Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upsala minne,
kantat af O****.
I. Gamla Upsala.
Kör.
Natten rufvar tung
Öfver Fyrisvall,
Daggen droppar kall,
Ned på hedens ljung.
Nu Hr tid, dig offer att bringa,
Asa-Thor!
Ättehögen kring
Tysta skara skrid,
Kusta dig till strid,
Djerfva kämpaiipg!
Nu är tid, att jättar betvinga,
Starke Thor!
Väldige hammarns
Krossande kraft
Rikte mot jotars
Trotsiga hjessor
Dräpande slagl
Korsande blixtars
Ljungande vigg
Rödje dig vägen
Ned uti klippans
Remnade barm I
Hör oss, o hör oss,
Allt betvingande
Auka-Thorl
Tenorsolo med Kör.
Nu mildare susa
Fläktar ur Vestanskog
Hör upp att brusa,
Vindsval’, du rasat nog.
Lyrt blicken den ljusa,
Frey, öfver Idaslätt!
Träd fram och tjusa
Längtande Emblas ätt!
Barytonsolo med Kör.
Upp springa till Drottars möte
Valhallas portar de höga,
Ur Odins den Vises öga
Går solljus fram öfver verlden,
Och kraft och mildhet med hand i hand
Nu knyta fostbrödrahand.
Gif budskap ur Gjallarhornet,
Valhallas väktare trogen!
För Ragnarök re’n är mogen
Den jord, som Loke förgiftat.
Valkyria, herrliga kämpabrud,
Oss vinka till gästabud i
I väldige Gudar, svaren
III. Odinslund.
Redt. Barytonsolo.
Vid vigda klockornas ljud
Kring åldriga templets rund
Sig ynglingaskarorna samla.
Der stiger sången ur Odinslund
Och psalmen ur templet till Gud.
Recit Tenorsolo.
Hvart sekel sin prägel på slägtet satt
Ej evig är strid, ej evig är natt:
Ny morgon bebådas i tiden;
Fritt varder predikadt det heliga ord,
Fri forskningen tågar kring upplyst jord,
All vantrons makt är förliden.
Kör.
Heliga skiifter med vördnad ransakas,
Rättens och vetandets grunder utstakas,
Kosmos upplåter sin hemliga skatt,
Bragdrika häfden vår ära bevarar,
Tubens mångtusen frågor besvarar
Stjernemyriaden i stilla natt.
Kör.
Skiljda banor
Vandra vi här,
Samma anor
Vårt arf dock är,
Lagern glimmar
Vårfrisk och grön,
Mödotimmar,
Eder till lön.
Theologer,
Philologer,
Æseulaps cohort
Och Jurister
Och Philister —
Hvarje missljud bort!
Ljufligt klinga de stämda
strängar,
Orphei drängar!
Trio.
I midnattens timma,
Då vindarna tiga,
Hör tonerna simma!
Till henne de stiga,
Den vänaste mö.
Ur hjertat de stamma,
Till hjertat de smyga,
De längta, de flamma,
Så enkla och blygal
Du vänaste mö!
Vid årshögtiden i K.
Musikaliska akademien
den 18 dec. 1809.
Tal af
Oscar Fredrik.
Ur Gimles skimrande salar,
Och lysa nen, I berg och dalar,
Till lyckobringande orden:
När Bifrost hvälfver sin ljusa bro,
Ho3 Odin kämpen får bo.
II. Domkyrkan
Kör.
Fundamento consecrato
Ecce templum, quod surrexit
In nomine Domini,
Ccelum versus nunc ascend-iis
Turribus altis et arcubus
Gloria Deo!
Vinces in crucis
Signo sanctissimo
Propter gratiam
VirginU immaeulatæ.
V«e infidelibus!
Nobis prosperitasl
Et in excelsis
Gloria Deo!
Per secula seculoruml
Amen!
Kör.
Fädernejord,
Herrliga ord,
Lösen i lifvet och döden!
Lagen oss skrif,
Segrar oss gif,
Led våra framtida öden!
Eviga ljus!
Stormarnes brus
Mäkta ej skymma din stjerna.
Tyd oss vår väg.
Målet oss säg!
Lifvet vi offra dig gerna.
Skydda vårt land,
Värna vår strand
Och från allt ondt oss bevara,
Gud, i »11 tid,
Genom all strid,
Så skall din makt du törklara!
För den bildade menniskan är det
icke nog att med blickarna följa dagens
yttre tilldragelser eller att erfara den
förbiilande stundens flygtiga intryck.
Hennes själslif behöfver äfven en annan
näring, om det skall rätt utvecklas och
styrkas. Hennes tankar miste söka
föremål af mera ovansklig art, måste
ledis till områden, der det eviga
likasom mera oköljdt framträder uti
sinnevärlden. De finna sålunda på en gång
b vila och vinning, när de riktas på
det sannas, det godas eller det skönas
oföränderliga grundlagar, hvilkas bud
väl stundom må synas svårlästa, men
111 hvilkas mörkaste gåtor i alla fall
nyckeln blifvit åt menniskan förlänad.
»Alit går framåt,» säger man. Ja
väl. Vetenskapen vidgar ständigt sina
forskningsfält. Industrien gör nya rön
och uppnår en grad af förträfflighet,
som förfädren icke anat. Sådana
framsteg ske likväl mycket sällan genom
upphäfvande af förut gifna lagar, utan i
allmänhet genom deras fullständigande,
genom fullkomligare tillämpning af
grunder, hvilka länge sedan blifvit
erkända och bestyrkta. Genom en
sådan uppfattning förklaras och försonas
många skenbara motsatser, och mau
kan af allt hjerta fröjda sig åt
utvecklingen, utan att derför förneka
traditionens makt.
Hvad jag här anfört gäller ock inom
de sköna konsternas värld.
Det är bekant, att hvad vi kalla
klassisk konst har öfvat ett
utomordentligt inflytande ej blott på vår tids
konstsmak, utan äfven på dess
konstteori och estetik. Från antika eller
klassiska tidehvarf i den ena eller
andra grenen af konsten haf. a vi hemtat
mera eller mindre omedelbara förebilder
eller åtminstone materialier och
illustrationer till estetiska lagar och
kategorier. Somliga hafva nu till och med
hållit före, att sjelfva dessa lagar och
kategorier ej skulle vara att betrakta
annorlunda än såsom resultat eller
derivationer af vissa konstverk, hvilka
förmenas hafva lyckats tillvinna sig
benämningen klassiska och såsom
sådana testamenterat sig sjelfva åt
eftervärlden. Ifall dessa konstverk
händelsevis varit af olika beskaffenhet, så
skulle alltså, enligt denna åsigt, äfven
de estetiska formlagarna varit andra.
Ja, ej nog dermed; genom vanans
makt, genom ålderns företrädesrätt
skulle de förekommit oss — dårade
efterkommande — alldeles lika giltiga
som dem vi nu ega.
Men denna lära är förkastlig, ty den
hvilar på en falsk grund. Konstens
likasom skönhetens lagar äro i och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
