Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herr markisen sjelf kände jag endast
till namnet, jag deremot var för honom
alldeles främmande. Det franska bruket
att låta betjenten i societéer uppropa
för gästerna i salongen namnet på
hvar och en inträdande skulle hjälpa
mig att lära känna de berömda
personligheter som infunno sig, och för att
ingen skulle undgå mig, beslöt jag att
vara en af de första som instälde sig
i hotell Custine.
Jag blef den förste, och det i så
hög grad, att icke en gång den
anmälande betjenten var tillstädes i
tamburen, och jag kom sålunda oanmäld
in i salongen. För markisen som
vänligt kom mig till mötes nämnde jag
mitt namn och presenterade mig som
tysk. Han genomskådade snart min
förlägenhet öfver att ha kommit så
tidigt och fann sig föranledd att komma
mig till hjelp med en älskvärd
anmärkning, i det han berömde mina
landsmäns punktlighet, i synneihet de tyska
konstnärernas. De sökte aldrig att i
en salong göra mera effekt genom att
låta vänta på sig.
Anmälningarna begynte nu, den ena
efter den andra, och jag lyssnade till
namnen.
Horace Vernet, den berömde målaren,
som liknade en beduinhöfding med sin
mörka ansiktsfärg, derefter
bildhuggaren baron Marochetti, en ännu ung
men redan berömd konstnär; hans
konstbroder grefve v. Niemverkerke,
marinmålaren Gudin, Tissot, lärd och medlem
af Institut de France, författaren
Balzac, Appert, som blifvit kallad
fångar-nes välgörare på grund af huns
verksamhet för de franska straffanstalternas
förbättring, violinisten Artet och
Violoncellisten Franchomme.
Slutligen hörde jag namnet Chopin
uppropas och den personen lade beslag
på hela mitt intresse. Han förekom
mig lidande och nervöst upphetsad,
temligen lång men nästan sjukligt
mager. Han gick med raska steg fram
till markisen och frågade sakta:
»Kommer hon?»
»Jag hoppas det,» blef svaret.
Jag bad en af herrarne upplysa mig
om hvem det var han väntade.
»Vet ni icke det,» svarade han,
»att baronessan du Devant väntas?»
Då han faun mig ganska okunidng om
hvilken betydenhet som låg i detta
namn, tillade han:
»Baronessan du Devant är ju den
berömda författarinnan som skrifver
sig Georges Sand». Detta namn var
mig då bekant, jag hade både läst och
beundrat de flesta af hennes romaner.
Under samtalets lopp fick jag dessutom
veta af min vänlige granne, att Georges
Sand först vid mognare ålder slagit
sig in på författarbanan och lefde skild
från sin man. Den bekante litteratören
Sandeau hade varit den förste, som
uppdagat hennes stora talang, gjort
i henne uppmärksam derpå och ledt
hennes första steg på vägen till beiömmelse.
Af tacksamhet hade hon i sitt
pseude-nym antagit första delen af hans namn
och undertecknat sina verk med »Sand.»
För tillfället var hon oense med sin
vän och beundrare, hvilket väl gjorde
att han icke var med i hotell Custine.
Hvad som af denna berättelse är
sanning eller dikt vet jag ej, men jag
hörde dock detsamma med få
förändringar äfven af andra.
Efter ett tecken af betjenten skyndade
markisen ut och visade sig strax
derefter i salongen med en dam under
armen, bakom hvilken den anmälande
tjenaren ropade med stentorstämma:
»Madame George Sandl»
Alla skyndade henne till mötes. En
hvar ville vara den förste att helsa på
henne eller endast få den firade att se
åt honom. Här gaf hon ett småleende,
der ett vänligt ord, och åt de mest
gynnade räckte hon handen. Till dessa
sista hörde också Chopin.
Sedan den första oron lagt sig,
lyckades jag att eröfra en plats,
deri-från jag kunde betrakta den firade
författarinnan. Vacker var hon inte och ej
längre ung heller; jag kunde icke finna
någonting ovanligt i hennes yttre.
Konserten begynte; efter ett par
nummer blef Chopin ombedd att spela.
Han föredrog en af sina omtyckta
ma-zurkor. Hans vänner påstodo, att denna
afton låg det mera känsla och djup i
hans spel, än vanligt.
