- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 17 (1897) /
124

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skap till Soilen för ait der på högsta
ort framlemna mina arbeten. Frans
Messer, hvilkens elev jag enligt
Men-delssons önskan äfven vid samma tid
hade blifvit, väntade mig sådana dagar
ständigt mfd en viss spänning, emedan
det ieke litet intresserade honom att
få veta, hvad Mendelssohn hade tadlat
eller berömt i mina ännu mycket
ungdomliga försök. Med synnerlig
vördnad läste vi vid sådana tillfällen de
med fin handstil i marginalen med
blyertspenna skrifna förbättringar, som
jag förde med mig tillbaka från Soden,
och som, hvar och en, naturligtvis
träffade hnfvudet på spiken.

En morgon — det var i juli — kom
Messer, som redan tidigt hade sjelf
varit i Soden, hem derifrån sti ålande
glad och berättade, att Mendelssohn
skulle hemta oss på eftermiddagen i
Kronenthal för att föredraga sin
nyligen komponerade orgelsonat för oss
i den närbelägna lilla bergstaden
Kronenbergs kyrka. Men han hade dock
enträget anhållit, att ingen tredje
person sknlle få veta något derom. Nu
var det dock ej möjligt för den
hän-ryckte budbäraren att i sin stora glädje
bevara sin hemlighet för det öfriga
sällskapet i Kronthal. I början
meddelades saken väl under tysthetslöfte
blott åt några få musikaliska personer.
Men snart kunde jag märka, att hela
badsällskapet fått veta derom, ja litet
senare förnummo vi till och med, att
tillkännagifvandet som en löpeld spridt
sig från Kronthal omkriDg till alla de
närmare belägna badorterna på sydliga
sluttningen af »Taunus-Gebirge».

Strax efter middagen kom
Mendelssohn i sällskap med sin fru, sin svåger
professor Hensel och sin snillrika syster
Fanny Hensel. Under den vackra blåa
sommarhimmelen vandrade vi bort till
Kronenborg. Vi voro de sista, som
begifvit oss på väg. Det var nu
verkligen komiskt att skåda kurgästerna
från Kronthal, som följde oss på
aktningsfullt afstånd. Messer vände sig
litet emellan om och kastade botande
blickar på dem, dels för att antyda
att de icke finge förråda honom, dels
för att de ständigt skulle hålla sig på
behörigt afstånd, så att mästaren icke
skulle märka dem och tro, att de ville
följa med honom. Vid en krökning af
vägen, der plötsligt bergets högsta
spetsar, Feldberg och Altkönig, bltfvo
synliga i eftermiddagens varma
solbelysning, stannade Mendelssohn glad och
förtjust, för att uttrycka sin bsundran
öfver det stilla, fridfulla och dock tå
storartade landskapet. I detta
ögonblick blef vår »eftertraf» i en
betänklig förvirring. Messer blef mer och
mer ängslig för att grupperna, som nu
i sin förlägenhet alltmer skockade sig
tillsammans, skulle förråda honom och
upptäckas af mästaren, som åt alla
sidor öfverskådade den vidsträckta
bergstrakten. Dock aflopp detta ännu
lyckligt. Vår karavan satte sig åter i

rörelse, och efter ait, b.afva vandrat
öfver ännu en behaglig, med
hasselbuskar och fruktträd öfversållad ängd,
stego vi snart upp till det gamla
klippnästet Kronenberg, som ligger
fantastiskt byggdt på ett brant utsprång af
berget.

Meu huru häpna blefvo vi icke, då
vi kommit fram till den lilla platsen
utanför kyrkau och fingo se en stor
skara damer och herrar, och derjemte
8n hel vagnborg af ekipager, som hade
dit fortskaffat denna menniskomassa
från Homburg, Bonamees, ja till och
med från Frankfurt, blott i ändamål
att få höra Mendelssohn spela orgel.

Då denna bortskämda och eleganta
publik redan en lång stund förgäfves
väntat framför de stängda kyrkdörrarne,
spridde sig vid vår ankomst plötsligt
en glad rörelse genom mängden, men
icke öfver mästarens ansigte, utan, i
det han skiftade färg, sade han till
Messer:

Hvarföre bar ni gjort mig detta?»

Messers ursakter voro så bevekande
och naiva, och hans lilla förräderi
syntes så uppenbart vara en följd af blott
hänryckning, att Mendelssohn, som först
hade helt kort förklarat: »’Jag spelar

i dag icke en tou», snart — godsint
som han var — lät försona sig och
gick upp med oss på orgelläktaren,
från hvars höjd vi blickade ned i den
redan öfverfulla kyrkan.

