- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 17 (1897) /
26

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

digt vid dotterns sida, till och med
vid undervisningen i konservatoriet,
hvars lärare och inspektor lönade denna
sällsynta uppoffring med all möjlig
artighet och beredvillighet. Under ett
besök i hemmet uppträdde Frida Scbytte,
som sagdt, för första gången offentligt
1889 den 80 november på filharmonisk
konsert och vann stor succes, specielt
med Wieniawskis andra violinkonsert
i D moll. På en egen konsert i
Casinos stora sal ett par veckor senare
gjorde hon ännu större lycka. Spel
och person smälte samman i ett helt
af mest betagande verkan.

Om våren 1890 lät fröken Scbytte
åter höra sig i Köpenhamn vid
journalistföreningens festföreställning och
och på kungl. teatern, hvarefter hon
reste tillbaka till Paris att afsluta sin
studiekurs vid konservatoriet. Vid
af-gångsprofvet der den 28 juli 1890
vann hon med Paganinis första
konsert första premien och ej blott
förklarades enstämmigt för den bästa af
de 32 täflande utan betecknades äfven
som hors ligne, excellente muskienne,
une artiste.

Fröken Frida Scbytte (Scotta) har
sedan gjort vidsträckta konsertturer
och med stort bifall uppträdt i
Tyskland och Österrike, England och
Frankrike samt nyligen med sitt violir.spel
gjort succés i S:t Petersburg. Fröken
Scbytte har låtit höra sig vid flere af
Europas hof och dervid hedrats med
dyrbara presenter samt har af hertigen
af Coburg-Gotha dekorerats med
fortjenstmedaljen.



Musikaliskt värdefulla
pianoetyder.

(Forts, cell slut.)

$jjg& gränsen mellan det klassiska
och moderna pianospekt står
dp/5 intill Moscheles Charles
Mayer. Med orätt skulle man förvägra
honom, Fields utmärkte lärjunge, plats
ibland de mera framstående
etydkomponisterna, om han äfven i sina
etydverk mera än de förut nämnda skattat
åt den stora hopens flacka smak och
för den smekande melodien ofta
åsidosätter det musikaliska innehållet. De
flesta af hans etyder hafva i alla fall
bestående musikaliskt värde och få ej
förbigås. Med deu förvånansvärda
produktiviteten hos Mayer, hvaraf det
ringa värdet hos många hans
kompositioner kan förklaras, blir ett urval
nödvändigt, och för vårt ändamål
rekommenderas då op. 55, (51, 93 (12
stora etyder), 119, 153 och 200.
Såsom en egenhet hos Mayer påpeka vi,
att han gerna bearbetade till etyder
kända och omtyckta operamelodier (så
i op. 93 nr 3 med tema ur »Lucrezia
Borgia», nr 10 med tema ur »Le
phil-tre» af Donizetti). Såsom öfvergående

till det moderna pianospelet kunna
måhända äfven räknas F. Hillers etyder,
bland hvilka de af Schumann
förträffligt kiitiserade op. 15 samt op. 52 och
56 (rytmiska etyder, tillcgnade Liszt)
blifvit särdeles berömda.

Ett fundamental etydverk, som i
betydenhet kan jemföras med »Das
wohl-temperirte Klavier» och »Grndus ad
parnassum», har mau i Chopins ety- 1
der, op. 10 och op. 95. De innehålla .
qvintessensen af den moderna tekniken
och öfverträffa alla verk af samma slag
i ändamålsenlighet, i rikedom på
musikaliska idéer och poetisk stämning.
Inga andra etyder spelas så ofta som
dessa på konserter, hos inga andra
framträder också mindre deras
egentliga bestämmelse. I dessa sköna
pianostycken omfläktar oss romantiken med
hela dess förtrollning, och toner anslås
i dem, sådana man aldrig hört förr
eller senare. Äfven här är ej något
urval på sin plats, utan lösen är: spela
och åter spela dem allesamman.
Alldeles nya tekniska eröfringar locka
hos dem såsom en yttre vinst: ökad
spännvidd, händernas rytmiska
oaf-hängighet, säkerhet i de förvägnaste
språng, ackordfylligt spel, högsta ut
veckling af kraft och uthållighet och,
såsom kronan på allt, det finaste, mest
välklingande anslag.

