Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Lejdström är (ödd i
Stockholm d. 19 dec. 1858. Vid 16 års
ålder antogs han till elev vid
musikkonservatoriet härstädes, der han i dec.
1878 aflade organistexatnen och i dec.
i 1881 musikdirektörsexamen. I sång
hade han vid konservatoriet till lärare
dir. Hj. Håkansson och p:of. J. Günther.
Sedan bau lemnat nämnda läroverk tog
han under ett iialfr, år undervisning
af Fritz Arlberg. Ar 1893 reste hr
Lejdström med statsunderstöd till Paris,
j der hau stuflerade sång lör St. Yves
Bax och in:me R. LaOorde samt af
dåvarande direktören för
Paris-konserva-toriet, Ambroise Thomas, erhöll
till-låtelse att närvara vid undervisningen
i dettas alla åtta klasser. I Paris
biträdde hr Lejdström vid flere
konserter. Ar 1890 gjorde han åter en
resa till Paris i och för sångstudier
och hur under de senaste sexton åren
nästan uteslutande egnat sig åt sång
undervisning. På hösten 1888 gjorde
hau emellertid en debut på k. operan
som Escamillo i »Carmen» och Valentin
i »Faust« med den framgång, att han
erhöll lockande anbud till anställning
vid denna sceu, men han blef trogen
sin uppgiit att egoa sig åt
såuglärar-kallet. Af större sångpartier som hr
Lejdström sjungit å konserter här och
annorstädes kunna nämnas Faust i
Schumanns »Scener ur Goethes Faust»,
Oluf i Gades »Elverskud«, Kristus i
C. Francks »Les beatitudes», E ias i
Mendelssohns oratorium, Frithiof af M.
Bruch m. m.
Herr Lejdström hlef 1883 organist
i Kungsholms församling och valdes
1897 till ledamot af Musikaliska
akademien.
––E––
Om koralpreludier.
Man kan med fog framställa
anmärk-n ngar mot det sätt, hvarpå koralerna
v.J gudstjensten spelas af våra orga-
u.ster. Det är icke ovanligt, att
rytmen alldeles åsidosättes, att koralerna
utföras släpigt och långdraget, att ka
densuppebåll icke blott göras utan göras
omåttligt långa; och dock kunna —
och böra efter min åsigt— våra
koraler både spelas och sjungas i en be
stämd takt lika väl som andra
musikstycken, naturligtvis icke i ett jäktande
och förceradt utan i ett allvarligt och
mot både musikens karaktär och ordens
innehåll svarande tempo. Vidare
händer det ock, att harmoniseringen ändras
af organisterna efter egen smak, och
ofta dä mindre lyckligt. Jag vill här ej
strängt klandra det ofta förekommande
tillsättandet af septiman i ackord, der
ion icke behöfves utan treklangen är
långt vackrare och stilenligare.
Ledsammare är att organister ofta följa
efter-Hæffnerska harmoniseringar, gjorda
af senare mer eller mindre kompetenta
koral-editorer, hvilka i sina ändringar
af Hæffner i allmänhet varit föga
lyckliga. Den Hæffuerska harmoniseringen
är ju ingalunda den allena saliggörande;
den torde stundom med fördel kunna
ändras. Men detta måste ske med fin
musikalisk takt, med känsla för och
strängt fasthållande af den kyrkliga
stilen — uågot som man ingalunda
alltid finner i de nyare koraleditionerna.
Dessa hafva vissa praktiska fördelar
framför den ursprungliga Hæffnerska,
men de utmärka, så vidt jag kan se,
icke något musikaliskt framsteg.
Tvärtom hafva dessa Nachfolger flerestädes
infört tarfliga, hvardagliga och
försämrande nyheter. Detta gäller äfveu om
en nyligen af Lagergren under
medverkan af Conrad Nordqvist utgifven,
mycket begagnad koralbok, som
innehåller — jag tvekar ej att säga det —
många misslyckade och stillösa
ändringar af den äldre harmoniseringen. —
Men ofta nog följa våra organister
(nämligen de skickligare bland dem,
de som tilltro sig större
själfständig-het) icke någon bestämd koraledition
utan göra harmoniseringen själfva eller
företaga åtmins one djärfva ändringar i
Hælluers. Det fins kanske rent af
organister, som sätta sin ära och finna ett
visst musikaliskt sportintresse i att göra
olika harmonisering för hvarje vers af
en psalm. Man hör yttranden sådana
som: »man kan ej alltid hålla på med
det samma, det blir för enformigt».
