Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägga i föredraget, är af en så
obestridligt intressant och fängslande art,
att den aldrig underlåter att utöfva
den mest tilldragande kraft på åhörarne.
Hennes nobla, mjuka fylliga ton, som
så vackert förenar sig med den
formfulländade tekniken och det själfulla,
varma och briljanta spelet, gör henne
till en kapacitet inom hela den
europeiska musikvärlden.
Den personlighetens makt, som K.
A. Winter-Hjelm i sin biografi öfver
henne betecknar såsom så utpreglad i
hennes spel, återfinnes också i hennes
kompositioner. De utmärka sig alla
för originalitet och harmonirikedom.
De valda motiverna behandlar hon med
en klarhet, som gifver det fantasirika
och poetiska ämnet en lätt begriplig
realism. En starkt framträdande
dramatisk kompo8itionstalang röjer sig
särdeles i hennes sånger, der
ackompag-nementet utgör ett synnerligen
tilltalande element. Man säger ej för
mycket, då man räknar hennes
kompositioner till den bästa genren i
pianolitteraturen, och denna sida af hennes
begåfning kommer väl än till
utveckling.
Agathe Ursula Backer-Gröndahl
är född d. 1 Dec 1847 i Holmestrand,
derifrån hennes föräldrar, konsul Nils
Backer och Sophie Backer, född
Petersen, 1856 flyttade till Kristiania.
Här njöt hon redan tidigt
undervisning i pianospelning af Otto
Winter-Hjelm och sedan af Halfdan Kjerulf.
Samtidigt tog den fl.tiga eleven
undervisning i harmonilära under M.
Linde-mans ledniDg och fullföljde ihärdigt
dessa studier, till dess hon 1865 reste
till utlandet för att der fortsätta sin
musikaliska utbildning. Hon styrde
då kosan till Berlin, der hon på
Kjer-ulfs inrådan vid Kullaks
konservatorium arbetade för det stora målet att
blifva en sann konstnärinna. Hon
utvecklade pianostudiet under professor
Kullaks ledning och läste musikteori
för professor Hieb. Wiierst. Sedan
hon efter afslutade studier sagt Berlin
farväl med en konsert, vid hvilken hon
skördade stort bifall, begaf hon sig till
Kristiania, der hon sedan konserterade.
På hennes första konsert spelade hon
bl. a. Beethovens Ess dur-konsert, en
af Liszts ungerska rhapsodier och ett af
henne komponeradt Andante för
piano och orkester, allt med stort bifall.
Hon styrde sedan åter kosan till
Berlin, der hon stannade i två år och
studerade. Vi sh henne 1871 uppträda
på Gewandhaus-konsei terna i Laipz g,
hvarpå hon drog ned ti.l Florens för
att taga undervisuing af Hans von
Biilow. Ar 1873 studerade hon för
Franz Liszt i Weimar, hvilken mycket
intresserade sig för den begåfvade
eleven, hvars prestationer i hög grad
behagade honom, och konserterade
samma år i Köpenhamn, der hon på
inbjudning af Gade medverkade vid ett
par Musikföreningens konserter. Af-
ven i Paris och London har
konstnärin-nan firat triumfer.
Efter sitt besök i Stockholm 1875
blef hon invald till ledamot af
Musikaliska akademien härstädes och gifte
sig samma år med sångaren och
musikern O. A. Gröndahl, som nu länge
verkat i Kristiania som sånglärare och
kordirigent. Fru Gröndahl har för
sina förtjenster dekorerats med
medaljen »Litteris et artibus».
Af fru Backer-Gröndahls
kompositioner hafva vi ej kunnat få en
komplett förteckning. Vi se emellertid att
från hennes op. 1 till 28 de flesta äro
sånghäften. Af pianokompositioner
erinras om hennes ypperliga
Concerl-Etuder op. 11, Trois Morceaux (op.
15), Fire Skizzer, Suite (op. 20), Tiois
Etudes (op. 22), 6 Idyller (op. 24), 3
Klaverstykker (op. 25), 3
Klaverstyk-ker (op. 35) och Fantasistykker (op.
’• 36). Vi torde framdeles få tillfälle att
påpeka hennes nyaste tonsättningar.
Efter sin konsert i Stockholm d. 17
d s kommer fru Backer-Gröndabl att
konsertera i Upsala, Eskilstuna,
Norrköping, Linköping, Jönköping ocb
Göteborg.
__v»
>T»
Algot Langes bok »Om sång»
och den deri framstälda sångmetoden.
(Forts.)
