- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 9 (1889) /
122

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

\>-2

S r/-:A’SA• MUSIKTIDNING.

en lyriskt svärmisk och vekt quinlig
stämning, åtminstone har det hittilis
så visat sig. oeh kanske saknas
förutsättningar för att nu äfven på ett
sådant område nppnå idealet; i den
genre, den stora genre hvaråt hon för
närvarande egnat sin verksamhet har
hon emellertid, såsom vi redan sagt,
uppnått ett obestridligt mästerskap.

Caroline Ös/berg föddes d. 17 maj 1853
i Stockholm, der hennes fader var
fältskär. Hennes stora musikaliska anlag
blefvo tidigt bemärkta, och dessa fick
hon tillfälle att utveckla då hon vid
omkr. 16 års ålder intogs som elev
vid Musikaliska akademien. Hennes
studietid der räckte i tre år, hvarefter
hon debuterade på Kgl. teatern, sedan
hennes talang dessförinnan blifvit mera
allmänt bekant genom uppträdandet på
några konserter. Hennes sceniska
debut egde rum d. 15 dec. 1873 i
Annas roll i »Friskytten». Efter en ny
debut i slutet af mars påföljande år,
då hon som Carlo Broschi i »Hälften
livar» gjorde stormande lycka, och en
tredje såsom Adina i »Kärleksdrycken»,
blef hon engagerad vid kgl. lyriska
scenen, hvilken hon tillhörde i något mer
än tre år. Under denna tid utförde
hon utom de förut nämnda; Rosina i
»Barberaren», Inez i »Afrikanskan»,
Martina i »Läkaren mot sin vilja»,
Susanna i »Figaros bröllop», Papagena
och en af genierna i »Trollflöjten»,
fru Ström i »Muntra fruarna», Betli i
»Alphyddan», Zerlina i »Fra Diavalo»,
Henriette i »Muraren», Thérése i »De
begge grenadiererna», markis de
Fla-rambole i »Kungen har sagt det», en
ganska ansenlig repertoar af nästan
uteslutande roler i den komiska operan,
och med hva’je ny rol nya framsteg
och nytt befästande i publikens stora
gunst. När engagementet var slut
1877 beredde hon sig på en studieresa
till Petersburg för att hos den frejdade
sånglärarinnan derstädes, vår
landsman-ninna fru Nissen-Soloman, utbilda sig
i sin konst. Denna plan gick
emellertid om intet. Följande år ingick
nämligen fröken Östberg äktenskap med
grosshandlaren Horwitz och drog sig
nu tillbaka från scenen, såsom man
trodde för alltid, en förlust för
densamma som allmänt beklagades. Det
var derför ej ringa öfverraskning då
i slutet af 1879 Nya teaterns affischer
förkunnade att fru Östberg-Horwitz
skulle vid premieren af Suppés operett
»Boccaccio» utföra titelpartiet i
densamma. Det blef en ny aera för Nya
teatern. Boccaccio gick på halftannat
år 100 gånger öfver scenen under
ständigt jubel, väl uppsatt som pjesen var,
men den egentliga magneten var dock
den unge Boccaccio med sin präktiga
stämma och sitt uppsluppna spel. På
denna scen skördade fru
Östberg-IIor-witz många nya lagrar i den genre,
som man dock tyckte för simpel mot
hennes förmåga Äfven här hade hon
dock uppgifter af bättre art sig före-

lagda såsom Zerlina i
»Teaterdirektören , Betli i »Alphyddan», Valentin i
»Fortunios visa», Seysoletto i
Corno-villes klockor» m. m. men framför allt
i Gnirods operett »Piccolino» och i
Offenbachs »Hoffmanus äfventyr»,
hvar-uti vi hade tillfälle att senast beundra
henne på kgl. operan under sistlidna
vårterminen. Öfriga roler som hon
utförde på Nya teatern voro madame
Lange i »Madame Angots dotter»,
Cer-vantes i »Drottningens spetsnäsduk»,
Griolet i »Stella», René Dubaure i
»Donna Juanita», hufvudrolerna i »Lille
hertigen», »Rosenkind», och
»Infan-tinnans dockor», Lnzarillo i »Don
Cæsar de Bazano , Violetta i »Det Instiga
kriget», princessan Mikaela i »Både
bjerta och hand», Bronislawa och
Simon i »Tiggarstudenten», fru Boniface
i »Boniface», Geralda i »Drottningens
vallfart», fru Lisbet i »Rip Rip»,
Ben-venuto i »Ruter kung», titelrolen i
»madame Fuvart», och Titania i
»Afri-karesan». Fru Östbergs verksamhet
vid Nya teatern varade till 1885, ehuru
icke oafbrutet. På våren 1880
gästade hon i Köpenhamn som Boccaccio
och Lille Hertigen och skördade der
stort bifall. I den senare rolen stäldes
hon af kritiken vid sidan af parisarnes
Granier. Hösten samma år finna vi
henne åter vid Nya teatern, der
sejou-reu räckte till 1882. I augusti detta
år begaf hon sig till Tyskland och
förenade sig med Angelo Neumanns
Wagnertrupp samt vann såsom
Waguer-sångerska stort bifall i Holland, i
Briis-sel, Aachen och Köln.

