Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på utgåDgen skulle begifva mig till
Köpenhamn, der uppsöka Gade, till
hvilken han gifvit mig bref och om
möjligt arbeta under hans ledning.
Det är med mycket intresse jag
motser fru Goldschmidts åsikt om
saken. Om Ni visste huru godt det
kännes att vara beskyddad af en sådan
personlighet. — —»
Ett följande bref är dateradt
Köpenhamn d. 12 sept. Deri heter det:
»Sedan jag den 4 d:s lemnat
Marstrand och den 6:te med »Orion»
af-gått från Göteborg, ankom jag hit
onsdagen den 7:de. Jag gick
oför-töfvadt upp till Gade, som, då ban
för tillfället var hindrad, bad mig
återkomma någon dag mellan 5 — 6,
hvilket jag ock gjorde på fredagen.
Han var då sjuk, men tog icke desto
mindre mot mina saker och bad mig
återkomma dagen derpå. Och det är
om denna oförgätliga sammanvaro jag
nu skall hafva nöjet att yttra mig.
Han talade först mycket hjärtligt
och uppmuntrande om mina arbeten,
mot hvilka han egentligen endast hade
att anmärka en för ofta använd
kroraa-tik, och talade sedan om min framtid.
Han ansåg bäst, att jag gick till
Leipzig och der skref något
kontrapunkt (dubbel), studerade stora former
och flitigt studerade insti umentation
samt hörde mycket. Äfven ansåg han,
att jag borde spela något violin,
emedan instrumentationen annars skulle
möta för många svårigheter. Han
ville dock ej, att jag skulle vara i
Leipzig mer än högst till nästa vår.
Han tänkte tvärtom att det skulle vara
menligt, att jag blefve för mycket
för-tyskad och kanske äfven Wagnerian.
För öfrigt — detta säger jag ej för
att stoltsera med, utan för att gifva
eder hans åsigter så fullständigt som
möjligt — menade han, »at da man
kan saa meget som de, saa bör man
egentligen lære sig selv, höre meget
og studere de store mæsternes værk
samt naturen og livet».
I det sista hänseendet föredrog han
Italien och framförallt Rom. Der är
allt 6tort, mäktigt och vidgar blicken,
sade han, och för en konstnär är en
vistelse i »Syden» af genomgripande
betydelse.
Han talade med hänförelse om sitt
eget vistande i Italien, då han var
några och tjugu år.
I <tt följande bref af den 22 okt.
! s. å. skrifver Hägg från Köpenhamn:
»För Gade arbetar jag ganska flitigt.
Först fick jag komponera 8 takter
och instrumentera dem fortissimo,
mezzoforte och pianissimo, hvarje gång för
olika instrumenter. Derefter ett andante
i H-dur på stråkorkester, 4 valdhorn,
klarinetter och fagotter. Derpå en
vals i E-moll för full orkester och så
ett större andante i F-dur, äfvenledes
för full orkester.
Nu håller jag på med en ouverture
i D-dur.
Sk;ssen, d. v. s. kompositionen är
färdig. Och jag håller som bäst på
att instrumentera den.
Med särdeles glädje kan jag
omnämna, att Gade fann den »meget
bedre» än det jag förut visat honom.
Och att han tyckto det var »godt
orkestralt» tänkt.
Jag gör mig också mycken möda
att lemna ifrån mig det så felfritt som
möjligt. Med tillfredsställelse har jag
märkt att han ej just »stryker» något
i instrumentationen och nästan aldrig
i kompositionen. I ouverturen t. ex.
gjorde han ingen annan anmärkning
än att förberedelsen till hufvudmotivets
återkomst i 2:dra reprisen var ett par
takter för uttänjd, hvilket dock efter
hans förmenande finge bero på tycke
och smak. Att hans »tycke» var en
absolut befallning för mig faller af
sig själft.
Gade anser, att jag icke bör lemna
Köpenhamn ännu på en 5 å 6 veckor
och som jag aldrig kan hoppas att
finna en bättre eller ens så god lärare
både i komposition och instrumentation,
så är jag äfven af samma tanke, allra
helst som Tyskland under nuvarande
föihållanden torde vara mindre
lämpligt. Tycker Ni ej så med? Annu
har jag ej hört något från fru
Gold-schmidt, så att jag tills vidare är
okunnig om hennes åsigt. — —»
Ett par veckor senare berättar han
att han spelat hos de kungliga, då han
ackompagnerade violisten W. Besekirskij
(ryss)*) till några violinsoli och sedan
på begäran utförde ett par pianostycken
af egen fabrik.