Mot sådant sjelfsvåldigc nyhetsmakeri
måste ett allvarligt klander riktas. Ty
ofta motsvaras icke lusten att göra
ändringar af talangen att göra dem.
Det är icke ens det vanliga, att de
införda ändringarna bli vackra och
— framför allt — stilenliga. Huru
ofta hör man icke midt uppe i den
allvarliga och i kyrklig stil
harmoniset ade koralen tvingas in antiugen
skäligen menlösa och tarfliga
harmenier eller ock sådana konstlade, modernt
kliogat.de ackordföljder, som kunna vara
utmärkta i och för sig men äro
absolut störande’ och främmande för stil
och följdriktighet i koralen I Ett
sådant förfarande innebär ett sjelfsvåld
och ett förakt för stil och skönhet,
som, synes det mig, icke nog skarpt
kan klandras.
Men om sålunda åtskilligt kan
anmärkas mot våra organisters sätt att
behandla och utföra koralerna, kunna
icke mindre graverande anmärkningar
framställas mot det bätt hvarpå det
preludieras vid våra gudstjenster.
Det borde vara tydligt, förefaller
det, att ett preludium till ett
musikstycke skall vara en verklig inledning
dertill och derför gifvetvis måste hällas
i samma stil och karakter som detta.
Preludiet bör vara musikaliskt
besläg-tadt med och förbereda stämningen i
det musikstycke sim följer derpå.
Men huru ofta och groft felas icke
häremot! »Preludiera» återgifves i
lexika med »fantisera», och ser man
på det faktiska förhållandet, måste
man medgifva, att denna öfversältniug
ofta är träffande. Ty det skall hvar
och en veta, att här »fantiseras!»
Klumpigt, omusikaliskt, smaklöst ofta
och — nästan alltid vid koral preludier
— stillöst.
Jag skall nu genast säga, att det
ingalunda är blott organister som här
vid lag låta fel komma sig tili last.
En pianoartist skall t. fx. föredraga
två stycken efter hvarandia i olika
tonart. Han (hon) slutar det första, och
efter ett miuimt uppehåll — i lyckligt
fall uppfyldt genom en liten applåd
— börjar aitisten att med kraft och
bravur ramla på med en del ackord
och löpningar, som afse att leda öfver
till det nya styckets tonart men i
öfrigt äro derför så främmande som
möjligt. Bevars, man vill visa sin
färdighet och briljera ett tag med
elegans i arpeggiopassager, som göra
en piruett högst upp i diskanten. Om
det är musik och följdriktighet och
stil i det hela, det kan väl göra
detsamma! Ibland äro visserligen — jag
skyndar att tillägga det — de
pianostycken, som föredragas på konserter,
af sådan beskaffenhet, att de i
musikvärde stå lika lågt som vederbörande
producenters egna inledningsfantasier,
och att sålunda stilen är träffad! —
Ett annat exempel. Det fins i vårt
land en både derinom och äfveu
utomlands högt uppburen vissångare, som
äfven till mångas stora be’åtenhet
föredrager Bellmanssåuger. Jag har hört
honom, innan han börjar sitt föredrag
af Bellman, på sin luta kalla fiam in
ledningsackord af egen fatabur och af
ett alldeles omisskänneligt modernt tycke,
alldeles främmande för den Bellmanska
musikens karakter. Om någon
inledning fordras här vid lag, så borde det
väl vara tydligt att den skulle utgöras
af en kort och bestämd riturnell, hållen
i öfverensstämmelse med deu musik,
som Bellman begagoat. Den
ifrågavarande, med rätta högt värderade
sångaren komponerar också sjelf melodier
till en del af de visor han föredrager:
till dessa kunna de egna preludierna
passa, ifall de behöfvas, dessas karakter
träffa do gifvetvis ganska nära. Men
till andra sånger och särskildt
Bell-manssångerna — autingen inga
preludier eller ock sådana som äro fullt i
stil med den musik de skola inleda!
Men revtnons!
Huru stötande, huru musikaliskt
för-dömliga äro icke ofta dessa med
namnet preludier hedrade irrvandringar på
orgelns klaviatur, hvilka inleda — nej,
de inleda icke, de komma blott före
psalmernas höga, härliga musik! Man
får till lifs en räcka af hårda, djärfva
tongångar i Griegs auda eller i
Wagners eller i hvilken som helst utom i
koralens egen. Eller man får höra
ett sentimentalt, i folkvise- eller
operastil hållet solo för någon favoritstämma
med svagt-svagt ackompagnement och
med anlitande — oftast i öfverinått I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
