Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komponistens mening att frambringa
en sådan effekt, hvilket särskildt
gäller om den klassiska musiken.
De gamla mästarne, hvilka skydde
hvarje öfverdrift och allt detta nu
gängse effbktsökeri, hafva säkert icke
menat, att när de skrefvo Jf i ett
musikstycke, ett larm skulle framkallas, som
kunde störta Jerikos murar, likaså litet
som de hafva skrifvit pp för att det
skulle spelas så svagt, att tonen
alldeles mister sin klang och att det
fram-bragtes ljud, hvilka för ett menskligt
| öra äro nästan omöjliga att fatta som
toner.
Ett af de mest slående exempel på
hvad som kan presteras af jägtandet
efter falsk effekt ger oss, som många
än torde minnas, den berömde
violinvirtuosen Oie Bull. Hans
pianissimo-spel drefs så långt, att han efter att
ha fört stråken i hela sin längd öfver
8trängarne, ända tills att den icke mer
berörde dessa, ännu en stund lät den
sväfva öfver dem, medan han lade
hufvudet ned mot violinen, såsom för
att lyssna på toner, som länge sedan
voro förbi. På detta sätt sökte han
inbilla åhörarne, att de ännu hörde
något, hvilket de också efter bästa
förmåga ansträngde sig att göra, då
de ju icke kunde förmoda, att en så
berömd konstnär ville göra sig skyldig
till gyckel med dem. Att de inte
kunde höra ansågo do för sitt eget fel,
och de lönade, för att dölja detta, de
icke existerande tonerna med stormande
bifall.
Detta bifall, detta rökverk, som är
konstnärens halfva lif och för hvilket
han offrar sina krafter, sitt lifs lycka
och kanske sitt anseende, har lockat
mången hederlig dirigent till att
åstadkomma samma verkan med sin
orkester. Nu för tiden är det icke
ovanligt i konsertsalarue att få höra ett
oväsen, såsom af kämpande arméer,
plötsligen afbrytas antingen af
fullständig tystnad eller också, i
musikstycken med lyrisk-romantisk karakter, af
en så svag musik, att man får
anstränga sitt hörselorgan till det
yttersta för att uppfånga några
obestämbara ljud. Sådant musikföredrag kan
icke sägas vara ledt af god smak, och
sådana verkningar hafva helt visst
aldrig åsyftats af de stora komponister,
som mycket väl visste, att en skön
musik först och främst skall bestå af
toner. Men när instrument forceras
utöfver deras förmåga att frambringa
en fyllig, välklingande ton, så
framkommer i dennas ställe ett hest, sträft
och skrällande ljud, som har mist sin
skönhet, och skall en ton reduceias
till en öfverdrifven grad af svaghet,
så förlorar den helt och hållet sin
klang och förtjenar ej vidare att kallas
för ton. Dessutom hör förmågan att
beherska tonen i det starkaste forte,
som i det svagaste pianissimo till
virtuositetens höjdpunkter, och då man
ej kan btälla sådana fordringar på or-
S VENS K MUSIKTIDNING.
kestermusikerna, så äro de påpekade
öfverdrif terna i alla händelser
förkastliga.
Ett liknande missbruk bedrifves
också med tempi. Nutiden har en
olycksalig lust att öfverdrifva i alla dessa
riktningar. De hastiga tempi få en
sådan fart, att både åhörare och
utförande mista andan, och de sistnämnda
nödgas låta en stor del noter, som man
med Tätta kunde fordra att få höra,
falla på golfvet, emedan det är rent
omöjligt att få dem med i det
svindlande tempot. De långsamma tempi
dragas ofta ut till en sådan bredd, att
man nästan tappar tråden i den
musikaliska väfnaden, så att blåsarne i
orkestern t. ex. förbruka all sin luft
innan de få tonen utdragen i sin fulla
längd, och så att musikstycket blir
släpande och sömngifvande i stället för
att få en af dirigenten med det
långsamma tempot åsyftad ädel, svärmisk
och högtidlig karakter.
Mot dessa missbruk ha också
öfver-allt do mest berömda kritiker och
konstkännare ifrat, men varningarne
mot öfverdrifter i den ena eller andra
riktningen kunna ej för ofta upprepas.
