Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maren växte från 34 i fråga om
repa-rationsanslaget till 38 vid röstandet för
det stora anslaget. Detta räddades
sålunda derigenom, att i Andra kammaren
några som vägrat reparationsanslaget
likväl beviljade hufvudanslaget.
Då vid teaterfrågans behandling i
Första kammaren K. M:ts förslag segrade
utan votering, bade man väntat större
majoritet i denna kammare vid den
gemensamma omröstningen. Tealeranslagets
motståndare inom denna kammare synas
ha varit politiska nog att hålla sig tysta
i afvaktan på en gemensam omröstning,
som icke kunde uteblifva med visshet om
Andra kammarens åsigter och beslut.
För det af utskottet afslagna
repara-tionsanslagets beviljande talade i Första
kammaren Friherrarne Kl inckowström,
Leijonhufvud, af Ugglas, samt herr
Casparsson och Törnebladh; Frih. v.
Essen samt herr Schotte och v.
Heden-berg hade i en reservation förordat ett
sådant anslag af 10,000 kr., men instämde
sedan ined Frih. af Ugglas om
beviljande af de 28,000 kr. till
»reparatio-ner företrädesvis afsedda till skyddande
mot eldfara». 1 fråga om hufvudanslaget
talade hr. Stråhle för bifallandet af K.
M:ts förslag oförändrad!, Frih. v. Essen
försvarade utskottets (ordin, anslag 60,000,
15,000 kreditiv, 50,000 af Stockholms
stad), hrr Klinckowström, af Ugglas,
Hedenberg och Schotte för de båda
senares reservation »att statsmedel
utöf-ver de bestämda anslagen ej måtte för
kgl. teatrarna användas», med hvilken
reservation det kgl. förslaget bifölls af
kammaren. Utarrenderingsfrägan afslogs
af Grefve Hamilton oeh Frih.
Kline-kowström, hrr Schotte och v. Essen
yrkade återremiss, hvilket blef kammarens
beslut.
Efter hvad den i de dagliga
tidnin-garne anförda diskussionen intygar vanns,
eller uttalades åtminstone icke af någon
i denna kammare bifall till hrr
Hedehus’ och J. P. Nilssons i Käggla
motioner om nekande af allt understöd åt de
kgl. teatrarna.
1 andra kammaren förordades
teateranslaget af Finansministern och hrr
Gu-ma* lins, O. Jonsson i Hof, W al Idén
och Wretlind samt — med särdeles
värme och skäl som bort öfvertyga dem,
som ville taga sådana — af hrr
Gustafsson och Siljeström.
De skäl som för anslagsvägrandet
fram-buros voro ytterst svaga och visade
endast oförmåga att bedöma den sceniska
konstens öfver hela verlden och i alla
tider erkända stora betydelse för den
andeliga odlingen, och med detsamma denna
måste erkännas af de verkligt bildade och
fördomsfria, kan ej vigten af en
konstanstalt, som uppehåller konsten i dess
högsta-form, bestridas; upprätthållandet
deraf bör vara en
nationalangelägen-het, och en samvetssak för ett
civilise-radt folks representanter, som ej böra låta
malplacerad sparsamhetsifver eller
pietistiska och andra fördomar råda i ett
sådant fall.
Emot teateranslaget talade i denna |
kammare följande herrar, ur hvilkas ar- i
gumentation vi vilja göra ett kort utdrag !
för att visa halten af deras skäl. Af hr.
J. P. Nilsson i Käggla och prestmannen
Rede)ius, hvilka motionerade om
teateranslagets upphörande, ansåg den förre
»att om Stockholms stadsfullmäktige ej
ville bevilja medel, så behöfdes säkert
icke teatrarna här och ett faktum vore
att på landet behöfdes de alls icke»; den
senare ansåg »att då vi ha en musikalisk
akademi — och andra akademier för sköna
konster — så behöfdes ej teateranslag för
samma sak». — Hr. R. har väl som prest
endast klockarebehofvet i tankarne; han
glömmer att konservatoriet och
elevskolan just ha till mål utbildning i lyrisk
dramatisk konst; — hvartill detta utan en
teater? Men han anser teatern för en
»lyxinstitution», som svenska folket aldrig
åtagit sig att uppehålla (aldrig? — nå än
riksdagens förutgående anslag?) Hrr
Pettersson i Runtorp och i Boestad anse,
den förre: »att om en ’näring’ (sic!) inte
bär sig, så är den ej naturlig och bör
uppgifvas», den senare: »att landet i sin
helhet ej bör bidraga till teatern». — Hrr
Göransson och Svensson i Rydaholm
hade liemtat sitt vetande om k. teatrarne
ur landsortskorrespondenser, som talade
om »den usla lileraturen» och
»teatrar-nes inmoralitet» samt att
stockholmspressen förtiger (?!) teatrarnes eldfarliga
beskaffenhet. — Hr. Löfberg djerfdes påstå
»att massan af folket ser frukterna af
teatrarnes verksamhet med grämelse»
och att teaterbanan var den »ihåligaste»
af alla. (»Massan af folket» skulle då
bäst kunna döma i konstfrågor?!) — Hr.
