Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det med så mycket medvetande, att j
han icke blott afhjelpte smärre briste-i
i de honom lemnade texter, utan till
och med uppträdde sjelfverksam och
skapande med hänsigt till det
egentligen poetiska arbetet. Beethoven röjde
tidigt benägenhet för spekulation, för
betraktelser öfver konsten, för
grubbleri, för opposition, öfverhufvud ett
medvetsfullt skapande. Hos honom,
särdeles på sista tiden, framstod
reflexionen särdeles afgörande. Men hvad
beträffar den poetiska halten af hans
verk, så är han den som allt mer och
emanciperade den hos Mozart af
tekniska skrankor ännu omgärdade och
under en förståndigt logisk utarbetning
ställda instrumentalmusiken. Han är
minst musikus i trängre och
inskränktare mening; han närmar tonkonsten
till en högre andevärld och ger den
förmåga att i ren instrumentalmusik
med möjligaste bestämdhet uttala
poetiska själstillstånd. Haydn hade i
saker, som ej omedelbarligen rörde hans
konst, endast erhållit vanlig
undervisning. I sednare åren, hos furst
Esterhazy, erbjöd sig ingen lägenhet till
hans vidare utbildning, och när en
sådan lägenhet ändtligen kom, var han
för gammal att fatta något för honom
dittills alldeles främmande och kunna J
se sakerna från nya sidor. Mozart,
bildad af världen och lifvet, hade
redan i sin spädaste barndom mottagit
de rikaste och mångfaldigaste intryck,
Beethoven tycks i ungdomen ha
studerat mera än hans föregångare, om ock
utan egentlig plan eller metod Men
hans intresse hade dymedelst blifvit
rigtadt på många andra, konsten ej
omedelbart berörande föremål, och han
kom derigenom den moderna
själsstämningen närmare än hans föregångare.
Afven hvad ren musikalisk
undervisning vidkommer var Haydn mest van
vårdad. Blott en ringa sådan föll på
hans lott, och han måite i allo af sig
sjelf lära, öfverallt skapa nytt, under
det att hans efterföljare kunde bygga
på den af honom lagda grunden. Haydns
åsigt af konsten var följaktligen i
vetenskapligt hänseende rent af
outvecklad. Den som hörde honom tala om
musik, skulle i honom icke anat den
store konstnären. Hans teoretiska
re-8onnementer voro ytterst enfaldiga, och
han hänförde det mesta till lyckliga
anlag och inre ingifvelse. Mozart ägde
ett bestämdt medvetande om konstens
betydelse, fastän visserligen icke i den
moderna filosofiens mening. Men tidigt
förd till en högre ståndpunkt, visar han
i flere yttranden, visar i flere ställen
uti sina bref, huru han ganska väl
kände konstnärens stora uppgift, huru
han tillika i nyare mening redan var
en ganska förträfflig konstkritiker. I
Beethovens inre framskymtar såsom
bestämd aning det moderna, filosofiska
medvetandet, som i konsten ser det
gudomligas uppenbarelse i den synliga J
världen och vill veta konstens uppgift |
vara den att bringa världens högsta
gåtor till lösning.
Haydn såsom komponist, hade under
loppet af sin långa lefnad, både minst
och mest ändrat sig; minst hvad
beträffar det inre af sina verk. Hans
glada, klara, för skämt böjda natur
utpräglade sig tidigt och kvarblef
fortfarande, mest med hänsigt till det yttre.
Först efter det Mozart skapat sioa
förnämsta verk, uppträdde Haydn med
sina största och bästa, först då gjorde
han bruk af alla de stegringar, hvika
genom Mozart voro införda, af hela den
genom Mozart upplåtna instrumenternas
rikedom o. 8. v., så att vi hos honom
måste 8ärkilja den för- och
efter-mozar-tiska epoken. I det inre, i
hufvudsa-ken blef han sig lik. Mozart, liksom
Göthe, upplefde i sitt inre de största
metamorfoser; men alla dessa
förändringar utgöra motsatsen till en genom inre
nödvändighet betingad organisk
utveckling, ett genomlöpande af ensidiga
rigt-ningar för att kunna åstadkomma de
mest fulländade, de mest universella
skapelser. Afven Beethoven undergick
stora metamorfoser i sitt inre, men han
utvecklade sig mindre genom vacklande
i motsatser; hans fortgång är mer, än !
hos Haydn, ett styrande på målet i
rak linie, endast med den skillnad att
Haydn träder ut ur sig sjelf och
närmar sig det gifna, under ,det
Beethoven, alldeles motsatt, drar sig tillbaka
inom sig, så att vi under de trenne
epoker, dem vi särskilja i den
sistnämndes löpbana, varseblifva först en |
anslutning till föregångarna, derefter en
afgjordt framarbetad egendomlighet och
slutligen en den3arainas stegring ända
till 8kroflighet och total opposition.
