Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Langes bok »Om sång»
och den deri framstälda sångmetoden.
Sedan i en föregående uppsats om
denna bok författaren sjelf fått
redogöra för tillkomsten af densamma och
huru han på grund af egen erfarenhet
kommit till öfvertygelsen om de gamla
sångmetodernas oduglighet och
förträffligheten hos den nyare Müller
Brunow-ska, så må vi nu kasta en blick på
innehållet af boken och i korthet visa
hvad den bar att säga om denna
metod för sångundervisning. Någon
sångskola afser dock boken ej att vara, och
i författarens »sluterinringar» säger han;
»Man kan ej ur en bok lära sig att
sjunga. Om än sångskolan är baserad
på de bästa principer, så blir dock
lärarens före8junguing vida mera fattbar
och upplysande än måDaders
utläggning af teorier, hvilka som bekant äro
grå.» Till en början må anföras de
särskilda kapitlens rubriker, hvilka
efter det inledande företalet äro: All-
männa principer. Den primära tonen.
Den yttre munnen. Käkarna.
Tungan. Struphufvudet. Bröst och
un-derlif. Register. Sluterinringar samt
»Tillägg», som handlar om utbildande
af hufvudresonansen och utbildande af
bröstreeonansen. Detta tillägg,
utgörande nära J/3 af boken, illustreras af
figurer, å hvilka sångorganet och
sångtonens rigtning utvisas, samt af
notexempel etc., hvilka afse metodens
praktiska tillämpning.
I första kapitlets början yttrar sig
förf. på följande sätt: »För eå vidt
som vi föresatt oss att studera
sångkonst cch icke låta oss nöja med alt
sjunga, så som »der Schnabel uns
gewachsen ist (d. v. s. »hvar och en
efter sin näbb»), hvilket kan gå an för
en Patti eller Wachtel, men icke för
oss andra dödliga, så måste vi lägga
en stor, ja, hufvudsaklig vigt
vidsjelf-va tonens beskaffenhet, det vill säga
tonbildningen». Detta är nu en sak
som synes obestridlig, men, hvad de
anförda sångheroerna beträffar hade
äf-ven de erhållit undervisning i
tonbildning och sångkonst innan de
uppträdde offentligt. Emellan tonens
beskaffenhet och tonbildningen kan för öfrigt
icke sättas likhetstecken, emedan
tonens beskaffenhet är ett vidare begrepp,
icke allenast infattande den egenskap
hos tonen, som beror af dess
frambringande, utan äfven de naturliga,
individuella egenskaperna hos tonen
eller rösten i fråga om volym, timbre
etc. I afseende på sångundervisningen
måste det för öfrigt med hänseende till
undervisningens plan och resultat vara
skilnad mellan dennas föremål om det
gäller att utbilda en konstnär eller en
dilettant, alldenstund fordringarne på
en konstnär måste ställas mycket högre.
En sångare, eller sångerska som
utbildar sig för scenen har en betydligt
större kurs att genomgå för sin
uppgift, och röstbehandlingen, eller s. a. s.
hela »träningen» måste rättas derefter
för att organet skall stå bi.
Ganska rigtigt säger herr Lange om
tonstudiet att medelst dertill hörande
material (organ) bör framställas en ton
af största möjliga skönhet och kraft,
volym, lätthet och klarhet samt med
förmåga att bevara dessa egenskaper i
alla grader af styrka. »Hvilket är nu
detta material eller sångorganet i
vidsträckt mening?» — frågar han —och
besvarar frågan sålunda: »Icke alle-
nast stämbanden och struphufvudet,
svalget och munhålan, men också
halsens och hufvudets alla öfriga
muskler, brosk, ben och ihåligheter, ja, icke
nog dermed, äfven underlifvets och
bröstets hårda och mjuka delar böra
medverka vid tonens bildande, bragta
i fri vibration, under luftens rifning
mot stämbanden. Hela öfverkroppen,
ja hela menniskan kommer derigenom
att utgöra en resonansbotten för tonen.
Se en ko rårna eller ett lejon tytal
Icke blott strupen arbetar, utan hela
djuret genombäfva8 synbarligt af tonen
som bildas under energisk och
natur-enlig spänning af alla medverkande
muskler. Märk väl — icke
naturvidrig stramning! Alla menniskor böra
kunna sjunga, så vidt deras organer
äro normala, likaväl som de se och
höra. Sången är en naturlig akt för
alla menniskor, liksom lämningen är
det för alla kor utan undantag.»
