Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Siegfried Salomans
nya opera »I Bretagne».
Den ‘2G sistlidne maj gick
öfver operascenen årets första
nyhet, då Salomans
ofvan-nämnda opera der hade sin
premiere. Med anledning deraf
framställa vi här den åldrige
tonsättarens hild och meddela
textinnehållet. Om musiken
ha vi att yttra oss på ett
annat ställe i tidningen. Titel
och innehåll följa här.
I Bretagne
Opera comique i 3 akter.
Bearbetning frän franskan.
Musiken af Siegfried Saloman.
Första akten. Handlingen
föregår under det iubördeskrig
mellan rojalister och
republikaner, hvilket rasade i
Frankrike under åren närmast efter
revolutionen. Första akten
spelar år 1794 och är förlagd
till slottet Ruisage, som för
tillfället bebos af fröken Blanche
de Ruisage. Hennes fader,
markis de Ruisage, en af
cheferna för det rojalistiska
partiet, är borta i kriget.
Margot, arrendatorska på en af do
gårdar, som lyda under slottet, har två barn,
Jean och Constance. Hon är eoka efter
en man, som äfven tillhörde det
rojalistiska partiet — »de hvita» —och som
förut stupat under kungens fana hvarför
hon hyser ett djupt hat till »de blå».
Akten börjar med en dialog mellan
Blanche och hennes kusin, markis de
Pontcrois, som kommit till slottet på
markis de Ruisages önskan. Mor
Margot inträder jemte sin dotter att
lyckönska fröken Blanche på hennes födel-
Constance yppar för sin gudmor,
fröken Blanche, att hon älskas af en ung
man, Robert Clement, och att äfven
hon är honom varmt tillgifven. Men
dessvärre vågar hon knappast tänka på
att lyssna till sitt hjärtas röst — hon
anförtror Blanche att han tillhör »de
blå», republikanerna. Blanche ber
henne bannlysa denna kärlek ur sitt
hjärta och att bära sitt lidande med
tålamod.
Nu införes Robert, som markisen,
troende honom vara en spion, låtit
fasttaga då han sökt klättra in öfver
muren, för hvilket han dömes att på
slottets gård fusiljeras. Blanche träder
emellan ocb, med den rätt att bevilja
nåd, som sedan urminnes tider i
slottet Ruisage tillkommit kvinnorna af
hennes ätt, fordrar fångens försättande
i frihet. Markisen måste böja sig för
hennes önskan och Robert blir fri.
Markisen meddelar derefter Blanche
att han skall gå ut i striden samt
öf-verlemnar ett bref från hennes fader
och lemnar henne, sägande att han
af-vaktar hennes svar. Hon bryter bref
Siegfried Saloman
vet då Jean inträder och märker den
rörelse som läsningen af detsamma
förorsakar henne. Då han spörjer om
orsaken, lemnar hou honom brefvet att
läsa. Det innehåller en önskan af
markis de Ruisage att hans dotter Blanche
vid mottagandet af detta bref skall låta
viga sig med sin kusin markis de
Pontcrois. Jean döljer den smärta han
erfar vid läsningen af brefvet — han
själf älskar Blanche. Nu beslutar hau
att begifva sig ut i kriget, meddelande
detta beslut åt modern, som först
bäf-var vid tanken på att hennes så
älskade son skall gå ut i striden, men
slutligen sjelf sätter geväret i hans
hand, uppmuntrar honom och ger
honom sin välsignelse.
Akten slutar med att folket kommer
in och lyckönskar Blanche och
markisen, hvilka redan blifvit sammanvigda.
Markisen måste dock i följd af en
ordres genast gå ut i striden och Jean
följer efter.
Andra akten. Scenen är förlagd
hemma i Margots boning. Ett år har
gått sedan Jean drog ut i striden.
Krämaren Matthieu inkommer och berättar
nyheter. Margot har förut ej förstått
denne man, utan trott att han rent af
vore en spion. Nu omtalar han
emellertid att han hvarken tillhör det ena
eller andra partiet. Han hade haft två
söner. Båda hade de gått ut i striden,
den ene för att kämpa i »de hvitas»
leder, den andre bland »de blå». De
hade stupat — på samma dag, i samma
drabbning — kanske dödade af
hvarandra. Derför hatar gubbea Matthieu
detta inbördeskrig och står sjelf på
ingendera sidan, men vill deremot hjälpa
hvar han kan. Robert kommer, han
har fålt sin iukvartering hos
Margot, som först mottager
honom mycket kärft, men sedan
blir vänligare stämd mot
honom. Han får återse
Constance, som han ännu älskar
varmt. Robert aflägsnar sig
på en stund och strax därpå
inkommer Jean för att få
återse sin mor och sin syster
Jean, som utmärkt sig i
striden, är nu officer och har
blifvit dekorerad. Han omtalar
att såväl markis de Ruisage,
Bianches fader som markis de
Pontcrois, hennes man,
stupat. Han älskar fortfarande
Blauche. Han vill återvända
till striden trots moderns oro;
Margot ger honom faderns ur
såsom ett minne.
Fröken Blanche kominer
instörtande, förföljd af en hop
råa republikanska soldater, då
strax derpå Robert inkommer
och räddar henne ur deras
våld. Då Jean sedan
upptäcker att en »blå» är
inkvarterad under hans moders tak och
hotar att döda denne, ber
Constance om nåd för Robert och
omtalar att denne nyss räddat Blanche
från den råa soldatesken.
Jean, som nu står färdig att ånyo
gå ut i striden, lemnar gubben
Matthieu ett bref, som denne skall
fram-lemna till hans mor två dagar efter
den drabbning som skall ega rum.
Matthieu lofvar att fullgöra uppdraget.
Sedan Jean ti östat sina anhöriga
beger hau sig ut — och strax derpå erfar
man att striden börjat. Folket
kommer in och knäböjer urder det man
hör stridens buller.
Tredje akten. Skogstrakt i Bretagne.
Vid sidan synes Margots gård. En
herde sjunger om våren. Landtfolket
inkommer för att lyckönska Constance,
som nu skall gifta sig med Robert.
Gubben Matthieu, som äfven anländt,
har som vanligt meddelanden från
striden. Han omtalar för fröken Blanche
att de »blå» ströfvat omkring i
trakten, men att man blott behöfver ringa
i den vid Margots gård bofintliga
larmklockan, »då komma genast våra
soldater, som ligga i bergen, fram och
gifva eld».
Jean anses hafva stupat och hans
mor är förtviflad öfver hans död.
Plötsligt visar sig en »blå», då hon
skyndar att ringa i larmklockan, och hastigt
synas flera »hvita», färdiga att lägga
an på den kommande, som emellertid
i sista ögonblicket upptäckes vara den
som död ansedde Jean, hvilken nu
berättar att han begagnat sig af fiendens
uniform, som han kommit öfver på
slagfältet, för att undgå att hli dödad af
de »blå». Stor blir glädjen såväl hos
Margot, som återfått sin älskade son,
som ock hos denne, som nu är åter
bland de sina och som äfven får återse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
