lyckan skulle blifva af kort
varaktighet, och det kan ej misstydas att ju
grunden härtill låg i Berlioz’ öfvermåttan
lätt antändbara och efter omvexling
trängtande natur. Som bekant blef honom det
så lyckligt började äktenskapet med åren
en afgrundsplåga; han kunde slutligen icke
längre uthärda med sin hustrus
spionerande svartsjuka, som tyvärr var allför
väl grundad, och skilsmessan blef bägges
enda räddning från olidliga qval.

Efter denna bedröfliga vändning
företog Berlioz sin konstnärsfärd genom Europa,
hvilken lefvande och utförligt afhandlas i
hans memoarer. Brefven till hans vän
Ferrand hafva nu helt naturligt förlorat
den ungdomliga romantiken; de blifva
också mera sällsynta och öfverhoppa ofta
flere år. I hans hufvud, der en gång de
musikaliska passionerna korsades och trängde
hvarandra, har det blifvit lugnare; vis å
vis det herskande konsttillståndet vill han
hädanefter vara kallblodig, hysande
resignation och tyst förakt.

‘Man talar om att gifva mig Habenecks
plats (som operakapellmästare); detta vore
en musikalisk diktatur, som jag, efter hvad
jag vill hoppas, skulle utöfva till konstens
bästa; men Habeneck måste då komma
till konservatorium, der den gamle
Cheru-bini hårdnackadt fortfar att sofva. Blir jag
gammal och slö, så kan jag omöjligt undgå
att emottaga direktörskapet öfver
konservatorium’.

Här åter en lång paus under det han
besökte Belgien, Ryssland och England;
han kom till London i november 1847.

‘Frankrike blir allt dummare i musikaliskt
hänseende, och ju mer jag lär känna
främlingar, desto mindre älskar jag mitt
hemland. Förlåt denna hädelse, men konsten
i Frankrike är död, håller på att
förintas.*

År 1853 företar han ett triumftåg
genom Tyskland och skrifver från
Hannover: ‘Det skulle blifva för långt att skil-

dra Braunschweiger-konstnärernas och
åhö-rarnes uttryck af hänryckning efter
uppförandet af min Faust; en taktpinne af
silfver och guld, förärad af orkestern;
en supé af hundra kuvert, hvari deltogo
alla starlens kapaciteter, hertiglige
ministern, hofkapellet, m. fl.; ett
välgörenhets-institut, grundadt i mitt namn; en på en
söndag af folket tillställd ovation efter
uppförandet af Ramerska Camevalen på
en trädgårdskonsert; damer, som på öppen
gata kysste min hand . . .

Här i Hannover nya historier. När
jag kommer till första repetitionen,
emot-tager orkestern mig med bifall och
fanfarer, och mitt partitur finner jag, likt en
hedersam skinka, smyckad med
lagerbärs-blad. På konserten grandiosa hurra- och
da capo-rop. Andra dagen lät konungen
hemta mig. ’Jag trodde icke’, sade han,
’att man i musiken ännu kunde finna nya
skönheter; ni har betagit mig den
villfarelsen. Och så som Ni dirigerar! Jag
ser Er icke (konungen är blind), men jag
känner det.’ Och då jag prisade min
lycka att hafva en så god musiker till
åhörare, inföll han: *Ja, jag är försynen

mycken tack skyldig, som, till ersättning
för hvad jag förlorat, gifvit mig
uppfattning och känsla för musiken.*

I Paris vill det senare icke lyckas
honom att få sin mest betydande opera
Tro-janarne uppförd. ’Kejsaren älskar musik
för litet för att direkt och energiskt
ingripa. Så måste jag underkasta mig
ostracis-men vid denna oförskämda scen, hvilken
förut blifvit tillämpad mot vissa mästare.
Mozart, Haydn, Mendelssohn, Weber,
Beethoven, alla ville de skrifva för
Pariser-operan, men kunde icke få åtnjuta den
äran.*

