Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
välvilliga tanter, sysselsatta med att
lägga sista handen vid hennes toalett.
»Är du rädd?» frågade man. »Nej
visst inte; bjertat bara bultar litet —
känn, känn! men det går nog öfver
bara jag varit framme och helsat för
publiken.» Och så skedde äfven.
Efter sluttonerna i första numret,
Hummels septett, visade sig på
estraden, ledd vid Benvalds hand, den
blif-vande primadonnan, en liten smärt
sextonåring med blonda lockar och
själfulla blå ögon, iförd en hvit låghalsad
tyllklädning. Hennes hållning egde en
allvarligt majestätisk värdighet, som stod
i lustig kontrast till
hennes år och
utseende för öfrigt.
Framkommen till estradens
midt gjorde hon eu
gravitetisk nigning för
publiken.
Den ugna
sångerskans inträdesnum-mer var en liten
till-fällighetssång af Fr.
Berwald till ord af
Vilhelmina Ståhlberg.
Detta nummer efter
följdes af en aria
ur »Figaros bröllop»,
sjungen på tyska,
ca-vatinan ur »Robert»
med fransk text,
romans och rondoletto
ur Berwalds operett
»Jag går i kloster»
(ett af Jenny Linds
glansnummer) samt
folkvisan »I Sverige
liggeren skogigtrakt».
Äfven violinnummer
funnos, som bekant,
på hennes program,
och publiken lönade
med rikt bifall den
unga intressanta och
lofvande debutanten.
Enligt
tillkännagif-vande i tidniogarne
strax derefter
tillföll inkomsten af konserten Kristina
Nilsson, utom en mindre del, som
lämnades åt hennes obemedlade föräldrar.
Dessa fingo sålunda 100 riksdaler »för
att köpa sig ett par kor».
Då det torde kunna intressera våra
läsare att lära känna orden till den
of-van nämnda tillfällighetssången,
de här nedan*.
Intill konstens tempel jag
Tveksamt närmar mig i dag;
Ljusen man der skimra ser
Loeka mig allt mer och mer.
Men ackl de bliinda mig också.
Månn’ jag väl skall tillbaka gå?
Skall bygdens dotter vända om?
Nej — sångens engel ropar: kom!
Glad jag lyder denna röst.
Känslan hviskar i mitt bröst:
>Hvarje fågel sjunger ju
Himlens lot — hvi tvekar du?»
* Denna uppsats är i hufvudsak hämtad
från det biografiska verket »Eurodas
konstnärer», utgifvet af Arvid Ahnfelt.
J tio minuter derefter segnade ned från
I stolen. De närvarande trodde att den
höga värmen i rummet föranledt en
svimning, men ett par genast
tillkallade läkare konstaterade att
hjertför-lamning ändat hans lif.
Helt nyss ha ett par veteraner bland
våra dramatiska konstnärer från en vår
kungi. teaters storhetstid skattat åt
förgängelsen ; de följdes nu af en bland
denlyriskascenens stormän under samma
tidskede. Såväl genom sin präktiga
stämma som genom sin dramatiska
talang och hela sitt yttre stod Anders
WillmaÄ bland k. operans främsta
konstnärer på sin tid och
var dessutom genom
sin ädla karaktär, sitt
glada, vänsälla väsen
en prydnad för vår
första scen, aktad och
älskad af alla, som
hade lyckan att lära
känna och komma i
gemenskap med
honom.
För tretton år
sedan egnade vi i dessa
spalter vår
uppmärksamhet åt Anders
Willman med en
teckning af hans lif och
verksamhet; då det
nu skulle blifva för
vidlyftigt att bär
granska vidden och
djupet af hans
konstnärlighet, måste vi
inskränka oss till en
enkel och kort
min-nesruna vid hans graf.
Per Ar.ders Johan
Willman föddes i
Stockholm den 22 juli
1834. Hans fader
var den utmärkte f. d.
violinisten i
hofkapel-let och musikläraren
Olof Willman, och i
hemmet hade han
erhållit ledning för
utveckling af sina musikaliska anlag.
Vid 18 års ålder tog han
studentexamen i Upsala, men ej för att gå »den
lärda vägen» eller slå in på
embets-mannabanan. Konstnärslifvet lockade
honom mera. Återkommen till
hufvud-staden började han genast sina
sångstudier för Julius Günther, inskre’s
såsom elev vid kungl. teatern och
debuterade der den 22 januari 1854 såsom
Sarastro i »Trollflöjten». Kritiken
vid denna debut visar att stora
förhoppningar fästades vid den unge sängaren,
hans praktfulla stämma, manligt
ståtliga utseende och ädla skick. Hans
röst var en stark och djup bas med
betydlig höjd och jemnhet mellan de
olika registren, klangfull böjlig och
uttrycksfull, utan dessa tjocka struptoner,
som ofta tillhöra basrösten. Att en
sådan debut skulle leda till engagement
var naturligt. Den 1 juli 185b b’ef
f
Anders Willman.
fsprtt lika oväntadt som sorgbringande
% budskap nådde oss den 11
sist-“b lidne januari, då aftontidningarne
meddelade underrättelsen att Auders
Willman på middagen samma dag träf- !
fats af döden.
Nyligen bade han blifvit utnämnd
till medlem af den s. k. teaterkomitén
i stället för Knut Almlöf, som af
sjukdom var hindrad deltaga i dess arbete,
och hade från Söderteljetrakten, der
han nu bodde, inrest för att första
gången bevista komiténs sammanträde, som
egde rum i en sal å hotell
Östergöt-laud. Han hade under diskussionen
yttrat sig i en fråga, då han knappa j
Och nu jag rüdes icke mer;
Ty, Han, som goda gåfvor ger,
Väl stämmer menskors hjertan så,
Att de min sång uppmuntra må.
Flyg då, toDens dufva, flyg
Och till goda hjertan smyg;
Ack, måhända finner du
Många sådana ännu.
Musiken ifrån späda dar
Min fröjd, min tröst, mitt sällskap var,
Och till dess gudastämma jag
Skall lyssna till min sista dag.
Till Kristina Nilssons biografi vilja
vi tillägga, att hon år 1869 blef
invald till ledamot af Musikaliska akade- j
mien i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