»De voro mycket vänliga, säger
han, spådde mig en vacker fiamtid
m. m. m. m.
Särdeles roligt var att
kronprinsessan igenkände mig sedan den tid jag
tjänstgjorde som orgeluist i Ulriksdals
slottskapell. Hon bryter redan mycket
på danska och talade mycket långsamt
och med svårighet svenska.
Drottningen är ett utmärkt intelligent
fruntimmer. Kungen, prins Hans,
kronprinsen och prinsessan Thyra äro alla
mycket vänliga, anspråkslösa och
förståndiga, tyckas bättre passa till
privata personer än att representera
kungligheten. Åtminstone hafva de på mig
gjort ett sådant intryck.
Drottningen har dock hos sig ett
visst naturligt, osökt majestät, som
ovilkorligt imponerar, icke tryckande
som den uppskrufvade vigtigheten, utan
angenämt och omärkligt som den
verkliga öfverlägsenheten egnar och anstår.
Sedan vi spelat, bad Besekirskij
mig ackompagnera sig till några
småsaker på en konsert som han gor om
torsdag. — — —»
I slutet af året (1870) råkade Hägg
ut för ett sjukdomsfall. Efter en hastig
promenad från Gade till grosshandlare
•) Wasil Besekirskij, f. 1836 i Moskwa,
betydande violinvirtuos. Red.
Melchior, som bjudit honom på
middag, kände han häftiga ryggsmärtor
och skulle ge återbud till denne, då
han inkommen i våningen medvetslös
dignade ner på en soffa. Han blef då
några dagar sängliggande här och väl
omhuldad af Melchiorska familjen. Efter
tillfrisknandet fortsattes studierna för
Gade, som rådde honom att stanna i
Köpenhamn till slutet af mars, sedan
vistas i Tyskland och derpå begifva
sig till Italien icke för att studera
musik utan för att utveckla sig till
konstnär både genom att utbilda
skön-hetssinne och intelligens samt för att
stärka fysiken».
Om Gade yttrar sig Hägg sålunda:
»Att Gade som människa är i alla
afseenden en af de mest ideala
personligheter man kan tänka sig, tror jag
mig förut hafva sagt. Med hvarje dag
ä’skar man honom mera. Denna
blandning af religiös barnslig enkelhet och
flärdfrihet med en i högota grad
glänsande, men aldrig oren konstnärlig
fulländning och begåfning måste man
icke allenast beundra utan äfven älska,
älska såsom man älskar Gud,
uppenbarande sig uti människan. Ingen
simpel jordiskhetI»
I ett postskriptum till samma bref
säger han:
»Pä nyårsafton öfverraskades jag på
det angenämaste, i det att Norman
trädde inom dörren under det jag var
i fullt arbete. Vi tillbririgade dagen
tillsammans. På Dyårsdagen reste han
till London och kommer troligen igen
om några dagar. Han såg det sista
jag skrifvit och var belåten dermed.»
(Forts.)
Musikpressen.
På Willi. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit:
För en röst med piano:
Ika Peyron: Dikter af Carl Snoilski/.
1. Sångailön (ciss—f). 2. Femton år och
sjutton år (c—g). 3. Hvi skulle jag ej
sjunga (ess—ass). 4. Nina Lavandaja (ess—b).
De ofvannämda poetiska dikterna af
Snoilsky ha här fått en enkel,
melodiskt vacker och uttrycksfull musikaliok
tolkning med välklingande
ackompanjemang, hvilket i n:o 3 är säideles
vackert. I n:o 2 äro de båda verserna
af så olika stämning, att dikten säkert
bäst lämpat sig för genomkomponering;
vexlingen af tonarter och slutet i denna
verkar något öfverraskande. Sången
n:o 4 är en liflig sång, påminnande
om »danspolskan». Den fordrar eu
hög röst, som går upp ända till b.
Något pris på häftena är, efter dansk
sed, ej utsatt.
–-S—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
