Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gränser; i det dunkel, hvaraf han
om-gifves, anar han alltför väl det
omätliga afstånd, som skiljer honom från
hans mål. Också bedröfvas han och
är modfäld, allt under det man
beundrar honom, öfver att ej kunna hinna
dessa höga regioner, der han på långt
afstånd ser glimmrf det strålande ljus,
hvars eröfring hans snille drömmer om.
»Nog skulle jag gerna vilja besöka
dig, och jag skulle föredra att söka
gästfrihet i ditt enkla hus framför
många högmögna herrars, hvars hjerta
endast hyser fattigdom. Kommer jag
någon gång till H . . ., så kan du lita
på att jag tar in hos din familj.
»I mina ögon hafva menniskorna
inga andra företräden än dem som
dygden tillförsäkrar dem. Bland
hederligt folk trifs jag och känner mig
lycklig!»
Hvad skulle Göthe sagt, om han hade
känt till detta stycke? Hade han icke
måst medgifva att besten, som han sett
skutta, kunde om det behöfdes räcka
vacker tass. Hvad mig angår, när
jag ser Beethoven göra sig så
smekande och mildra tordönet i sin rö3t
till de ljufvaste harmonier, så tycker
jag mig höra Botten, då han begär
att få de mest olika roler vid
fördelningen af dem i »Pyramus och Thisbe».
»Låt mej få spela lejon också; jag
skall ryta så bra att allihop ska’ få
godt humör, jag skall ryta så att
hertigen skall ropa: »da capo! da capo!»
»Om du ryter alltför fasligt, så
skrämmer du hertiginnan och de andra
damerna så att de hörja skrika, och
det vore nog för att få oss hängda
allesammans.»
»Jag medger, go’ vänner, att om vi
gjorde dessa damer tokiga af
förskräckelse, så skulle de just ha kvar jemt
så mycket förstånd som fordrades för
att låta hänga oss. Men jag skall
stäfja min röst, så att jag skall ryta
för er så mildt som en turtnrdufva.
Ja, jag ska’ ryta så att ni tror det är
en näktergal.»
— ^–––
Musikaliskt värdefulla
pianoetyder.
Gj|a en af dr llaaso i Nordhausen
här-om skrifven uppsats, som vi här
följa, berättas att skriftställaren Engen
Zabel med anledning af att en hans
vän förärat honom en afbildning i
elfenben af Anton Rubinsteins hand
yttrat, att den genialiske pianisten alls
icke hade några pianomessigt formade
händer, hvilka kunde tyda på hans
konstnärliga kall. Äfven fingrarne
voro korta, ehuru de rörde sig
fjäder-lätt och med full mannakraft. Dessa
anmärkningar röra ej blott Rubinstein
utan flertalet af pianister, i synnerhet
de kvinliga, och bland senare tiders
stora pianovirtuoser kan egentligen blott
nämnas en, som derifrån gör ett
undantag, nämligen Liszt, hvars händer
voro bildade utöfver måttet af det
vanliga och utgöra idealet för pianomessig
byggnad. Derför är livar och en
pianist, som egoar sig åt den
reproducerande konstnärens kall, hur gynsamt
han än i öfrigt må vara utrustad af
natuien, tvungen att med energisk flit
egna sig åt det handtverksmessiga och
tekniska i hans konst samt att genom
planlagdt, oaflåtligt studium arbeta på
utbildningen af sin hand och handled.
Händel såväl som Beethoven och
Schumann hafva måst öfva sig på klaveret,
och den senare vågade sig för det
ändamålet in på ett experiment, som
förlamade högra baudens långfinger,
så att han måste afsluta sin
virtuosbana. Vägledning och skolor till
teknisk utbildning saknas icke, och de
anspråk man i vår tid ställer på kraft,
uthållighet och färdighet hos en
virtuos äro sådana, att den, som utbildar
sig till konstnär, får göra sig vida
bekant med etydlitteraturen, och
der-till bör ban äfven under sin långvariga
och trägna studietid hafva till lalle.
Att icke tala om de pianoskolor, som
han från första början till virtuositetens
kulmeu måste genomgå, har han äfven
att göra sig förtrogen med de
klassiska etydverken af Herz, Czerny,
Löschhorn, Köhler, Kullak, Tausig etc. och
får kanske till och med gripa till den
»stumma klaviaturen för öfoingarne3
fullständigande.