Det är alltså oriktigt om man menar
att besynnerligheterna i Beethovens
senaste verk böra ensamt tillskrifvas
hans döfhet, om man tror att han
skolat skrifva annorlunda, derest han fått J
behålla det yttre sinnet. En vida min- |
dre begåfvad måste ju, så fort han en
gång gjort sig med tonlifvet förtrogen,
kunna i sitt inre, utan yttre hjelp göra
utkast till sina skapelser, huru mycket
mera då ett snille som Beethoven.
Men medelbart har denna döfhet haft
en utomordentlig inverkan på hans
skapelser, i så måtto att den stegrade
hans naturliga anlag för afsondring
ända till sjuklighet; och om ä ena
sidan renheten och afslutenheten af hans
egendomlighet derigenom i hög grad
befordrades, vållade den dock å den
andra sidan, genom den förstämning i
lynnet som den åstadkom, att det
friska, glada skapandet allt mer gick för
mästaren förloradt och att han städse
mer insnärjde sig i det negativa.
Kårleken är det egentliga innehållet
af och medelpunkten i alla tre
mästar-nes väsende; det olika sätt, hvarpå de
uttala detta innehåll, är tillika hvad
sop särskiljer dem. I »Skapelsen» och
»Årstiderna* målas oskyldiga barns
kärlek; den uppenbarar sig der som en
naturlig makt; derför se vi der det
friska, naturenliga, sedligt rena.
Mozart är könskärlekens skald; de af hans
gestalter, som tillhöra verkligheten, äro
fa8ttrollade inom det menskligas krets,
ehuru i högsta och sannaste meoiog ;
men Haydns renhet har fördunklats,
har gått förlorad: vi äro inkomna i
den syndiga världen ; likväl framträdde
uti »Trollflöjten» en förklarad gestalt:
Sarastro. Beethoven rycker sig upp
nr detta Mozartiska försjunkande i det
förhandenvarande. Med himlen i ögat
är hans vandel ett sträfvande ditupp;
på höjden af hans ståndpunkt försvinna
alla åtskilnader, med lika kärlek
omfattar han hela menniskoslägtet.
Operor och operetter,
uppförda å kungl. teatern i
Stockholm från och med 1 juli
1830, till och med 30 juni 1800.
(Forts. o. slut).
1854. Adam: Den döfve, kom.
m. sång, 3 a.; t. af de Leuven o.
Lang’.é (le Sourd, bearb. efter
Desfor-ge8), öfv. af C. H. Rydberg (20 o.
30 nov. —2 g.)
1855. Hj. Berens: Violetta, ro-
mant. op. 3 a.; t. af J. Granberg (efter
en dansk ballett), ballett af Selinder
(10 — 28 jan. — 4 g.) — Donizetti:
Linda, op. 3 a.; t. af G. Rossi (Linda
di Chamouni8), eft. ital. och en tysk
tolkning af H. Proch öfv. af C. VV.
A. Strandberg (21 apr. — 25 juni
1858 — 6 g.)
1856. Rossini: Wilhelm Teil, op.
4 a.; t. af Bis o. de Jouy (Guillaume
Teil, efter Schiller), öfv. af C. W. A.
Strandberg (4 juni — 4 jan. 1860 —
35 g.) — Méhnl: Joseph i Egypten,
skåd. m. sång 3 a.; t. af Duval
(Joseph), öfv. af C. G. Nordforss, omarb.
af C. F. A. Holmström (15 okt. — 1
jan. 1860 — 21 g.) — Pacius:
Kung Carls jagt, romant. op. 3 a.; t.
af Z. Topeliu8 (1 dec. — 4 maj 1860
- 19 g.)
1857. Nicolai: De muntra fru-
arna i Windsor, kom, fantast op. 3 a.;
t. af Mosenthal, efter Shakespere, öfv.
af C. W. A. Strandberg, ballett af S.
Lund (18 maj 1857 — 26 febr. 1858
— 12 g.) — Adam: Toreadoren
eller, Nu äro vi sams, dram. musik,
upptåg 1 a.; t. af Sauvage (le
Toreador, on 1’ Accord parfacit), bearb. af
C. W. A. Strandberg (23 nov. — 1
febr. 1858 — 5 g.)
1858. P. C. Boman: Ljungby
horn och pipa, sagosp. m. sång 3 a.;
t. af G. L. Silverstolpe (22 — 31
jan. — 3 g.) — v. Weber: Oberon,
fantast, op. 3 a.; t. engelsk af Planché,
från fransk bearb. öfv. af C. W. A.
Strandberg, ballett af Aug. Bournon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>