Odell yttrar: »brist pä teaterspel
bindet nog ej ändå, äfven om anslag vägras».
— »Vi från landsorten kunna ej med
godt samvete återvända hem, om vi röstat
för teateranslag». Den konstförståndiga
massan af folket kanske ej skulle vilja
omvälja sådana riksdagsmän. — Hr
Björkman tycker, »att man borde höja
biljettpriset, till dess teatrarnes affärer ginge
ihop». För olämpligheten af en sådan
åtgärd kunna statistiska fakta anföras, och
de voro särdeles i dessa titlar hufvudlösa.
— Hr Jonsson i Mårarp linner bevis för
att folk i allmänhet ej sätter teatrarne så
högt deri, »att inga testamenten
upprättats för teatern»(!) — Hr Waldenström,
lektor, f. d. prest och utgifvare af (den
statsanslag ingalunda behöfvande
tidskriften) »Pietisten», medgifver »att det är nog
bra alt odla allmänhetens smak och
konstsinne om det sker i sedlig riktning»; »men»
— säger han — »kgl. teatern har ej små
synder på sitt samvete, allt sedan Sköna
Helena och Blåskägg spelades.» Hr W.
känner sig ej af kristligt öfverseende
oförhindrad att rida ikull teatrarne på
de der gamla käpphästarne. Och han
bekänner sedan, att han inte är någon
vän till teatrarne (nå, det behöfver väl
»Pietistens» utgifvare knappast försäkra),
men hans barmhertighet emot dem eller
rättare mot deras personal synes yttra sig
deri, att han genom anslagets nekande,
heldre går in på att låta denna personal
få svälta ihjäl sedan den förlorat sill
lefve-bröd än »brinna opp», hvilket hr W.
måtte anse alldeles oundvikligt under nästa
spelår. Månne ej hr W. af samma
barmhertighet skulle vilja förorda en lag om
stängande af alla separatistkyrkor samt
jqvafva och eldfarliga konventikelsalar, enär
statistiken visar att dårhusen till en stor
del befolkas af dem, som blifvit galna
genom religionsgrubbel? — Hr Liss Olof
Larsson, dalkarlen — stockholmaren,
yrkade afslag, naturligtvis »icke af ovilja
mot teatern». Nej, »låt Stockholm bygga
en teater», säger han, »och sedan komma
till riksdagen med anhållan om understöd,
då har riksdagen fria händer att ge
anslag, om teatern skötes rätt; då har
frågan kommit på sin rätta fot.» Fiffigt
uttänkt, men kroken något för grof; kgl.
teatrarnes framtid torde på så sätt blifva
föga säkrare än omvalet af en
riksdagsman.
Stockholmaren hr E. Nyström tvangs
af samvetskäl att yrka afslag. Han
»protesterade mot att folk gick pä teatern
i stället för på krogen och att teatern
befordrade nykterheten; tvärt om: hvar
det finns teater finns det också krog».
Hr N. vill slå ut barnet med badvattnet.
Äfven om det är ett faktum att
restaurationer, förfriskningsställen — må vara:
»krogar», som hr N. säger — finnas
intill teatrarne, så är teatrarne ingalunda
derför skulden till superi; det florerar
nog i högre grad på ställen som icke stå
i förening med någon teater, men från
dem drages mången, som annars i godt
sällskap, med familj eller anhöriga, fa njuta
af teatrarnes konstnöjen och vid sådana
tillfällen drages ifrån det kroglif som hr
N. kan ha skäl att klandra och hvars
inskränkande ovilkorligen skulle medföra
större freqvens å teatrarne och upphjelpa
deras ekonomi.
Hector Berlioz och hans
Faustmusik.
D(Slut.)
!e ofvannämda åtta scenerna voro, som
sagdt, den kärna kring hvilken Berlioz’
»Damnation» (»Faust») kristalliserade sig, i
det nya delar sedan anslöto sig till dem.
För att lättare inse sammanhanget mellan
dessa scener och verket i sin helhet, lemna
vi här i korthet en redogörelse för dettas
innehåll efter den text, som begagnades
vid Musikföreningens »Faust-konserter», och
utmärka med kursiv de ursprungliga åtta
scenerna. Innehållet är följande: Första
afdeln. l:a scenen: Slätt i Ungern.
Soluppgång. Faust ensam. Dansmelodier
och en ungersk krigsmarsch höras på
afstånd. 2:a scenen: Kör af landi folk.
(Faust.) 3:e scenep: En annan del af
slätten. (Faust.) Ungersk marsch
(Ra-koczymarschen). — Andra afdeln. (1
Nordtyskland.) 4:e scenen: Faust i
studerkammaren. Påskhymn. 5:e scenen:
Mefisto-feles, Faust. 6:e scenen:
Auerbachskäl-laren i Leipzig. Metistofeles, Faust, kör;
sång om råttan (Branders), sång om lop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