Oskattbart är utbytet i rent
musikaliskt hänseende: fantasi, smak och
skönhetssinne kunna knappast
verksammare riktas och befordras än genom
dessa etyder, i hvilka slavisk
känsloglöd och fransk tjusningsmakt räcka
hvarandra handen. Äfven af dessa
etyder må vi uppräkna de förnämsta
och på konserter mest spelade: ur op.
10: ur 2 (kromatisk etyd), den
svårmodiga E dur nr 3, Gess-dur etyden
nr 5 (kallad »den svarte djefvulen»,
emedan melodien uteslutande rör sig
på de svarta tangenterna), den eleganta
dubbelgrvppsetyden nr 7 (C dur), den
lidelsefullt klagande F moll nr 9, den
om vindens sus i skogen påminnande
nr 10 i Ass dur och nr 11 med de
stora greppen; ur »Oeuvre posthume»:
nr 2 och 3, båda af ädlaste karakter
och djup innerlighet; ur op. 25
framför allt den mycket spelade Ass dur
nr 1, dtn förtjusande trioletyden F
moll nr 2, nr 5 E moll med den vackra
mellansatsen i E dur, den högpoetiska,
drömmande Ciss moll nr 7, den
lef-nadsfriska Gess dur nr 9, oktavetyden
H moll nr 10 med den tiånfulla
H-d ur-satsen.

Föga talrika äro de etydverk, som
förtjena att nämnas vid sidan af
Chopins, då man fäeter afseende vid de
ideela fordringar man kan ställa på
etydverk. Sig. Thal bergs etyder (op.
22, op. 57 »Décaméron») kunna blott
i förnämhet mäta sig med de
Chopin-ska, dock kunna de i alla fall
rekommenderas till studium, enär de
ostridigt höra till det värdefullaste som den
utsökte virtuosen, Hummels och Mo-

scheles lärjunge, har skapat. De
Cho-pinska etyderna helt nära stå de
bekanta etyderna af A. Henselt, som
likaså hade Hummel till lärare. Hans
genom franska motton eller
öfverskrif-ter karakteriserade öfningsstycken op.

2 och 5 höra till det bästa som den
moderna etydlitteraturen kan uppvisa.
Mest bekant af dem är väl
»fågeletyden» (Fiss dur) med mottot »Si
oiseau j’étais å oi je volerais». Med
sina fladdrande, i hastigt tempo ilande
sexter cch sin intagande melodi hör
denna etyd till pianistkonserternas
favoritnummer.

Det behagligt graciösa representera
också Stephen Hellers etyder,
särdeles hans op. 16 (L’art de phraser)
och op. 47 25 etyder till utbildande
af känslan för musikaliskt uttryck och
rytm, tamt Ad. Jensens, lrvars op.

32 kap rekommenderas som förstudier
till verk af nyare skolan och äro vackra
salongsstycken.

Det återstår nu att tänka på den
nyare tidens etyder, hvilken är
särdeles rik på tekniska studieverk men
fattig på sådana som tillika äro
musi-kali.-kt värdefulla. Här måste derför
urvalet betydligt inskränkas. Såsom
förmedlande och tillika mönstergiltiga
för alla andia finna vi Schumanns
etyd°r, hans op. 3 och 6 (»Studien
nach Caprisen von Pagauini) och lians
»Etudes symphoniques» op. 13
(Ben-net tillegnade), I de första af dessa
snillrika skapelser afsågs att på pianot
öfverflytta eller för detta instrument
lämpa den genom Pagauini oerhördt
stegrade tekniken i violinspelet. På l
det mest lysande och smakfulla sätt
har Schumann löst denna uppgilt i
op. 6. Etyderna i detta häfte tyckas
vara skrifna urspiungligen för pianot,
medan de i op. 3 äro något
violin-messiga. Uppmärksamhet förtjena de
öfningar och de anmärkningar, som
Schumann förutskickar op. 3, och dessa
äro af ej ringa pedagogiskt värde. Ett
förträffligt föredragsstycke är ur 2 i
op. 3, hvilket jemte förtjusande kokett
melodi innehåller piäktiga
pianoeffekter, särskildt arpeggier och lifliga dub
belpassager, samt ej mindre det
högtidligt allvarliga adagiot i.r 3, som är
beräknadt på utveckling af största
finess i anslaget. 1 op. 6, som allt
igenom företer framstående vackra et.y
der, må i synnerhet framhållas: den

genom lidelsefull eld och fint afmätt
stegring utmärkta etyden nr 1 (Ass
dur), den drömmaüde, vemodsfulla G
moll nr 2, den af dramatiskt lif
upp-fylda C moll nr 4 cch den pianot till
harpa förvandlande arpeggieetyden nr

6. »Etudes symphoniques», ett af de
svåraste pianoverk som existerar, äro i
dubbelt hänseende värda
uppmärksamhet såsom etyder och variationer. Men
t deras studium kan endast anbefallas åt
dem, som något så när uppnått
virtuositetens höjdpunkt och tekniskt
be-herska instrumentet. Genom de höga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1897/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free