Jag hade aldrig förut hört Chopin
och kunde således ej hafva någon
mening härom, men jag var hänryckt öfver
hans spel. Sedan Chopin slutat,
inträdde en paus, och då hände det på
den tiden otroliga: Georges Sand
begärde en cigarr. Icke en af de der
papperscigaretterna med parfymeradt
innehåll, nej en verklig stor
karlcigarr.
Man skulle ha lefvat i Paris på
trettiotalet för att förstå hurudant
intryck en sådan begäran och det till
af ett fruntimmer skulle göra på den hos
marquis de Custine församlade haute
volée. Vi ungt folk undvek på det
nog-’ grannaste att icke gifva någon påmin
nelse om cigarrök när vi närmade oss
en dam. Vi rökte inte en gång om
morgnarne, när vi skulle i societé på
aftonen. Sedan har det nog blifvit
annorlunda i Paris.
Den cigarr Georges Sand begärt kom
fram, dörrarne öppnades ut till
trädgården, och föreställningen begynte.
Försedd med hatt och kappa mot
kölden derute skred den berömda damen
fram och åter utan att njuta af något
sällskap och blåste väldiga rökskyar
upp i luften.
Fullkomligt obekymrad uthärdade hon
de blickar, som hundrade ögon rigtade
på henne genom fönstren.
De unga damerna funno det originelt,
de äldre opassande, de unga männen
voro hänryckta, de äkta männen oroliga
och bekymrade öfver detta dåliga
| exempel.
Liksom allt annat i denna världen
tager ett slut, så gjorde ock madame
Sands cigarr. Hon kastade ifrån sig
stumpen och vände åter till sällskapet.
Nu blef Chopin ombedd att ännu en
gång föredraga något. Till en början
nekade hin, men sedan förklarade han,
att han ville göra ett
improvisations-försök. Ett allmänt bravo belönade
honom på förhand, ocb han tänkte redan
börja, då han reste sig igen och
hvis-kade till markisen,att han endast kunde i
hemta sin inspiration ur den berömda
författarinnans ögon och att man skulle
be henne sätta sig midt emot honom.
Georges Sand efterkom denna
begäran och satte sig vid ändan af flygeln,
kastade på den musikaliske improvi
satören eu lång blick, hvilken af denne
besvarades, i det han begynte.
De andra dödliga eller »odödliga»
stodo eller sutto rundt omkring i en
krets. Förväntningen var spänd till
det yttersta. Han begynte med de
djupaste af flygelns bastoner och
fram-bragte med tillbjelp af pedalen en
rullande åska, derpå gick han öfver
j till en melodi i moll och slutade det
hela med en särdeles briljant triumfal
sats.
Ändlöst jubel från åhörarne och en
varm handtryckning af Georges Sand,
hvilken såg mycket smickrad ut öfver
den ovation Chopin gifvit henne,
kom den store virtuosen till del.
Han steg synbarligen slapp och
utmattad upp ifrån flygeln.
Sällskapet bröt upp och jag
rekommenderade mig, hänryckt öfver att i
marquis de Custine ha funnit den
full-1 ändade kavaljeren, hört den berömde
Chopin spela och sett Frankrikes
berömdaste författarinna — röka.
Leonard Labatt.
^Pjten 7 mars afled här i Stockholm
dsfpB för detta k. k. hofoperasångaren
4 r Leonard Libatt efter en längre
tids sjuklighet, som inträddo efter ett
slaganfall, hvaraf han träffades för
omkring sex år sedan.
Leonard Labatt, hvars fader var
tobaksfabrikör och bosatt i Stockholm,
föddes här den 4 dec. 1838. Han
egnade sig till en början åt
handels-ståndet och var chef för en modeaffär
härstädes åren 1863—67. Emelltrtid
hade han vid flera tillfällen, i
synnerhet på Harmoniska sällskapets
konserter, väckt uppmärksamhet för sin
kraftiga tenorröst, hvilken han utbildade
under Jul. Günthers ledning med det
kända resultatet, att han öfvergaf
handelsyrket och blef operasångare. Såsom
sådan debuterade han den 26 maj 1868
som Tamino i »Trollflöjten» med sådan
framgång, att engagement genast följde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
