- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 18 (1898) /
20

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

också Anders Willman anstäld som
aktör och sångare vid k. operan.
Framgången eggade honom emellertid till
fortsatta sångstudier, och tillfälle
bereddes honom att året derpå efter
erhållen permission göra en utländsk
studieresa med Paris som det egentliga
målet. Här tog han undervisning hos
Duprez, Laget och Delsarte m. fl. såväl
i sång som plastik. Han återkom om
varen 1859 till Stockholm och väckte
då stor uppmärksamhet vid sitt
uppträdande som Bertram i »Robert». Den
1 juli s. å. inträdde han ånyo vid
lyriska scenen. I Aug. Bournonville, som
1861—64 var instruktör och sceninten
dent vid vår opera hade Willman en
god ledning och hjälp vid instuderande
af sina förnämligaste partier, bland dessa
hans Mefistofeles i Gounods »Faust», en
rol hvari han inom hela artistvärlden
haft få medtäflare. Det var den 5 juni
1862, som denna opera först uppfördes
här, och vid sin sida hade han då
Oscar Arnoldson som Faust, Fredrika
Andrée som Margareta och Fritz
Arlberg som Valentin. Denna premiere
var också en oförgätlig
mönsterprestation. Bland Willmans förnämsta roler
må ock nämnas Marcel i
»Hugenot-terna», Marco Spada i den liknämnda
operan, Czar Peter i »Nordens Stjerna»,
Suljriz i »Regementets dotter», Rocco
i »Fidelio», Kasper i »Friskytten»,
Rebolledo i »Kronjuvelerna». Vi
erinra oss af hans roler i öfrigt: Don
Juan och Figaro, Furst i »Wilhelm Teil»,
Barden i »Vikingarne», Landtgrefven i
»Tannhäuser», Gaveston i »Hvita frun»,
Pietro i »Den stumma», Don Pedro i
»Afrikanskan», Lorden i »Svarta
do-minoc», Leporello och Mazetto i »Don
Juan», Cerberin i »Målaren och
modellerna», Don Pasquale i liknämda operan,
Ferrando i »Trubaduren », Osmin i
»En-leveringen», kard. Brogni i »Judiunan»,
Zacharias i »Profeten», Bclamy i
»Vil-lars dragoner», Lesly i »Quentin
Durward», Peter i »Hertig Magnus», Muzas
i »Estrella di Soria, Horn i »Kung
Carls jagt», Curtius i »I Marocco»,
Plumkett i »Martha», Page i »Muntra
fruarna», Lorden i »Czar och
timmerman», Sparafucile i »Rigoletto»,
Giaco-mo i »Fra Diavolo», Silva i »Ernani»,
Cecco i »Rienzi», Usbec i »Muraren»,
Daland i »Flygande Holländaren»,
Ba-skir i »Lalla Rookh», Raimond i
»Lucie», Jupiter i »Filemon och Baucis»,
Naftali i »Josef i Egypten*. Äfven i
talpjeser hade k. teatern nytta af hans
dramatiska talang. Sista gången vi
erinra oss att Willman uppträdde på
operascenen var under hans
direktörs-skap den 6 mars 1885, då han sjöng
Mefistofeles i »Fausti. Under många
år fick man å konserter höra Anders
Willman såsom sjelfskrifven och
ypperlig tolkare af de förnämsta baspartierna
i Haydns och Händeis oratorier.

Willman var, jemte sin första hustru,
operasångerskan Hedvig Willman f.
Harling (död 1884), föreståndare för

kungl. teaterns elevskola 1877—86,
hvarefter denna öfverflyttades till
musikkonservatoriet. År 1881 blef han
intendent och 1883 efter
hofintenden-ten H. Westin direktör för kgl.
teatrarna. Såsom scenintendent utvisade
han mycken duglighet, och det var
under hans tid som uppsättningen skedde
af »Nordens stjerna» samt de populära
operorna »Mefistofeles» samt »Konung
för en dag». Sedan 1888 hade
Will-raan dragit sig tillbaka till privatlifvet.
Ar 1869 invaldes han till ledamot af
k. Musikaliska akademien, erhöll 1880
Vasaorden och innehade äfven ett par
utländska ordenstecken. Han var i ett
andra gifte förenad med f. d.
skådespelerskan vid dramatiska teatern
fröken Fanny Åberg, och efter hennes
frånfälle ingick han för tredje gången,
1895, äktenskap med fröken Ådéle
Hermelin. Alla tre äktenskapen voro
barnlösa.

