Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande orkesterskola, hvari han fick sin
första ntbildniDg i violoncellspelet. Ar
1890 reste den unge musikern till
Tyskland för att i Sondershausen
studera violoncellspelet hos den
frambtå-ende cellisten prof. Carl Schroeder.
Efter 2 års studier derstädes blcf herr
Schneevoigt for sommaren 1892
anställd såsom solist under elektriska
utställningen i Moskva, men återvände
om hösten e&mma år till
Sonderehau-stn att der ytterligare utbilda sin
talang. Om våren 1893 antog han
engagement som solist i Laubes bekauta
konsert orkester i Hamburg, hvilken
plats han efter ett år lemnade för att
börja en större konsertturné i Finland.
Då han slutat denna, begaf han sig
1894 till Leipzig att yttermera förkofra.
sig i violoncellspelet för den utmärkte
cellisten Julius Klengel, hvars
undervisning han åtnjöt ett halft år.
Derpå konserterade hr Schneevoigt i flere
af Tysklauds och Österrikes större
städer och fick vid denna tid kallelse att
öfvertaga solistplats i Helsingfors’
Fil-harmoniska sällskaps orkester
äfven-som lärarefattningen i violoncell vid
orkesterskolan derstädes. Aret derpå
1896 blef åt hr Schneevoigt derjemte
anförtrodd läiareplatsen i violoncell och
ensemble vid Helsingfors’
Musikinstitut, hvilka nämnda befattningar han
ännu innehar. Vid sidan af dessa
befattningar har konstnären äfven
kunnat företaga konsertturnéer i
hemlandet och utlandet. Så konserterade han
i maj förra året med stor framgång
i London, och om hans konserter i
Berlin denna höst yttrade sig
derva-rande kritiker enstämmigt och
superlativt berömmande. Efier dessa
återvände hr Schneevoigt till Finland, och
genom vänlig öfverenskommelse med
direktionerna för Musikinstitutet och
Filharmoniska sällskapet har hau satts
i tillfälle att njuta frukten af sina
triumfer i Berlin genom en konsertturné,
hvartill han engagerats af impresarien
Herman Wolff. Hr Schneevoigt har
sålunda nu tillsvidare slagit sig ned i
Berlin.
Vi hoppas att herr Schneevoigts
missöde här ej afskräcker honom fiån
att återkomma till vår hufvudstad, då
vi taga för gifvet att konstnären får
låta höra sig med orkester å kgl.
teatern.
––S––
Beethovens grundsatser
rörande komposition.
Forts.
En annan Beethovens maxim lyder
sålunda: En följande tanke skall vara
skönar e än en föregående. Dett t
förmår den store mästaren åstadkomma
genom följande medel:
l:o. Genom de tematiska
förändringarnas skickligt afpassade ställning till
hvarandra, i det han anbringar de obe-
tydligare i början, derefter de mera
betydande och till slut de frappantaste.
2:o. Genom alla tankar: as mot h
varandra, så skarpt som möjligt,
prononcerade kontrast.
Eleven må jämväl i dessa
hänseenden oaflåTigt studera Beethovens verk,
ocb det skall då bli honom klart hvad
de musikaliska tankarnas i ätta plats
och deras kontrasterande har att
betyda. Många komponister kunna mel
sina, euskiklt betraktade, ofta rätt goda
idéer frambringa högst ringa effekt
blott af den orsaken, att de icke
förstå att behörigt placera dem och göra
dem nog skarpt mot hvaraudra
kontrasterande.
Ett tonstyckes slut medverkar
före-trädesvis till dess totalintryck. Acden
god, allt godt! Icke någon har jå
uppfyllandet af detta vilkor auväudt
mera flit än Beethoven. När
repetitionen af satsens första del är nära sitt
slut, och man väntar det fullkomliga
afslutandet, gör mästaren vanligen en
icke väntad vändning, framställer äucu
en eller annan högst intressant tematisk
förändring, och först derefter afslutar
han det hela.
Men i sjelfva verket rufvade också
Beethoven så länge öfver hvarje tanke,
som han fann inom 6ig begynna tändas,
ända tills det densamma Iramstod för
honom fullkomligt klar i sin nödvändigt
betingade form.
