- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Necken 1880 /
138

(1880-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1880 - Necken, af Orfeus - Om Sebastian Bachs manuskripter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tivt verksamme ges goda sätt att verka
för hennes befrämjande, om också dessa,
tyvärr, icke äro bland de af staten just
omhuldade.

Dock, hvarje inre skapar sig ett yttre;
hvarje idé sin man och sina förfäktare.
En dag skall det nordiskt-svenska
tondik-tar-anlaget allmänt hafva uppgått i den
idealtyp af storslagen och djerf
sjelfstän-ilighet, som icke är någon annan typ än
just denne folksägnens berömde
musik-hjelte, spelmannen för Agirs döttrar —
kristnad eller hedning — Necken, ja, han
och ingen annan.

Det genialiska är tonkonstens
evangelium.

I andens verid herske den
fullkomligaste harmoni! Ensidigheter vare
öfvergå-ende!

Tonanlaget, i sin högre och högsta
potens, är ett behof att skapa.

Detta behof sträfvar att i verksamhet
framträda. Det skall ock sålunda
framträda — fast med ett enda litet vilkor.

Och detta vilkor?

Att kompositörerna tillstädjas få lefva.

                                Orfeus.


Om Sebastian Bachs manuskripter.



Nedanstående, ehuru ett delvis
tyskt-patriotiskt uttalande, skall tvifvelsutan
mycket intressera de många Bachvännerna i
norden; den äkta konstnären är dock
väsentligen hvad fordom en Sokrates
ansåg sig vara, nemligen verldsborgare.

(Uppsatsen, hemtad ur Musiktidskriften
’Euterpe*, är signerad: dr Voigt.)

5Kunde man väl med andra känslor
än de af stum beundran betrakta det
exempellösa arf som J. S. Bach öfverlåtit
åt efterveriden.

Men hvad blef dess öde: Också ett —
till lycka och till ära för vårt folk —
exempellöst: den stora ijvarlåtenskapen
blef bortåt en hundra år förglömd,
förskingrad, till stor del förintad.

Bachs begge mest betydande söner,
Vilhelm Friedemann och Philip Emanuel,
delade, som det synes, håfvorna så, att
den förre erhöll tre femtedelar, den
sed-nare två. Kändt är, att den äldre
brodern förgicks i utsväfvande lefnad ; hans
andel i arfvet bortplottrades för småstyfrar.
Det finnes ännu ett bref, som har åtföljt
en sändning af åttio manuskripter af hans
fader, bvilka han sålde för åtta Thaier —
såsom han sjelf säger, för vida mindre än
hälften af hvad afskrifvandet hade kostat.
Dervid är att märka, att af de nära
fyrahundra kyrkostyckena af hans store fader
vid den tiden blott ett första ungdomsverk
blifvit tryckt; hvad som alltså då gick
förloradt, är förloradt för alltid.
Åtskilligt har den yngre brodern räddat ur den
stora undergången, mycket kostbart är
försvunnet eller blott fragmentariskt
upp-bevaradt. Af de fem Passionsverken hafva
blott två räddats, af Kantaterna äro emellan
åttio och nittio spårlöst försvunna, af
Motterna kanske femton eller tjugo.
Hvilken väg dessa gamla handskrifter af den
store mästaren stundom togo, derom blott
ett exempel: ett antal af dem har kunnat

spårats ända till en grefve Sporks
landt-egendom i Böhmen; der hafva de under
tidens lopp nytjats för att ombinda träd
med och blifvit förbrukade.*;

Men det genom Ph. Emanuel räddade?
Det hvilade, efter det sonen (— icke utan
fatala förbättringar! —) ånyo torde
uppfört något litet, förborgadt inom skrankorna
af hans bibliotek — och glömdes bort!
— Han. hvars lif gått deruti upp, att för
tyska folket till dess uppbyggelse sjunga
de sånger, medelst hvilka det under svåra
och stormiga tider uppehållit sitt mod,
koralsångerna, i kostbar infattning
fram-stälde och till oförlikneliga hymner af sorg
och af glädje upphöjde, han, den
nationellaste konstnär som Tyskland egt, var
under inemot hundra år förglömd af sitt
folk.

Hans allbeherskande konstfärdighet
öfva-des af åtskilliga hans elever troget; men
det felades dem den store mästarens anda
och sinne, — de urartade till tomt
formväsen, och mängden, som visserligen icke
begriper konsten, men dock påverkas af
en väldig personlighet, vände sig bort från
honom och prisade det nya ljuset Haydn,
Mozart, Beethoven, som med älskligt
skimmer uppsteg i söder. Blott Bachs
klaver-och orgelkompositioner brukades i en
trängre krets — icke minst af de tre
of-vannämde store. Och då Beethoven på
grund af Mas wohltemperirten Clavier*
och några andra saker fäller den bekanta
domen: *Det här är ingen Bach (bäck),