En liten gubbe med hvitt hår, klädd
i damasker och en gammalmodig rock,
bockade sig nu djupt otaliga gånger
för Mendelssohn, men med
glädjestrålande ansigte, och gaf sig snart
tillkänna som organisten på stället. Den
gamle mannen kallade den dag, då
Mendelssohn spelade på hans orgel,
den lyckligaste i sin lefnad; och han
uppförde nu med en brådskande
tjenst-färdighet och en qvicksilfverlik oro en
slags springdans, vid hvilken
Mendelssohns person var den axel, som han
beställsamt snodde omkring. An var
han vid registerna (stämutdragen),
frågande hvilka han skulle draga ut;
derefter flög han till en öppen dörr,
som tycktes utsätta den vördade
mästaren för drag; till slut försvann han
med ett språng hals öfver hufvud
bakom orgeln för att sjelf trampa belgarna
på en sådan hedersdag.

»Fort undan, Peter,» ljöd det från
ventilernas plats bakom orgeln, »i dag
har du här ingenting att göra.»

Den härmed kasserade individen
lomade vid dessa ord af ur belghuset
och försvann brummande nedför
trappan.

Emellertid hade en ljud ös stillhet
inträdt. Häftet, som innehöll den nya
orgelsonaten, var uppslaget; och efter
ett kort, själfullt improviseradt
preludium lät mästaren strömmar af
himmelskt välljud flöda ut. Orgeln
öfver-raskade oss genom sin rena stämning
och sin fulltonighet, men ännu mera
den ovanlige orgelspelareD, som koDst-

fullt behandlade den. Den man, som
för oss redan länge haft anseende som
den förste i sin tid i alla andra fack
af musikaliskt vetande, kunskap och
skicklighet, uppenbarade sig den dagen
ock såsom den utmärktaste och mest
geniale orgelvirtuosen bland sina
samtida. Beundransvärd var i synnerhet
den snillrika och oafbrutet omvexlande
användningen af de olika registernas
klangfärger, äfvensom deras djupa inre
samband med andan i den föredragna
kompositionen.

Orgeln, vid hvars behandling vi så
mången gång möta antingen en
tröttande enformighet af tonintiyck eller
tvärtom ett starkt och groft
effekt-sökeri med vexling af skarpa kontra
ster i klangfärgerna, tycktes under
Mendelssohns händer blifva ett helt
och hållet nytt, hittills obekant
instrument. Aldrig hafva vi fått höra
sånglika toner på ett så utmärkt sätt
föredragas från orgeln, ej heller någonsin
lörnummit så harmoniskt förmedlade
och för örat angenäma stegringar i
användandet af stämmorna.

Instrumentet förvandlades till en
fulltonig, rik orkester, öfver hvilken
man trodde sig höra än en
solosångares stämma, än stämmor 3åsom från
en hel kör.

Häftet var nu genomspeladt. Men
ännu lyssnade fängsladt i en ljuf
förtrollning hvarje öra, ännu lyssnade
hvarje hjerta till de toner, som knappt
hade förklingat. Intet ljud hördes i
den stora kyrkan. Blott
eftermiddagssolens förgyllande strålar spelade in
der u ifrån, likasom om den sköna
sommarens genier lyssnade vid fönstren
och logo af fröjd. Då begynte
mästaren den femstämmiga ciss-moll-fugan i
gamle Sebastian Bachs
»Wobltemperir-tes Clavier», hvars allvarligt och
majestätiskt fortskridande stämmor, likt
Kölnerdömens pelare och pelargångar,
tycktes hvälfva sig högt öfver oss och
göra oss så oändligt små och
obetydliga. Och när nu den storslagna
tondikten hunnit fram till treklangen i
dur, i hvilken dess molltonart slutligen
upplöser sig, liksom den mot himmelen
öppnade sköna blomman på gotikens
underbara byggnad, var det som om
den gamle Sebastian Bachs ande sjelf
hade kommit öfver denne hans
lärjunge.

Mästaren, som hade — hvilket
endast vid en så härlig improvisation är
möjligt — lyft sig högt öfver sin
andes vanliga sfer, tystnade nu. Äfven
vi voro tysta; hvarje ord skulle hafva
varit ett vanhelgande af den stämning,
som kommit öfver oss; och icke ensamt
i den åldrige kantorns ögon glänste
tacksamhetstårar.

Vi gingo ut ur kyrkan. Der låg
den härliga, vidsträckta nejden,
forgyld af den boitgående aftonsolens
strålar, stilla och fridfullt utbredd för
oss, likasom ock de sista tonerna, vi
hört från orgeln, ännu fortforo att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1897/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free