Beethoven förstod konsten att fixera
en idé, och han hade ett tålamod af
järn. Han pröfvade hvarje enskil 1 not,
och omändrade tanken, om han också
redan nedskrifvit den, flerfaldiga
gåu-ger, tills han fann den i det full
ständiga skick, hvari han ville hafva
den och hvari den borde befinnas. Det
j var till följd af denna föresats som han,
enligt hvad Schindler berättar, i många
år låtit flera arbeten ligga outgifna,
medan han derunder lät dem genomgå
noggranna granskningar och rätttlser.
Vidare är en af Beethovens
bufvud-maxiiher:
Alltid klar periodbyggnad och redig
gruppering.
Ingenstädes skall man hos honom se
perioderna ofattligt och oskickligt
in-I veckla sig i hvarandra, utan alltid
framträda da så, att man uppfattar dem
fullkomligt skiljbara från hvarandra.
Beethoven arbetade, efter hvad han
sjelf yttrat, alltid på flera saker under
samma tid; ett bevis, att äfven han,
såsom man iakttagit hos Mozart, noga
skiljde mellan utkastet och utförandet
och för ingen del fullbordade ettstycke
på en gång liksom i en gjutning, som
många hålla för nödvändigt.
Vid sin instrumentation, alltså äfven
vid qvartett- och klaverkompositionen,
afsåg han följande hufvudmaximer:
Sanning i uttryck och välljud.
Sammanfatta vi allt det sagda, kan
hans förnämsta sträfvande uttryckas
sålunda:
För örat — högsta välljud.
För känslan — psykologisk sanning.
För förståndet — ordning, symmetri,
fattlig form, tematiskt arbete.
Om originalitet.
Allt efter som musiken ifrån kyrkan
trädde mer och mer ut i lifvet, begynte
komponisterna taga allt större hänsyn
till ökad publik. Med
instrumentalformernas bildning och utveckling
följde en uästan oöfverskådlig rad
mönstergilla verk i tonkonsten, hvilka i
klingande former gåfvo uttryck åt alla
tiders störota och mest upphöjda idéer.
Dessa verk sprungo fram ur ett inre
tvång, och om den verkan de skulle
utöfva på dem, hvilka hade att höra
ocb ljuta af dem, bekymrade man aig
föga till en början.
Det’a förhållande förändrade sig, då
musiken begynte att utöfva sitt
inflytande i allt vidare kretsar. Det begyute
b’i klart för komponisterna att de inte
kunde lefva utan publik, och ju mera
deras antal växte, dess raeia sträfvade
de att draga samhällets bndare lager
under sitt inflytande. Medan man
hittills endast tagit i betraktande
huruvida konstverket svarade emot det
konstnären föresväfvande idealet, fäste
man nu mer och mer och till sist
uteslutande afseende vid den verkan det
kunde frambringa på mängdeD.
I förbindelse med denna verkan står
virtuosväsendet, som särskildt i vårt
århundrade utbildats och nått sin
kulmination, med allmän beundran såsom
första och högsta mål. Det rörde s’g
om alt väcka den stora hopens
entusiasm, och denna uppnådde man icke
så lätt med äkta konstnjutningar som
med bländande bravur och ytligt
verkande effektmedel. Dessa måste
utspekuleras och städse tillsättas med
större raffinement lör att locka och
berusa deu förvånade hopen, och på
detta sätt vann man med de
konstnärliga triumferna tillika guldet.
För att nå det största resultat i
bägge dessa hänseenden, tillkallade
man denne modtrne medhjelpare, som
snart nästan endast och allenast blef
bestämmande för framgåi gen och som
kallas — reklamm. Denna skaffar
virtuosen en på förhand eiöfrad publik,
som lättare afleverer ar sitt stormande
bifall, och hittills har denne välvillige
och påträngande agent förmått att på
jemförelstvis rätt lång tid blåsa ett
konstgjordt lif i många konsertföretag,
som utan denna skyddsängel knappast
skulle ha ådragit sig någon offentlig
uppmärksamhet.
Ett annat fenomen, som hänger
tillsammans med vår tids fikande efter
att tränga sig fram och göra sig
gällande såsom något extraordinärt, är det
osunda jägtandet efter originalitet.
Denna sjukdom, som starkt utvecklat
sig i vår tid, synes vilja blifva mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
