Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödeaJiger lör de hittills skapade
konstformerna. Det är endast det verkliga
geniet, som är i stånd att visa sig nytt
och originelt inom de på den
historiska utvecklingen hvilande, vid denna
liksom lagbuudna konstformerna. I det
geniet betjenar sig af de former, som
förefinnas, utbildar det dessa utan att
egentligen veta eller vilja det, endast
och allenast af inre naturnödvändighet.
Det nya individuella innehållet
framträder i de äifda formerna, hvilka
samtidigt härmed gå ett nytt lif, en ny
utveckling till mötes.
Lika litet som den kristna anden
skapade hymnens rätta form genom en
viljeakt, lika litet framstälde sig den
världsliga folksångens rätta form för
folkandan. Det är såväl i kyrkan
som utom densamma omedvetna
inspirationer, hvilka skapat de första
formerna, och de under tidernas lopp
födde mästarne i tonkonsten hafva icke
satt som mål för sig att gifva de af
dem förefunna formerna en utveckling
i den ena eller den andra rigtningen,
men under deras arbete har deras
genius tvungit dem dertil!.
När en och annan mästare, såsom
t. ex. Gluck, inlåtit sig på att
framställa teoretiska grunder för sin
reformatoriska verksamhet, så har detta
ingalunda skett derför, att de velat
anbefalla och försvara nya banor, hvilka
de ämnade beträda, utan att de känt
sig manade att för sig sjelfva och
andra lörklara de resultat, den
produktion, som geniet af tvingat dem.
Likasom Glucks reformatoriska
upp-tiädande, hvad operan beträffar, var
en ganska naturlig frukt af hans
samlade verksamhet på det dramatiska
området, så var Haydns organisat’on
af instrumentalformerna endast
resultatet af en lifsgerning på ett annat
område.
De nämnda mästarne hade alldeles
icke föresatt sig att skapa de former,
som de efterlemnade. Det var först
sedan de funnit dem, som de bletvo
fullt medvetna derom. Lika litet
föresatte sig de efterföljande mästarne,
Mozart, Beethoven, Schubert eller
Schumann att utvidga formerna och förse
dem med nytt innehåll. De togo
formerna sådana de funno dem, och
un-dergingo dessa under de skapande
an-darnes bruk förändringar, eller
upp-stodo nydaningar, så var det geniet,
som åstadkom detta.
Äfven detta förhållande mellan
komponisten och hans verk har blifvit ett
annat i vår tid. Allt skall vara nytt,
originelt, och denna orimliga fordrans
infriande syues blifva ödesdiger för
formerna i det hela, för den mera
yttre sidan af konstverket. Då det
naturligtvis födas ganska få, som
kunna fylla de gamla formerna med
nytt och originelt innehåll, begynner
man att gå löst på dessa och stämpla
dem såsom hämmande skrankor, hvilka
ej längre behöfva respekteras. Fria
händer i sådant hänseende och flitigt
experimenterande med lockande, pikanta
och raffinerade klangverkningar, det
synes vara nutidens lösen, medan det
häraf dock ej synes kunna uppkomua
en så väsentligt fördel, att man för
den skulle afbryta konstens organiska
utveckling.
Helt visst är det för närvarande
icke lätt att göra s;g bemärkt för en
komponist, som följer de ärfda
konst-åskåduingarne. Och eftersom åtrån att
göra lycka har blifvit starkare än
åtrån att frambringa konstverk, segrar
böjelsen för att tilldraga sig
uppmärksamhet genom att kasta de vunna
formerna öfver bord och blända med yttre
effekter. Den, som tillitsfull följer de
tidigare mästarnes spår och försmår
det uppseende, som kan göras med att
särskildt exploitera klangmaterialet, han
kan bereda sig pä att gå miste om
mängdens snabba bifall. Men detta är
den sanna konstnärens ståndpunkt och
skall föiblifva det genom alla tidens
j strömningar.
För den konstnär, som vill bära det
namnet med ära, är faran att icke
j strax behaga långt mindre än den att
göra sig beroende af publikens nycker.
