- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 18 (1898) /
82

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligt friska och rätt volumiösa rösten,
som om genom dramatisk begåfuing
ock ett naturligt behag i sitt
uppträdande, som ej kan vara annat än
vinnande. Andra hennes roler under detta
år voro Lola i »På Sicilien», Påminn
i »Trollflöjten», »Zerlina» i »Don
Juan», En mö i »Sveaga)drar»*och
Syrsan i Goldmarks »Syrsan vid härden».

Under innevarande år bar hennes
repertoar ökats med Susanna i
»Figaros bröllop», Martha i »Mjölnarvargeu»
och Kemea i »Konung för en dag»,
hvarjemte hon i »Valkyrian» innehaft
Siegrunes parti.

Anna Dorothea Thulin är född i
Stockholm den 2‘J april 1875. Den
begåf-vade sångerskan har sålunda vid sina
år hunnit ovanligt långt på den
artistiska banan, å hvilken vi tillönska
henne ökade och rika framgångar, de
der också komma oss och konsten till
godo.

S

Svenska tonkonstens karaktär

Af A. L.

(Ar profark till Illustreret Musikhistorie).

Ett grunddrag i det svenska
nationallynnet är förkärleken för det enkla
och klara, det konkreta, man kunde
nästau säga det pittoreska. Svensken
ligger i regeln icke för det alltför
abstrakt spekulerande, ej heller för
känslans diffusa öfversvallning och fråsseri
på sig sjelf, för sentimental formlöshet
eller dunkel symbolistik. Hans känsla
kan nog ega djup, men tillika vanligen
en viss blyghet, som hindrar henne
att alltför detaljeradt utställa sig sjelf
till beskåduing. Vi äro nog annars i
allmänna egenskaper af germansk stam,
men i nyssnämda egenheter skilja vi
oss bestämdt från våra stamfränder
tyskarna.

Det sagda bevisas af snart sagdt
hela vår nationella litteratur och konst.
Det är icke på den abstrakta
filosofiens fält, som vi vunnit ett namn i
verldslitteraturen, utan på de konkreta
naturvetenskapernas. Linné är
verlds-beryktad, Boström är knappt
allmännare känd utanför landets gränser och
hans tänkande är för öfrigt, enligt
Wikners intyg, »ett seende, ett
skådande snarare än en filosofisk
deduktion». . . .

Sjelfklart är, att med den svenska
förkärleken för det begränsade och
åskådliga sådana litteraturriktningar
måste vara i grunden osvenska, hvilka
gå ut på dunkel formlöshet eller
käns-lopjuuk, såsom den Werlherska
sentimentaliteten i förra seklet eller den
nyromantiska, fosforistiska, i början af
det nuvarande. Hvem läser numera
Lidner? Och hur många läsa
Atter-bom?

Antagligen är det af samma skäl,
som i vår tonkonst den extrema wag-

neri8inen har så svårt att få insteg.
Detta måste nämligen bero på den se
nares patetiska öfverdrifter, gränslösa
längder och symbolistiska dunkelhet,
ty icke kan det bero på dess
pittoreska element, hvilka ju snarare i och
för sig borde tilltala det svenska
lynnet, ej heller på enheten mellan ord
och ton, ty i Sverige ha ord och
tou-diktare olta varit förenade i en
person, och detta långt före Wagners
uppträdande. Af samma skäl är det
nog ock, som Berlioz hos oss visat sig
slå. an mera än Liszt; ty den förre
låter detta vara detta, låter
tonmålningen vara rätt och slätt tonmålning, deu
senare vill hafva sina tonskilderier
omtydda i symbolistiskt intresse. . . .

I det sagda ligger redan
förklaringen, hvarför den svenska toukonsteu
alltid företräiesvis omfattat det vokala
gebitet, äfvensom hvarför hon alltid
företrädesvis älskat den sköna melodien.
Båda delarna följa ur behofvet af
åskådlighet, ty genom att förena sig med
ordet vinner musiken i klarhet och
påtaglighet, och denna påtaglighet
framträder å andra sidan bäst och mest
plastiskt i formen af symetrisk melodi.