utan ett haf\ hvad skulle han hafva sagt,
om han känt de jettelika kyrkoverken,
t. ex. *hohe Messe*, efter hvilken hans
Missa solemnis skådar hän ur fjerran,
likasom S:t Peter i Rom efter Kölnerdömen.
Bekant är vidare den förvåning, i hvilken
Mozart föll, då en af Bachs efterträdare,
Dole», i Leipzig öfverraskade honom med
uppförandet af Bachska motetter, och
huru-ledes han derpå strax på ort och ställe
timtals fördjupade sig i de der ännu
förhanden varande manuskripten. Dock detta
var blott spridda tecken till deltagande.
Fullkomligt på det klara angående
betydelsen af den Bachska kyrkomusikaliska
skatten var blott Zelter, som egde en
betydande samling handskrifter; från honom
härrör det sköna, inspirerade yttrande, som
han skref till Göthe: ’Denne
Leipziger-kantor är en det gudomligas obegripliga
uppenbarelse.**) Zelter var det ock, som
medelbarligen föranledde den slutliga
uppståndelsen af den Bachska kyrkomusiken.
Genom honom hade hans elev Mendelsohn
blifvit bekant med Mattheuspassionen, —
denne genomdref dess uppförande (år 1829).
Något sednare (1840) upphof i Breslau
Mosevius sin röst för kantaterna och
Juloratoriet, som ännu länge efter
upptäckandet af Mattheuspassionen förblefvo
förborgade. Tiden syntes vara inne; den
siste sydtyske mästaren hade emot slutet
af sitt rika lif allt mera hänvändt sig till
det alvar, det djup och tillika den
konstfullare stil. som utgjorde det Bachska
sättet; allmänt hade intresset för musiken

*) Detta Hr kärnan af den genom tidningarne
gångna fabeln om upptäckandet af 120 Bachska
sonater.

*) Härutaf förklaras på helt naturligt sätt det
förtroende som Göthe säges hafva haft till denne
Zelter (se Necken, N:o 21.)

tilltagit, de populära Haydn-Mozartska
sakerna hade äfven intresserat lekmännen
och dessa följde nu med deltagande
Beet-hovens fortskridande mot mål, nära
be-slägtade med de Bachska. Omsider blef
tanken på en helupplaga af de Bachska
verken, för hvilken redan Beethoven hade
talat,*) så litet han än förmådde
öfver-skåda dess synvidd, lifligt diskuterad i
musikaliska kretsar. Robert Schttmann
framstod varmt intresserad derför, särskildt
betonande, att uti kyrkokompositioner
tyska nationen egde en skatt, *som intet
annat folk i verlden har att framvisa*.

Till firande af Bachs hundraåriga
dödsdag utgick i Juli 1850 från Leipzig ett
upprop i inspirerade ordalag till grundande
af ett Sällskap, hvars ändamål skulle blifva,
utgifvandet af alla möjligen till finnandes
Bachska verk i likformig, värdig utstyrsel,
icke allenast som hedersbevisning åt den
store mästaren, utan ock, för att ändtligen
med ett slag afvärja den fara som allt
framgent hotade hans verks bestånd, så
länge de blott uppbevarades i
handskrifter. Af kända namn i den nedsatta
komitéen må anföras: Moritz Hauptmann,
Robert Schumann, Franz Liszt, Ferdinand
David, Otto Jahn, I. Mocheles, L. Spohr,
— dé utgjorde borgen för att företaget
skulle på ett alvarligt och trohetsfullt sätt
genomföras. Breitkopf och Härtel i Leipzig
öfvertogo utrustandet af upplagan. Det
väsentliga i sällskapets statuter är, att
med-lemmarnes bidrag (5 Thaier årligen)
uteslutande rlertill användas, att trycka det
ena efter det andra af de Bachska verken
af alla slag och tillsända medlemmarne
exemplaren; desamma erhålla på detta
sätt de förundransvärdt utstyrda banden
till ett pris, som ej en gång belöper sig
till hälften af hvad ett dylikt band i
bokhandeln skulle kosta. (25 årgången är
nyligen (1879) utgifven) innehållande: ’Die
Kunst der Fuge* och 74 Orgelkoraler,
deribland svanesången *Vor deinen Thron
tret ich*. Deltagandet blef strax så stort,
att företaget syntes betryggadt.

Dock nu infunno sig svårigheter af
särskildt slag,som minsann voro egnade att
förtreta en tysk. Oaktadt med säkerhet kan
antagas, att genom J. S. Bachs talrika
elever afskrifter af enskildta verk, ja,
tör-hända handskrifter af honom sjelf på många
orter voro undankomne och sedan råkat
i samlares gömrno, blefvo slika skatter
förtegne eller, oin ock tillstådde, dock deras
brukande till det stora oegennyttiga verket
helt enkelt förvägradt. Genast i
företagets början uppträdde på ett sorgligt sätt
hämmande denna jämmerliga egoism.

Utgifvandet skulle börja med den
berömda H-moll-mcssan. Materiel fanns i
temlig myckenhet, gamla afskrifter och för
enskildta delar Bachs handskrifter — ett
manuskript af hela partituret var i privat
ego — och förvägrades, ja, hvarje blott
jemförelse emot hvad ersättning som helst
och i egarens hus blef otillåtet! Efter
lång underhandling afstod man från att

*) Mans ord till förläggaren Hofmeister derom
äro: »Att ni ämnar utgifva S. Baclis verk, är

något som gör mitt lijerta, hvilket odeladt
klappar iör denne harmoniens urfaders höga, stora
konst, särdeles godt». Ilofmeisters företag hann
ej afslutas. Peters vidtog med
instrumentalverken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:23:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1880/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free