Hvad vill det säga att uppsöka och
utveckla den primära tonen? —Jo, heter
det, »att under ideligt lyssnande med
det inre örat uppsöka den för hvarje
individ naturligaste, ursprungliga och
fullständigt tvånglösa tonen, dervid söka
att komma bort ifrån den falska
muskelverksamheten och med till buds
stående medel leda den klingande luften
så, att den bringar till fri
medsväng-ning största möjliga mati-rial, är att
söka och utveckla den pi i m ära tonen.»
Denna långa definition till frågans
besvarande förefaller oss något dunkel.
Allt lyssnande sker väl med det inre
örat, d. v. s. hörselorganet och vid
uppsökandet eller frambringandet af
hvarje ton verkar väl örat alltid som
regulator, förutsatt att det rätt kan
skilja mellan ren och falsk ton. Och
hvilken är den »ursprungliga och
full-i ständigt tvånglösa» tonen? Hvarje
röst bar väl ett medelläge af någon
eller flera toner, hvilka med samma
lätthet eller »tvåugfrihet» frambringas.
Vi äro gerna med om att kalla dessa
tonerna primära, men ha svårt att fatta
någon särskild af de lika lätt
fram-bragta tonerna såsom »primär» (»tonen«
är ju singularis). Den »fria
medsväng-gingen af största möjliga material» —
detta uttryck är också gåtfullt så länge
man ej får veta hvad det är för
material man skall bringa till
medsväng-ning för att få den primära tonen och
hur man skall bära sig åt dervid. Men
vi få väl fästa oss vid hr L:s utsago,
att man ej kan lära sig sjunga af nå-
gon bok, så väl med afseende på det
nyss anförda som ock vid följande
fråga och svar. Han frågar nu : »Hvilka
äro de medel, med hvilkas bjälp vi
finna och utveckla denna fria,
verkligt personliga, rena idealton, som
vi kalla den primära tonen, och vid
hvilken hvarje fiber i sångorganismen
medverkar till samma förnuftiga mål?
— Och svaret är: Att öjva med
nästan sluten mun under målmedvetet
upprepande af språkets elementer —
vokaler och konsonan’er — hvarvid dock den
intensiva viljan att förvandla all luft
till klang och dermed genomtränga
huf-vud, hals och hröst är hufvudsaken.
»Genom denna komprimerade ton,
som sålunda koncentrerad strålar ut
mellan de obetydligt öppnade läpparne,
tillgodogöra vi oss alla klaugresurser»
— säger han. Emellertid heter det
vidare: »Den lätt eller nästan slutna
munställningen är alltså, väl att märka
till en början och tills vidare, den
enda rigtiga. När vi väl med hjelp af
denna munställning förskaffat oss den
nödvändiga resonansen, kunna vi utin
fara att förlora densamma också
modifiera munställningen, emedan tonen då
af sig sjelf vandrar förbi
munöppniu-gen sin invanda väg upp i
öfverhuf-vudets resonansbotten »(?).
Denna slutna munställning,
hvarige-nom hr L. anser att »alla vokaler och
konsonanter med undantag af
läppkonsonanterna skola och kunna artikuleras
invändigt, »inne i munnen», torde väl
förefalla något hvar lika konstig som
opraktisk då tonbildning och
sångöf-nicg väl måste afse icke att gnola fram
tonen utan att lära sig bilda tonen så,
som den skall sjungas fram, så att den
framträder såsom verklig i möjligaste
motto fulländad sång. Att rösten,
sångorganet skonas vid öfning med den
slutna munslällningen är sant nog och
godt och väl — ofta varder rösten af
sånglärare öfver höfvan ansträngd —
men hur den skall kunna »tränas» för
sm uppgift att träda fram som sång
genom tonens bildande inne i nästao
sluten mun, det förefaller oförklarligt.
Vi gifva emellertid författaren rätt
vid påpekandet af öfverdrift i fråga om
andra mnnställningar. »Att öfva med
vidöppen mun, som om sångaren
ropade på hjelp», säger han, »är ett
mycket okompliceradt förfaringssätt. Om
läpparne äro vidöppna, strömma vid
öfningen tonstrålarne diffust och vildt
ut ur munnen som tom och onyttig
luft». Det vidöppna gapet är också
lika oskönt som obehöfligt vid
sångframställningen. Man finner också att
stora sångkonstnärer äfven utan
vidöppet gapande kunna åstadkomma en
stark och fyllig ton, och alldeles visst
är att den musikaliska deklamationen
förderfvas genom sådan munställning,
lika väl som det stereotypa
»småleendet» och »trutmunnen» vid
sjungandet inverka missbildande på ord och
ton, hvilket också af hr L. påvisas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