Visserligen får man icke fatta denna
vår dragning åt det vokala så, som
skulle vi icke egt någon
instrumentalmusik före Sjögren och Stenhammar,
hvilket man af vissa nyare
framställningar skulle kunna förledas till att
tro. Tvärt om har
instrumentalmusiken, ehuru ej rikligt företrädd, nästan
alltid bo3 oss haft representanter, som
stått på höjden af sin tids konst,
stundom före densamma. Johan Agrell
var — enligt hvad jag tror mig hafva
upptäckt — den förste symfonist bland
Haydns föregångare, hos hvilken den
s. k. sonatformen föreligger tydligt
utpräglad. Kraus’ symfonier erinra i
ett och annat om Mozarts bästa, och
dock hade Mozart då ännu ej skrifvit
sina bästa. Wikmanssons
stråkkvartetter vunno bifall af sjelfva Haydn.
A. Lindblads symfoni fick beröm af
Schumann. Franz Berwald var
snarare före sin tid än efter densamma.
Norman erkändes till och med af den
kinkige Biilow stå pä sin samtids höjd.
Södermans uvertyr till Orleanska
Jungfrun hör till seklets allra yppersta.
Halléns Valdemarsaga uttömmer den
moderna instrumentationens färgskala
säkert lika grundligt som mången
symfonisk dikt af Richard Strauss eller
Rimsky-Korsakoff.

Men sin egentliga tjmgdpunkt och
sin största sjelfständighet visar den
svenska musiken dock onekligen i de
vokala formerna, större och smäire,
hälst de smärre.

Då vi svenskar — enligt hvad ofvan
antydts — i regeln icke älska vare
sig iörståndets eller känslans
grubblande sjelfanalys, så kan man ej
häller vänta att hos oss finna vare sig
någon Sebastian Bach eller Richard
Wagner. Men deremot kan man vänta

någon relativ motsvarighet till en
Schubert, en Schumann, en Franz, en Löwe
o. s. v., och sådana motsvarigheter
finnas verkligen ock i mängd. Vår
romanskomposition har visserligen icke
ingått såsom epokgörande i den
allmänna europeiska utvecklingen, men
den bildar i och för sig betraktad en
konstföreteelse af alldeles sjelfständig
karaktär och i sitt slag lika högt
konstvärde som den i hvilket annat land
som hälst, och hvad specielt beträffar
rent melodisk skönhet står densamma,
i likhet med våra folkvisor, snarare
öfver än under alla andra.

»En sådan melodi kan kvarken jag
eller någon annan nutida tonsättare
skapa» — säges Rossini hafva
utropat vid åhörandet af »Neckens polska»,
och denna melodi är verkligen af
sällsynt fulländad formskönhet och så
proportionerligt bygd, att man rent af på
densamma kan tillämpa Zeisings teori
om det gyllene snittet. Men liknande,
väldanade och behagfulla samt derjemte
naivt uttrycksfulla tonföreteelser äro
talrika i vår musikaliska koustdikt
såväl som folkdikt.

Folkvisan är ursprungligen ballad,
och äfven i konstdikten är det
huf-vudsakligen inom balladformen som
svensk tonkonst firat triumfer.
Sär-skildt förefaller det mig, som skulle
August Söderman i denna art hafva
hunnit kulmen af allt hvad
balladton-8ättning heter, och intet anriat lands
tonkonst torde kunna uppvisa stycken,
i sitt slag fullkomligare än hans
Vallfart, Tannhäuser, Kvarnruinen,
Hjertesorg och Svarte riddaren

Denna omständigLet sammanhänger
tvifvelsutun med en annan svensk
egenhet, nemligen talangen för det så att
säga halft dramatiska, det episkt
lyriska, för kortare situationsteckoingar
inom en gemensam ram. Sådana slags
diktcykler som Fredmans epistlar,
Frithiofs saga och Fänrik Ståls sägner
äro — enligt hvad flere anmärkt —
en föret; ädesvis svensk företeelse.
Någon lifskraftig och sjelfständig
dramatisk diktning ega vi icke, men väl
dylika kvasi-dramatiska tafvelserier. Men
då ju äfven balladen kan sägas vara
en halft dramatisk situationsmålning,
så ligger den ’anken nära till bauds,
att denna art just i Sverigo skulle få
sin bästa musikaliska tolkning.

Efter Wagners föredöme ha
tonsät-tarne i utlandet börjat mera alimänt
komponera till egna dikter; i Sverige
har detta länge sedan skett och just
af flere våra förnämsia kompositörer,
visserligen icke för dramatisk sång,
men lör romansen och manskvartetten.
A. Lindblad skref sina ojemförligt bästa
sånger till egna poem, E. G. Geijer
likaså, Josephson likaså, Wenuerberg
likaså.

Jag har nu sökt lemna några
karakteristiska särmärken på den svenska
kompositionen i de fall, då den
verkligen varit nationell. Men naturligtvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:47:32 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1898/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free