Det är ganska intressant att höra
Berlioz, Débat’s kritiker, förtroligt pladdra om
sina rivaler. I april 1859 skrifver han:
*Till svar på Er fråga om de tre nya
dramatiska arbetena säger jag, att
Gou-nod’s *Faust’ innehåller ganska vackra
och ganska medelmåttiga partier, och att
man i libretton har förstört en underbart
musikalisk situation, som man måste hafva
funnit, såvida icke Göthe sjelf hade
funnit den; att ytterligare Davids musik till
’Herkulanum* är ytterligt svag och
färglös, men deremot till *Dinorah*
mästerlig, själfull, pikant och ofta poetisk. En
afgrund skiljer Meyerbeer från desse män.
Man märker att han icke är någon parisare.
Man iakttager motsatsen hos David och
Gounod.’ Huru illa måste icke då de yngre
råka ut! I december 1864 blef Flotow
föremål för hans penna: ‘Nyligen hörde
jag den förtrollande lilla Patti som
Martha; vid utgåendet förekom det mig, som
skulle jag hafva varit betäckt med loppor,
liksom vid öfvergifvandet af ett dufslag,
och jag lät säga det sällsamma barnet, att
jag förlät henne för det hon låtit mig höra
sådana plattheter, men kunde inte göra
mera för henne. Till all lycka står deri
den kostliga irländska visan: ’”The last
rose of summer’, och hon sjunger den
med så mycken poetisk enkelhet, att
doften deraf nästan räcker till att desinficera
återstoden af operan.

                                (Forts.)

Ur tonverlden.



Man får väl delvis skylla på den
annalkande julbrådskan, att publiken icke vid
de första representationerna af operan Jean
från Nivclle så särdeles talrikt varit
församlad.

Nästa nummer skall innehålla en
resumé öfver denna operanyhet, dess
inför-lifvande med och utförande på den
svenska scenen, då vi äfven få tillfälle att
något tala om den nya operetten
Si/frer-ringen.

— Premieraktörerna hrr A. Willman och
O. Arnoldson hafva utnämts till riddare
af Wasaorden, hvilket inträffade nästan
samtidigt med den sednares högtidliga
25-årsjubileum såsom operasångare.

*     *
*



Vi omnämnde i förra numret
pariser-operans sednaste novitet, baletten
Korri-ganen. Witlor är namnet på den som
skrif-vit musiken. Hans personlighet skisseras
korteligen som föijer:

M. Widor, den musico-korreografiska
festens vid Operan hjelte, njuter den
oskattbara fördelen att ännu kunna räkna sig
bland ’unga kompositörer’: han är endast
trettifem år gammal.

Det är en musiker som pariserskolan
icke kan berömma sig af att ha
uppfostrat : M. Widor är född i Lyon, hvar-

est han gjorde musikaliska studier, hvilka
han begaf sig till Belgien för att fullborda
hos Fétis och den ryktbare organisten
Lemmens. Han var organist i Lyon, och
mycket gouterad, då han för ett halft
tiotal af år sedan kallades till Paris för
att spela den stora orgeln i Saint-Sulpice.

Den unge och lärde musikern hade
sålunda till sin disposition ett af de
skönaste instrument i verlden: fördelen, som
han förstod draga häraf, visade han också
snart påtagligen. M. Widors ’tjenster’
äro på modet i förstaden Saint-Germain,
och den lilla ’salong’, som till följe af en
egendomlig anordning gränsar intill
orgeln i Saint-Sulpice, är hvarje söndag ett
mötesställe för ett visst antal folk af verld
och af framstående konstnärer. (Ack,
af-undsvärda Paris!)

Widor har frambragt en ganska stor
myckenhet goda kompositioner,
konserter för piano, flera melodisamlingar,
körer, psalmer, symfoniska fragmenter; men
hans mest betydande arbete intill denna
dag är baletten, som sednast uppförts.

För att fullständiga denna flygtiga
teckning af författaren till la Korrigane, så
nämnoni, att han är vår yrkesbröder. Med
namnet Auletes signerar han i tidningen
VEstafette elegant skrifna musikkritiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free