Vid Anders Willmans högtidliga lik- j
begängelse i Storkyrkan d. 22 jan. I
sjöngo operans solister och kör med
orgelackompanjemacg Mozarts sköna
»Ave verum» och hofkapellet utförde
i koret bakom den rikt blomsterhöljda
kistan ett stämningsfullt larghetto af
Spohr.

Följetong.

En olycksfågel bland
operakomponister.

^jfåflpid sidan af de lyckans utvalde,

80m V* operans område, ’

stå — det behöfver man
knappast försäkra — en oräknelig mängd
mer eller mindre utpreglade
olycksfåglar, hvilka trots alla bemödanden ej
lyckas eröfra den musik dramatiska
lagern. Det ges väl dock knappast
någon komponist, som icke åtminstone
en gång i teorin gjort försök att få fast
fot på operascenen. Men att
komponera en opera och att få den uppförd,
det känner nog en hvar, är två skilda
saker. Trots alla missräkningar låta
dock de goda raetniskorna, som icke
alla just äro dåliga musikanter, modet
icke falla — de komponera friskt
vidare, allt UDder den tysta
förhoppningen: »en gång skall lyckan blifva mig
huld» .— »en gång skola mina
ansträngningar erhålla sin förtjenta lön!»

En halft komisk, halft tragisk per
sonlighet af denna sorts
musikmenni-skor lärde jag känna för åtskilliga år
sedan.

Det var på 1860-talet; Balthasar
Schwalbenschwanz — låtom oss i
korthet benämna honom så! —-hade med
bjertat fullt af hopp och portföljen full
med kompositionsskisser nyss lemnat
konservatoriet. Hans lärare i kompo- i
sition var en ifrig Mozartian och hade

fortplantat sina grundsatser på
lärjungen. Denne skulle nu taga itu med
att komponera. Efter mycket bråk och
besvär hade han för sina genom
lektioner surt förvärfvade medel förskaffat
sig en operatext, och med hufvudet fullt
af världseröfrande planer satte han sig
ned att skrifva en opera, som — det
var för den tiden en half anakronism
— i två akter innehöll två con amore
och sorgfälligt utarbetade finaler, för
öfrigt lemnade ett vidt fält åt dialogen,
i arier och duetter gaf stort spelrum
för bel canto och i orkestern hade
tyngdpunkten förlagd hos
stråkqvartet-ten och träinstrumenten. Sedan han
från åtskilliga teaterintendenter
återfått sitt sorgebarn utan ett ord till
förklaring, erhöll han från en af mellersta
Tysklands hofteatrar, hvars
kapellmästare, såsom det hette, sorgfälligt
pröf-vade insända partiturer, sitt dramatiska
förstlingsverk tillbaka med ungefär de
orden, att man var myckc-t villig
erkänna den nobla idealism, som
genomgick hela verket, men kunde likväl
ej frångå den meningen, att verkets
hela kompositionsteknik vore betydligt
föråldrad och att en efter dessa
förebilder komponerad opera hos publiken
för närvarande ej skulle kunna vinna
några stadigvarande sympatier.
Meyer-beer var nu mannen för dagen; man
vill ha starka sinnesrörelser, pikanta
instrumentaleffekter, största möjliga
tillfälle att utveckla scenisk prakt etc.

Om herr Schwalbenschwanz ville försöka
att komponera i denua stil, ja då o. s. v.,
o. s. v.

På en erfarenhet rikare gömde herr
Schwalbenschwanz sitt prydligt skrifna
partitur borta i en vrå af sitt rum och
lofvade sig »att för framtiden mera rätta
sig efter omständigheterna och
operapublikens smak».

Några år förgingo; de finansiela om- i
ständigheterna hade i någon mån
förbättrats för vår unge komponist; han
hade till och med kunnat resa till
Berlin och der »på ort och ställe» fått se
och höra de Meyerbeerska stora
operorna. Då hade åtskilliga »ljus
uppgått» för honom, och han måste
erkänna, att han ej kunde konkurrera
med denne musikaliske grosshandlare.
Trots detta ville han ej ge tappt.
Framför allit gälde det nu att finna
en textbok, som kunde ge det nödiga
underlaget för en stor opera med
balletter, sceniska effekter etc. Ju mer
exotisk dess bättre. En vän, för
hvilken han beklagade sin nöd, rådde
honom att försöka en gång med
Ferdinand Cortez. Beträffande den nära
liggunde invändningen, att Spontini
komponerat en opera med detta namn,
besvarades densamma af hans vän med
att denna opera utom Berlin var föga
känd. Nå, han skref nu sin nya opera.

Men — hvad hände? Från alla håll
fick han sitt partitur — och det hade
i följd af rikt inflätade balletter,
triumfmarscher, mellanaktsmusik m. m. blif-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1898/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free