Och denna fara lurar både på
virtuosen och komponisten. Det vill mod
till att följa sina idealer när
stämningen går konstnären emot, men lyckas
han inte med ärligt arbete och
själf-ständighet att blifva en konstnärlig
personlighet, att vara egendomlig eller
originel, så är det emedan hans
begåf-ning ej når så högt. Genom att rätta
sig efter mängdens tycke eller genom
att utspekulera huru denna bäst och
hastigast kan bi ingas i förvåning och
beundran, kan konstnärsanseende
för-värfvas, men konsten sjelf går förlorad
dervid.
F öljetong.
Upphofvet till Rossinis »Soirées
musicales».
Från den stund Rossini slutade sin
»Guillaume Teil», ända till det
ögonblick han lemnade Paris, var det
omöjligt att få honom att skrifva en enda
not. Fåfängt förföljde Italiens, Wiens
Londons och Petersburgs impresarier
honom med sina böner om ny musik,
— han förblef döf och stum.
Tonkonsten blef honom till den grad
likgiltig, att han under fyra års tid icke
satte sin fot inom italienska
teatersalongen, ehuru han hade sin bostad i
samma hus och var ledamot af
styrelsen för samma teater.
En dag infann sig hos honom en af
hans landsmän, tillhörande kretsen af
hans förtroligare vänner, och utbrast
med förtviflade åtbörder:
»Maestro, jag är olycklig, bringad
till det ytterBta; ni ensam kan rädda
mig.»
»Hvad står på, hvad har händt dig?»
»Man har anförtrott mig en summa
af 6,000 francs, för hvilken jag inom
3 dagar skulle redogöra. Genom en
olycklig tillfällighet blef jag lockad att
spela och förlorade dessa 6.000 francs.
Kan jag icke inom 24 timmar
åstadkomma denna summa, är jag förlorad.»
Corpo di bacco 1 6,000 frcs. För
några dar sedan skickade jag alla
pengar jag hade inne till min far.
Men vänta! jag har vänner och jag
skall höra efter. Emedan det är en
hedersskuld, och emedan är fråga om
att rädda en ung man ur en
öfverhän-gande fara, — kom igen i morgon
eftermiddag. »
En timma senare inträdde
utgifva-ren af den store kompositörens
arbeten, M. Troupenas.
»Nå väl, min bästa Rrssini, har ni
icke lust att vakna upp ur er dvala?»
»Hvad skulle det tjena till? Jag
befinner mig ganska väl. .. Ah 1 jag
förstår: ni vill jag skall ge er musik.»
»Ja visst; tro icke att jag släpper
er, lita på detl ni skall icke försöka
inbilla mig att ert hufvud förblifvit
overksamt alltsedan ni skref Guillaume
Teil, och att ni icke åtminstone har
några melodier att ge mig.»
«Melodier, min kära Troupenas, stå
icke så lätt att erhålla; det är ganska
ondt em dem till och med i de stora
operor, man en lång tid här uppdukat
för oss. Men kanske skulle vi kunna
ändå komma öfverens: Jag har behof
I af en 6,000 frcs nu genast för att
bjelpa en vän. Vill ni låna mig dem?»
»Låna er dem? Inom en timma
skall ni ha dem, och om ni för denna
summa vill skrifva mig några
romanser, skall jag anse dem för det bästa
qvitto.»
»Huru många begär ni då?»
»Ah, min gudl så många blott att
man deraf kan bilda ett album ... en
åtta, tio. . .
»Topp, min käre förläggare, kom
till mig i afton kl. 6, och haf med er
mina 6,000 francs ...»
Ett ögonblick derefter inträdde
La-blache och stannade »stum som en
marmorbild», då han såg Rossini
sit-I tande med pennan i handen framför
ett musikbäfte.
»Ah, det är du Lablache? Hvarför
står du der som en staty? Du tror
kanske jag skrifver en opera »
Rossini fortfor att fullskrilva
papperet med noter.
»Hvilken dämon har vandrat genom
| dessa rum?» deklamerade Lablache.
»Hade man sagt mig att man sett dig
gå på hufvudet, skulle jag deröfver
blifvit mindre förvånad än nu, då jag
ser dig sysselsatt att komponera.»
»Kom hit lite! Jag håller på att
uppsätta några chansonetter, dem jag
kringstrött i åtskilliga album der och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