Något annorlunda förhåller det sig
med pianoelever, hvilka ej satt sitt
mål så högt, hvilkas sträfvan kanske
endast går ut på att kunna tolka
korrekt och flytande de klassiska mästarne
af olika konstepoker, om också icke
med den elegans och konstnärliga
talang, som konsertsalen krfifver.
Visserligen måste äfven dessa tänka på
hvad Czerny föreskrifver angående sina
»Dagliga öfuingar», nämligen att
ingenting för den spelande är vigtigare än
att så ofta öfva förekommande
svårigheter, till dess de äro fullkomligt
öfver-vunna, men eleven kan dock förfara
kritiskt i valet af etyder och tillika
beträffande den tekniska utbildningen
söka uppfylla Moscheles’ fordran, som
lyder sålunda: »själon skall öfva mer
äu fingrarne! Det är hnfvudsaken.»
Med andra ord: en sådan pianoelev
kan, när han hunnit öfver
nybörjar-stadiet, välja etyder, hvilka befordra
jemte tekniken äfven smaken, d. v. s.
sådana, som ej äro allenast i tekniskt
hänseende ändamålsenliga, utan äfven
i musikaliskt värdefulla. Idealet för en
etyd är först då uppnådt, när båda
dessa egenskaper äro förenade: peda-
gogiskt och konstnärligt värde.
Lägger man nu denna måttstock på den
ansenliga etydlitteraturen, skall man
förvånas öfver hur få öfningsverk
bestå profvet, huru många som äro blott
fingeröfvande, muskelstärkande och
handledsuppmjnkande utan att bjuda
någonting alls åt själen. Att nu i
historisk följd sammanställa och
karakterisera de etyder, som motsvara ofvan
nämnda ideal, skall här försökas och
dervid åt den sträfsamme musikeleven
lemnas en fingervisning huru han kan
vid sina tekniska studier sammanbinda
det musikaliskt fängslande med det
nyttiga.
Såsom Joh. Seb. Bach inom
tonkonsten är en värld för sig, så
erfordrar också tekniken för återgifvandet
af hans klaverkompositioner ett
sär-skildt studium. Med honom begynner
en ny epok i klaverspelets historia i
så fall, att han först använde en
ap-plikatur, som var afvikande från den
förut brukliga, i det tummen, som ej
före honom anväudts vid spelandet,
genom honom kom till sin rätt. Denne
Atlas, som bär he!a den nyare
musikvärlden på sina jätteskuldror, har också
skapat etydverk, hvilkas studium
utgör eller borde utgöra pianistens
dagliga bröd — »das wohhemperirte
kla-vier». Detta är det klassiska
etydverket för det polyfona pianospelet
och först och främst nyckeln till Bachs
egna pianoverk. Om det höga
pedagogiska och konstnärliga värdet hos
denna skapelse herskar blott en
mening, och från Beethoven till Wagner
och Rubinstein har sjungits lofhymner
öfver densamma. De 48 fugorna och
preludierna i »das wobltemperirte
klavier», af hvilket första delen utkom
1722, den andra 1744, höra till de
dyrbaraste perlorna i hela
pianolitteraturen, och huru betydande saker Bach
än skapat för detta instrument (vi
nämna endast hans tre Toccater, hans
D moll-konsert och Suiter), så blifver
dock »das wohltemperirte klavier» hans
mest ansedda och utbredda verk, som
ensamt det skall kunna betrygga den
höge mästarens odödlighet. Med den
betydelse och det höga värde, som
förefinnes i »das wohltemperirte
klavier» är det ej nog att endast spela
ett urval af dess nummer, utan för en
hvar, som har allvar med sitt
piano-studium, gäller det rådet att. oafkortadt
och oupphörligt studera det. Den
oöf-verträffliga tekniska nyttan deraf med
hänseende till fingrarnes lika styrka
och oberoende af hvarandra skall han
snart erfara, men äfven de musikaliska
skönheterna, som emellertid ej likna
blomster som plockas på vägkanten
utan ur djupa schakt måste mödosamt
nog h era tas upp. Om än fugans stränga
byggnad i allmänhet utesluter den
melodiska tjusningen, så är dock denna
så mycket oftare till finnandes i
preludierna, och många af dessa äro äfven
i den meningen förebilder för den
moderna pianolitteraturen. Det skulle
föra oss för långt att påvisa allt hvad
Bach har att bjuda oss i sitt
»wohl-temperirtes klavier», här må dock
framhållas några af de mest fängsiande
och vår moderna smak bäst
motsvarande styckena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