När man derför hör en dirigent fordra
af sin orkester ett »ytterligt»
pianissimo eller ett »ytterligt» fortissimo, så
är redan detta en »ytterlighet» och
som sådan smaklös. Uppgiften för en
dirigent är att träffa den nyansering
och det tempo, som är tänkt och
af-sedt af komponisten, att lika mycket
afhålla sig ifrån torr tråkighet som
barock öfverdrift eller missbruk af
dynamiska medel. Dirigenten bör der
för först och främst sätta sig in uti
kompositionens anda med fästadt
af-seende på tonsättaren och
tidsförhållanden, för öfrigt är en dirigent
skyldig att taga hänsyn till det material,
hvaröfver han förfogar, bvarvid det i
verkligheten eller efter hans åsigt
absolut riktiga mås;e modifieras efter
befintliga resurser. Emellertid får man
ofta nog se, t. ex. på operau, ett så
hastigt tempo auvändas, att solo- och
synnerligast körsångarne omöjligen
kunna följa orkestern, likaså dennas
styrka omöjliggöra en tydlig och
välljudande sång, att icke tala om faran
för ett såugorgan genom öfverdrifvet
starkt oi kesterackompanjemang.
Kriteriet på en duglig diiigent och
exekutör är sålunda en på insigt
grundad hänsyn för en tonsättnings
stilenliga och verkligt musikaliska
framställning, utan extravaganser vare sig
i affekteradt tempo eller i osköna
dynamiska effekter och fantastiska
nyanseringar.
Efter * Musikbladet» 1888.)
— –––
Konstmakeri och tom virtuositet äro
sjukliga utväxter af den sanna konsten.
Müller.
3
Skall man spela utantill på
konserter ?
i,ed denna fråga har konstnären
■ B Karl Schmidt sysselsatt sig uti
tidskriften »Chorgesang». Han
anser det öfverflödigt att spela utantill
större tonverk, särdeles de, som
utföras med orkesterackompanjemang.
För sin mening uppställer han
följande skäl:
1. Emedan man, utan att
fullständigt kunna en komposition utantill,
ändock kan fritt och obehindradt samt
med större säkerhet föredraga den.
2. Sådant fordras endast af vissa
instrumentalister, icke af sångare eller
dirigenter, om man boitser från en
och annan dirigentvirtuos.
B. Det är tidsödande och kan ej
betraktas som någon synnerlig
konst-uärsbragd.
4. Det är skadligt, emedan det
sanna konstnärsskapet lider deraf,
hvilket härigenom nedsjunker till blott och
bart »geschäfts»-me3sighet. (Man tänke
på 8. k. konstnärer, som »resa» med
en eller två konserter.)
5. Afskaffandet skulle medföra
ofantlig vinst, då vi derigenom finge
tillfälle att af solisterna höra flere och
mera olikartade verk, och bland tol-
hvetet.
Karl Schmidt har vändt sig till flere
musiker med anhållan att yttra sig om
saken, och det kan ju vara intressant
nog att höra, hvad några af de mera
framstående bland dessa i det stora
musiklandet ha för åsigter i ämnet.
Professor J. Rheinberger delar
Schmidts åsigt och fördömer starkt
» dirigentvirtuositeten ».
Hofkapellmästaren Rich. Strauss
i München säger: »Principielt är jag
hvarken för eller emot spelandet
utantill. Jag finner det naturligt, atr en
solist, som studerar ett svårt stycke,
slutligen af sig sjelf lär sig det och
spelar det utantill, hvilket alltid ser
bättre ut än läsandet från bladet; —
men jag är lika beredd att erkänna,
det en solist, som spelar särdeles
vackert men kanske har ett klent minne
eller lider af nervositet, ibland gerna
må spela efter noter. Hufvudsaken är
att man spelar väl och dirigerar väl;
utvändigt eller icke är mig alldeles
egalt.»
Hofkapellmästaren Mottl i
Karlsruhe yttrar sig sålunda: »En bestämd
dom angående spelandet utantill kan
väl svårligen fällas. Utan tvifvel
innehålla de af er uppstälda punkter
be-aktansvärda missförhållanden, men man
kan härpå svara, att spelandet
utantill medgifver större frihet i föredraget
(naturligtvis under antagandtt af
absolut säkert minne). Liszt, Rubinstein
och Biilow ha ju alltid spelat utantill.
Vi måste sålunda ena oss derom att
endast rösta för spelandet utantill af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