I Berlin egnade sig fru
Östberg-Horwitz åt sånglektioner och medverkade
vid Wagner-r epsentationerna på
Victoria-teatern. Det talades till och med om
att hon af Angelo Neuinann skulle ha
blifvit för några år engagerad vid
stadtteatern i Bremen, som han skulle
öfvertaga. Under den nämnda
Wag-nertournéen får man särskildt från
Amsterdam och Briissel höra uttalas med
mycket beröm hennes utförande af
Sieg-lindes parti i »Rheingold», under
början af 1883. I februari samma år
återkom hon emellertid till Stockholm
och Nya teatern. Sista gången hon
uppträdde å denna scen var i april
1885 i »Cornevilles klockor. Man
undrade mycket att icke fru Östberg —
såsom hon nu kallade sig — blef
engagerad vid Kgl. teatern och man såg
ofta i pressen uppmaningar till kgl
teaterdirektionen att fästa henne vid
denna scen. Detta lät dock länge vänta
på sig. Hon styrde efter sejouren vid
Nya teatern sin kosa till Norge och
uppträdde der under aug. och sept.
1885 i »Boccaccio», »Tiggarstudenten»
och »Cornevilles klockor;» hon sjöng
samma år i oktober som furstinnan
Annaa i »Kossackflickan» på Södra
teatern och följande månad som Gabrielle
i »Hundra jungfrur». I december
begaf sig fru Östberg till Göteborg och
gasterade under jan. 1886 i »Rosen-

kind , återvände derpå till Stockholm
och sjöng några gånger i »Hundra
jungfrur» på Södra teatern. Dermed
var hennes operettkarriére lyktad.

En tillfällighet förde* fru Östberg
åter upp på operascenen Ett par
soaréer skulle gifvas på Stora teatern till
förmån för dramatiska och musikaliska
artisternas pensionskassa, vid hvilket
tillfälle Fredrik Deland också skulle,
såsom Konjander, taga afsked af
publiken. Hr Ödmann, som skulle
medverka blef sjuk och operans d. v.
primadonna var förhindrad att biträda.

Fru Östberg åtog sig att fylla numret.
Hon sjöng en aria ur »Drottningen af
Saba», och den präktiga rösten, det.
mästerliga utförandet framkallade ett
jubel som man knappast hört maken
till och som gaf teaterstyrelsen en
otvetydig fingervisning att söka engagera
sångerskan för operascenen. Den 19
okt. 1886 uppträdde också fru Östberg 1
der som gäst och sjöng Agathas parti
i »Friskytten», på ett sätt som väckte
allmän hänförelse. Af
operettsångerskan fanns föga qvar; operaserian var
nu målet för koustnärinnans
äregirighet och sträfvan, och framgången var
storartad äfven här, ja, så mycket större
som fordringarne här äro så stora.
Samma år vann hon nya triumfer som
Elvira i »Don Juan» och »Rezia» i
Oberon»; 1887 gaf hon oss Elvira i
»Ernani», Nattens drottning i
»Trollflöjten», 1888 Norma och Leonora i
»Fidelio», och under innevarande år
har hon till dessa roler lagt Aida,
Elvira i »Den stumma», drottning
Margareta i xHugenotterna» och äfven haft
ett komiskt parti nämligen i Olfenbachs
»Hoffinans sagor», deri hennes
mästerliga utförande af dockan Olympia
redan var kändt från Nya teatern.

Då fru Östberg numera är
engagerad vid vår operascen, som vi hoppas
måtte länge få behålla en så utmärkt
förmåga, ha vi säkert att vänta ännu
många konstnjntningar af ltonno i de
nya partier, som hon får till uppgift
att utföra, och hvilka helt säkert
endast skola öka hennes triumfer och
popularitet.

—^–––

Franz Schuberts sista stunder.

Efter K. von Hellborn af Hugo L—t.

• •

^TSfver Franz Schuberts sista dagar
IgSJ gifva följande, af hans broder
Ferdinand och hans vän Franz v.
Scho-ber leinnade meddelanden, närmare
upplysning.

Franz flyttade i början af september
1828 till sin broder Ferdinand, som
från förstaden St. Ulrich flyttat till
förstaden Wieden och der slagit ned
sina bopålar vid en nyuppstånden gata
och tyvärr äfven i ett nybygdt hus.
Franz företog denna flyttning på
inrådan af hofläkaren D:r von Rinna för
alt med mindre besvär och tidspillan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1889/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free