Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
engagerad vid Köpenhamns kungl.
teater och hade en viss succés bland
annat som Don Juan.
Vid denna tid betraktade jag mig
själf, jag erkänner det öppet, i rent
vokalt afseende endast såsom en
be-gåfvad dilettant, huru mycket man än
i helig ovetenhet ordade om min
sångkonst. Aldrig glömmer jag den ångest,
med hvilken jag väntade någia elevers
ankomst, som mitt sångarrykte hade
lockat till mig. Jag sökte i mitt
minne hopleta några principliknande
yttranden af min parisiske lärare, hvilka
jag kunde begagna vid undervisningen.
Af förnuftiga saker kunde jag blott
minnas: »Il faut avoir le son au bout
des lévres» — »il faut appuyer le son».
Mycket bra! Men det var just för att
få veta medlet, huru jag skalle gå
tillväga för att föra fram tonen på
iäp-parne och för att få det där stödet,
som jag hade rest till Paris.
Och därom hade han ej nämnt ett
ord. Haru skulle jag förlika dessa
sunda tankar med det absurda och så
ofta upprepade: man måste småle och
visa tänderna, i det man drager
munvinklarna tillbaka, sjunger på ett ljust
j a och fortissimo?
Lika omöjligt som att förena eld
och vatten. Ty jag insåg ju tydligt,
hurusom jag vid ett sådant förfarande
tvang vissa muskler att liksom göra
motstånd mot tonen och förhindra den
att gå sin naturliga väg. Därvid skedde
tonbildningen utan tillräcklig
resonansbotten ; denna inskränkte sig till halsen
och ett ofullkomligt begagnande af
hufvudets och bröstets material.
Stämbanden och deras omgifningar, som
öfverlastades med onödigt arbete,
brutaliserades och försvagades härigenom.
Följaktligen trakterade jag mina
dåvarande elever med samma parisiska
konst, som jag själf njutit. En blind
ledande en bilnd.
Intelligenta och stämbegåfvade
sångare och sångerskor kunna ofta sjunga
ganska vackert med ungdomsfriska
muskler och mer eller mindre i
besittning af den naturliga, riktiga
klangvägen i hufvudet. De göra det oftast
omedvetet och utan att klart utreda
j för sig, huru deras natur arbetar vid
tonbildningen. Sådana lyckans
gull-gossar gå till en världsbekant lärare
och öka hans i förväg stora anseende,
de göra därefter lycka med sin rika
begåfning. Den okritiska publiken,
som ej vet att skilja mellan goda
röstmedel och god sång, sluter däraf till
lärarens förträfflighet. Ett utmärkt
material kan emellertid användas
dåligt och ett dåligt material användas
väl. I många sådana full är det i
själfva verket eleven som gör läraren
och icke tvärtom. Dessa järnnaturer,
som ofta det värsta våld icke biter på,
lysa nu som solar; men hvem räknar
väl de tåliga och tysta hekatomber,
som hos samma lärare förblödt sitt
hjärteblod och väuda tillbaka med för-
störda röster och ödelagda
framtidsutsikter? Eller de käcka men
förbittrade invalider, hvilkas stämmor
skrum-pit ihop i samma förhållande som deras
pretentioner vuxit, och som dock trassla
sig igenom några år af offentligt upp
trädande för att sluta, afundsjuka på
alla som lyckas och oförsonliga mot
hela världen 1
Gamle Schram vid den danska
operan hörde till den första lyckliga
kategorien. Då han en gång af Foss in- j
terpellerades angående Garcias berömda
metod, svarade han: »Först visade
han mig ett struphufvud, förvaradt i
sprit, så lät han mig sjunga så starkt
jag kunde på ett ljust a, medan jag
visade tänderna och gjorde crescendo
i uppgående intervaller.» Gjorde det
inte ondt?» invände Foss med rätta.
»Förfärligt,» var Schrams
karakteristiska svar, som tydligen fördömde
me-! toden.
Ja — han blef dock här i Norden
en af de bästa reklamerna för Garcia,
ehuru han enligt min öfvertygelse vardt
en så god 6ångare, icke därför att, I
men oaktadt han sjungit för Garcia.
Publiken däremot dömde härvidlag lika
ofelbart som när den i medicinen säger:
post hoc, ergo propter hoc.
