Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träffande har nu vid hennes gästspel
här erkänts af vår egen presskritik.
Vid en jemförelse mellan de tre nämnda
svenska sångerskorna finna vi, att
i det närmaste två decennier skiljer
mellan deras födelseår (resp. 1820—
43—63) rch att hvar och en af dem
kunua anses representera sitt
konstskede. Så Jenny Lind såsom italie
narne Bellinis och Donizeltis tolkarinna,
Kristina Nilsson såsom fransmännen
Gounods och Thomas’ och slutligen
Ellen Gulbranson som tysken Wagners.
Om bestämmande af någon konstnärlig
raDgskilnad mellan dem är här icke
fråga. Det må endast påpekas,
beträffande sistnämnda sångerska, hvilka
enorma fordringar i dynamiskt och
dramatiskt hänseende Nibelungen operans
skapare ställer på den sångartist, som
med underlag af hans väldiga orkester
bar att uppbära en hjeltefigur i hans
musikdramer.
Man skulle tro, att med den storhet
fru Gulbranson nått såsom dramatisk
sångerska, hågen och arbetet för
operaverksamhet redan tidigt skulle ha trädt
fram hos henne, men så är ingalunda
fallet. Vi minnas väl hur fröken Ellen
Nordgren för tio år sedan vid det
festliga tillfälle då Sveasalen invigdes, af
vår förste hofkapellmästare, som sett
cch hört henne å konserter härstädes,
uppmanad att egna sig åt scenen,
svarade att hon icke trodde sig passa för
teatern. Denna tvekan öfvervanns
emellertid, och ett energiskt arbete har nu
fört henne till den hedersplats hon
intager bland nutidens operasångerskor.
Hennes första scendebut egde, som vi
minnas, rum härstädes d. 10 jan. 1889,
då hon vann full framgång med sin
Amneris i »Aida». Efter att ha utfört
Ortruds parti i »Lohengrin» påföljande
I 8 maj lemnade hon vår operascen för
att konsertera i Norge och Köpenhamn
tillsammans med Edvard Grieg.
Då konstnärinnans biografi förut
varit framstäld för våra läsare, inskränka
vi oss nu till en kort resumé af denna
och hennes konstnärliga verksamhet till
närvarande tid.
EllenNordgren-Gulbran8on, född
i Stockholm den 4 mars 1863, är
dotter af bruksbokhållaren B. J.
Nordgren och hans maka född Kiehl. Från
1880 studerade hon sång ett par år
vid härvarande konservatorium och se
dan i Paris för fru Marchesi,
debute-terade här å en egen konsert den 5
okt. 1886 och lät vidare höra sig å
konserter härstädes, till dess hennes
ofvannämnda operadebut egde rum.
Aren 1890 och 91 sjöng hon med stor
framgång i Köpenhamn, likasom här,
Amneris’ och Ortruds partier och
kreerade der i mars sistnämnda år
Btiinn-hilde i »Valkyrian», som för henne
blef en stor triumf. Strax derefter var
hon inbjuden på en soaré hos
konungafamiljen å Amalienborg, då kung
Kristian förlänade henne fortjenstmedaljen
i guld att bäras i Dannebrogens band.
Äfven de nästföljande åren sjöng hon
på Köpeohamns-operan i »Valkyrian»,
»Aida» och »Lohengrin», och efter att
ha gästat Stockholm i början af 1895,
då hon här så framgångsrikt upptiädde
som Amneris och Elisabeth i
»Tann-häuser», utförde hon i april s. å.
titel-rolen i Ennas »Kleopatra», »en
prestation», säger kritikern Cb. Kjerulf, »som
hvilken europeisk scen som helst kunde
vara stolt öfver».
Sådana framgångar, särskildt som
Brünnhilde ledde, naturligt nog,
hennes tankar på Bayreuth, dit bon också
begaf sig i maj. Vid profsjungningen
för fru Cosima Wagner blef denna
förtjust öfver den nordiska sångerskaus
talang och apparition. Hon blef
sålunda engngerad och vistades 1896 hos
fru Wagner för inöfning till utförande
af Brünnhilde på festspelsteatern.