Här skulle vi vilja inlägga en
gensaga. Det är ett faktum, att många
menniskor alldeles sakna öra och
förmåga, icke att frambringa toner, men
att åstadkomma sång i vanlig mening,
d. v. s. rena toner och den enklaste
melodi, 60m foresjunges dem.
Likställigheten mellan dem och korna
förneka vi ej, ty om de än icke kunna
sjunga, så finnes väl ingen, ej ens de
döfstumma, som icke kunna skrika,
och om man skall göra skilnad mellan
ton och skrik, såsom mellan ton och
buller, så torde jemförelsen mellan kon
och menniskan när det är fråga om
sång vara litet haltande.
Oaktadt denna hos menniskan i
allmänhet af naturen nedlagda sångförmåga är,
säger hr L. , »sångkonsten svårare än
man i allmänhet tror, ty sångareD, i
motsats till instrumentalisten, har icke
blott att studera tonen utan dessutom
att förfärdiga sitt instrument, det vill
säga för framställandet af tonen också
omforma det ännu råa materialet till
konstfärdigt instrument». Och i
samband dermed uppställer han nu den
kardinalfrågan:
»Huru böra vi begagna detta
instrument förnuftigt när vi vilja frambringa
den skönaste och fylligaste möjliga
ton?*» — Jo, svarar han, »genom att
uppsöka och utveckla den primära
tonen.
(Forts.)
• Menas väl > möjligast fylliga.»
Komiskt intermezzo
från Harold Bauers konsertresor.
Då herr Bauer jemte siu impresario
anlände till Köpenhamn hade de haft
en besvärlig resa och voro bekajade
med ho3ta och snufva. När vid ett
deras besök hos en medarbetare i en
bland Köpenhamns större tidningar hr
Bauer omtalade att han börjat sin bana
som violist och sedan blifvit pianist,
yttrade hans impresarie med tanke på
konstnärens förkylning, som
dokumenterade sig med täta nysningar: »Gud
ske lof att ni icke är sångare, käre
vän!» »Jag sjunger för resten också»,
svarade pianisten. »Ni spelar violin
och piano och sjunger. Det kallar jag
att vara mångsidig. Det fattas blott
att ni ock skulle dansa!» »Dansa! Ja
det påminner mig om en lustig
historia som hände mig en gång i en liten
rysk stad. Jag hade på mitt program
ett litet pianostycke, en Dans af
Pala-dilhe, en sådan der bagatell, som jag
alltid gör lycka med. På affischerna
som voro uppklistrade i staden ser jag
att det med stora feta bokstäfver står
titeln på denna Dans och nedanför
»ut-föres af herr Bauer», medan hela
det öfriga programmet var tryckt med
rätt små typer. Nå, jag täukte ej
vidare på saken, går till konserten på
afton, spelar och gör ej ringa lycka.
Så kommer Dansen, men den faller
komplett till jorden fastän jag inte
spelat den sämre än vanligt. Publiken
sitter så underligt slokörad och
applåderar icke. Jag drager m!g tillbaka
och förstår ej ett dyft af åhöratnes
hållning.
Så kommer poliskommissarien in till
mig i konstnärsförmaket och förklarar
i vresig ton, att det ej går an att lura
publiken så der. ’Hvad menar ni’,
frågar jag... ’lura publiken? Var så
god och förklara er litet närmare! ’Jo’,
säger han, ’det är utlofvadt på
affischerna att ni skulle dansa, och så
nöjer ni er med att bara spela piano’.
Jag förklarar honom sakens
sammanhang och han lemnar mig med den
anmärkningen, att jag kan slippa
något tilltal för denna gång, men en
annan gång gjorde jag bäst i att låta
bli sådana bedrägerier! — »Ja, man
kan få upplefva komiska händelser i
de ryska småstäderna», tillade herr
Bauer, skrattande.
––fi––
Musikpressen.
På Abr. Lundquists förlsg har
utkommit:
För piano, två bänder:
Jones, Sidney: Oeishan (en japansk
thé-hu8historia) operett. Arrangement för piano
med bifogad text. Pris kr. 1,50.
Hos Wilh. Hansen (Köpenhamn) har
utkommit:
för en röst med piano:
Grieg, Edvard: Haugtussa, Sangcyklus
af Arne Garborgs fortælling. Op. 67. Fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