Nå väl, detta sångsätt vållade mig
talrika katarrer. Då jag fruktade att
icke kunna fullgöra teatertjänsten,
begick jag den dårskapen att låta dessa
, behandlas med lapis och liknande
me-1 del, som icke en gång äga förtjänsten^
af att vara palliativer, så länge
orsaken, den oriktiga tonbildningen,
alltjämt är för handen, Här hade icke
läkaren med sin lapis och sin jod,
men en lärare i tonbildningen varit af
nöden.
Önskan att undvika dessa
»förkylningar» och att äntligen en gång
för-värfva mig en fast princip vid
utbildningen och bevarandet af min egen
och andras röster samt icke minst det
t i mitt tycke stora obehaget att lefva
på en lifslögn förmådde mig att
utfråga bekanta sångare och sångerskor,
som i Paris och Italien studerat för
de mest ansedda läiare. Och se! De
visste lika litet. Da meut barocka
föreställningar kunde därvid komma
till orda med anspråk på att vara det
allra finaste i sångkonsten, som till
exempel en sångerskas påstående, att
sti uphufvudet under sången skall
drif-vas så högt upp som möjligt. En
annan fräjdad sångerska försäkrade,
att tonen skulle »tas« i nacken och
likuande.
Nu misströstade jag om att finna
sanningen i lefvande källor och
genom-plöjde all världens sångskolor,
hvari-bland jag som ett kuriosum kan
anföra en »praktisk metod i italiensk sång»,
som titeln lyder, af maestro Vaccai.
Nu tror man väl, att jag fann hvad
jag sökte — nämligen praktiska vinkar
om tonbildning. Nej, långt därifrån.
Denna praktiska skola till exempel
innehåller endast några romanser utan
någon som helst upplysning. Lika
vältaligt undervisade också en bekant
sånglärare i den så kallade
konstnärs-klassen vid ett utländskt institut, om
hvilken jag af sannfärdiga elever har
hört, att det icke så sällan kunde
hända, att han bokstafligen under hela
timmar icke öppnade munnen till ett
ord — endast till gäspningar. När
stundom någon af dessa blifvande
konstnärer dristade sig att fråga: »Kan
detta vara riktigt? Jag tycker det
låter förfärligt,» fick hon det lugnande
svaret: »Icke spekulera! »
Alla dessa sångskolor gåfvo mig
detsamma som mina lärare: fraser i stället
för bröd. Kom jag till en vigtig
punkt och gladde mig öfver den ef i
er-längtade upplysningen, så smet alltid
författaren behändigt undan. Och när
något principliknande förekom, visade
det sig gå stick i stäf emot min
erfarenhet och mitt vokala samvete. De
mest koustbe8ynnerliga
registerindelningar, idé»r som att »strupen skall
tryckas djupt ned under sången» och
liknande samt framför allt noter —
noter fyllde de digra volymerna tillika
med den gamla vanliga undervisningen
i musikalisk smak. Men upplysning
om huru jag på ett förnuftigt sätt
skulle öfva min stämma för att
utveckla dess möjligheter med hänsyn
till styrka och skönhet, ockta på mitt
fysiska pund och bevaia dtt fric-kt
och kraftigt — därom stol intet att
läsa.
Jag förlorade modet och fogade mig
i mitt öde. Då sändes mig en vacker
dag af författaren Siga Garso, bosatt
i Bremen, en broschyr med titel: »Ein
offenes Wort über Gesang». Jag blef
slagen af tankarnas sanning i detta
häfte, en sanning, som jag förgäfves
hade sökt i tjogtals lärda sängskolor.
Här mötte mig för första gåugen
uttrycket: den primära tonen, och talet
om tonens »bågföring upp genom
hufvudet». Jag skyndade att tillbringa
en sommarferie under studier hos
författaren.
Om det skall lyckas att draga
sångkonsten upp ur det djupa förfall, hvari
den sedan flera decennier råkat och
för närvarande hvilar, och i
sammanhang därmed rensa den rådande smaken
med hänsyn till sångton, så är det
dock enligt min åsigt Müller-Brunow
vi till stor del hafva att tacka därför.
Denne hittils förbisedde mau verkade
blygsamt och obemärkt i Leipz:g, där
han dog 1891 vid 37 års ålder efter
ett tämligen glädjefatiigt lif och utan
att ha fått tillfälle att se någon skörd
af det utsäde, han sådde i sitt arbete
»Toubildung oder Gesangunterricht».
I denna icke synnerligen omfångsrika
bok bygger han upp sitt system på
den primära tonen och begagnar för
ändamålet icke blott alla vokalerna
utan äfven konsonanterna, hvilka
se-nares stora och hittills icke rppmärk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