Under denna tid väckte hon mycket
uppmärksamhet i Wien, der Grieg då
kon-serterade. Den 26 juli debuterade fru
Gulbransou i andra cykeln af
Nibelun-genoperorna. Det var i »Valkyrian» och
framgången var fullständig, eburuväl
hon tili medtäflarinna i första cykeln
hade Lilli Lehmann. Samma lycka
gjorde hon i »Götterdämmerung’. Efter
Bayreuth-säsongen gjorde konstnärinnan
en turné i Tyskland och vann triumfer
i Frankfurt vid uppträdando i
nyssnämnda Wagner-operor. I december
s. å. sjöng hon på Berliner-operan i
»Siegfried» och »Götterdämmerung»,
då hon genom operachefen grefve
Hochberg fick eraottaga från kejsaren en
brosch med hans namnchiffer i
briljanter. Förlidet år sjöog fru Gulbranson
åter Kleopatra i Köpenhamn och var
äfven förra sommaren engagerad i
Bayreuth samt gjorde mot slutet af året
stor lycka i München som Biünnhilde
i »Valkyrian». I november lät hon
första gånge.i höra sig i London. Det
var på den andra af de stora
Wagner-konserterna, då hon fick det vitsord
»att hon obestridt var kallad att intaga
en mycket hög rang bland
Wagnertol-karne».
Fru Gulbranson ingick den 18 no v.
1890 äktenskap med löjtnanten, nu
mera kaptenen i norska armén, Hans
Gulbranson och har i broderlandet ett
angenämt landtligt hem, der bon får
hvila ut efter sin ansträDgande
konstnärliga verksamhet.
––3——
Om det musikaliska föredraget
i slutet af 19:de århundradet.
pllå tituleras en nyligen utkommen
(RpS bok, som har till författare Franz
Kullak, en son till den berömde
musikpedagogen Theodor Kullak. Boken
är ett betydande arbete, som förtjenar
uppmärksamhet af alla pianolärare och
piauospelare, afvensom af orkesterledare,
hvilka ej anse sig orelbara utan tro
sig ännu ha något att lära. Författarens
omdöme, grundadt på djupa studier, j
är skarpt och bestämdt utan att vara
sårande.
Franz Kullak gillar ej det sätt, som
nu för tiden är sä vanligt i fråga om
utförande af våra stora tondiktares
piano- och orkesterverb. Han stöter
sig på det tomma pathos, som tager
på sig känslofullbeter.s mask; han
lider af det långsamma tempot, som på
det odrägligaste släpas fram och till
och med uttänjer allegrosatser i
tröttande bredd. Likaså plågar bonom det
manierade och det godtyckliga i
tempo-förändringarna äfvensom den omåttliga
vildheten i val af finalernas tempi.
Författaren söker påvisa inom hvilka
gränser ett verkligt skönt föredrag har
att röra sig.
Till detta ändamål framdrager han
ansedda personers tankar rörande ett
ädelt föredrag. Den förste af dessa
är Schindler, som särskildt i första
upplagan af sin B. ethoven-biografi
upptecknat många anmärkningar af denne
tonhero8 om den rätta foredragsstilen.
Kullak undersöker föredragsmetoderna
hos H. v. Bülow, Bicb. Wagner, Hugo
Biemann, O. M. v. Weber, Chopin,
Liszt, Mendelssohn, Czerny, Hummel
o. a.; han undersöker de äldsta
upplagorna af Beethovens sonater, med
hänseende till deras
föredragsbeteck-ningar, och låter ej imponera sig af
några namn, när det gäller föredrage’s
konstvärde och skönhet.
Då Schindler en gång frågade sin
vän Beethoven, bvarför ban icke i
sonaterna genast antydde den poetiska j
idén, svarade mästaren, att detta var
öfverflödigt. I D-dur-scnaten op. 10
finner väl en hvar hos largot de
särskilda nyanserna af melankoli, under
det man i sonaterna op. 14 ser striden
mellan två principer eller dialogen
mellan två personer skildrad.
Schindler tyckte sig här märka ett samtal
mellan man och hustru eller tvenne
älskande, Beethoven kallade dock, mera
besinniugsfullt än Schindler, de båda
principerna »den bedjande och den
motsträfvande».
Hvad Beethoven föredrog var, med
få undantag, alltid fritt från hvarjo
tvång i tidmåttet; men hans »tempo
rubato« saknade hvarje drag af
öfver-drift. Han älskade den tydliga,
fatt-liga deklamationen
Kullak är ej belåten med det tempo
H. v. Bülow angaf i Beethovens A
dur-symfoni; än lät han spela den för
för fort, än för långsamt. Författaren
har nu nr de första upplagorna af
symfonien påvisat, att Bülow förgripit sig
i val af tidmått. Intressant är
utläggningen af fjerde satsen, hvarmed flere
musiklärde sysselsatt sig. Elterlein
finner i allegrosatsen »en slags
Bacchusfest, som st gras ända till dionysisk
yra». Humprecht förnimmer
»pisk-smällar och hundskall»; Schindler
upp-j täcker deii en »omåttlig glädje hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
