- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 19 (1899) /
11

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rekt tonbildning. Ett stort misstag
vore det emellertid att af det ofvan
sagda sluta sig till att pianospelaren
ej behöfver ha ett godt öra. Har
pianospelaren ej att göra med
tonbestämningen, så liar lian att göra så
mycket mer med tonbildningen, för
hvilken hans känsla ej kan vara nog
fin. Sinnet för icke blott det absolut
sköna, utan äfven för dess finaste
nyanser måste hos honom verka. Äfven
i annat hänseende ställer pianot höga
fordringar på gehöret. Detta
instrument är så att säga en liten orkester,
och de tonmassor som i det skall
be-herskas äro ieke oansenliga. Ofta är
också spelet polyfont, d. ä. bestående
af flera stämmor, af hvilka livar och
en går sin egen väg och som
samtidigt skola komma till sin rätt.
Pianospelaren liar sålunda i motsats till de
flesta andra instrumentalister, som
endast ha att fästa sig vid melodisk
korrekthet, äfven att ge akt på den
harmoniska. Sinnet för denna är oss
ingalunda medfödt, såsom man ofta
tror; det måste därför väckas och
utbildas genom förnuftig undervisning,
samvetsgrant studium och hörande
af god musik. Men visar det sig
efter längre tids undervisning att
lärjungen icke är i stånd att riktigt fatta
harmoniska förhållanden, att han t. ex.
i dominantseptimackordet upprepade
gånger tager en liten ters i stället för
en stor, med den ena handen slår ett
e och med den andra på samma gång
ett ess helt obesväradt, då kan man
ha skäl att tvifla på hans gehör och
anlag. Fel i afseende på gehöret kunna
emellertid korrigeras, och en lärjunge
utan talang kan bringas derhän, att
han kan föredraga ett stycke korrekt
på pianot. Sämre är ur pedagogisk
synpunkt, om än icke så farligt i fråga
om lärjungens talang, den orenhet i
ton, som är en följd af teknisk
oförmåga och osäkerhet. Konstnären skall
beherska materialet, icke materialet
honom. Äro icke hans fingrar kraftiga
eller rörliga nog, handen tillräckligt
smidig, så neka de honom sin tjenst,
då det behöfves. Blott medvetandet
om hans felbarhet gör honom orolig
och osäker, hvilket naturligtvis har
inflytande på föredraget. Osäkerheten
visar sig först i rytmiskt vacklande
och vidare än mera i ofta
förekommande felgrepp, som kunna såra örat
på ett förfärligt sätt. I kantilenan
förekommer detta mindre än vid
hastiga passager, särdeles i växlande
lägen. Den består antingen i att
anslå oriktiga tangenter eller jeinte de
rätta äfven andra. När det är fråga
om längre och hastigare språng kan
man dock ej anse osäkerheten
uteslutande bero på teknisk oförmåga.
Spelare finnas, som kunna föredraga en
sonat af Beethoven rent och flytande,
men i fråga om en mycket lättare
vals af 12 notor för venstra handen
spela de 7 falskt. I ett sådant musik-

stycke kan det ju hända, att den
spelande är mindre nogräknad, men det
rätta bör äfven här iakttagas att icke
alstra slarfvana. Orsaken kan väl
också vara, att man ej gjort sig
förtrogen med den i sådana
kompositioner öfliga sättningen. Från all slags
ensidighet bör man dock varna, äfven
för den klassiska; derför skadar det
icke att en lärjunge stundom får öfva j
sig med ett stycke dansmusik eller
något annat af sådant slag, hvari
venstra handen kan öfva sin
träffsäkerhet. Att smaken skulle taga skada
deraf är icke att befara, om icke dans- |
musiken blir företrädesvis odlad,
såsom fallet är med många, hvilka stå
på en låg musikalisk nivå. För öfrigt
finnes äfven af detta slags musik
åtskilligt af konstnärligt värde. Vi
be-höfva blott nämna Chopin. Möjligast
fullkomliga renhet är sålunda den
förnämsta och nödvändigaste egenskapen
hos ett godt föredrag. Man får icke
se igenom fingrarna med en viss
affekterad konstnärsnonchalans i det yttre,
hvilken lätt öfverflyttar sig på den
konstnärliga produktionen, och för den
okritiske gäller som tecken till stor
begåfning. Hos unga elever bör
man noga se till att icke hos dem
utbildas ett artistkoketteri, som
sträf-var till att briljera med
grannlåts-musik och svårigheter, för hvilka
deras tekniska förmåga ej räcker till.
Dermed alstras ett slarfsystem, som
strider mot det okonstlade föredrag,
det allvarliga arbete, som hos eleven
betingar verkligt framåtskridande och
yttre värdighet i föredraget.

Genom ett falskt återgifvande skadar
man andan i en komposition och man
försyndar sig dervid icke endast mot
komponisten utan äfven, vid offentligt
föredrag, mot åhörarne. Att en
publik ej alltid visar fin känsla, utan
ibland jublar bifall åt de oklaraste
produktioner, när den berömde X.
sitter vid pianot, det får ej missleda.
Åt den blinda auktoritetstron får ej
den sanne konstnären hängifva sig.
Dåliga och förderfliga rigtningar har
han att bekämpa; till hans mission
hör äfven att uppfostra publiken.

Den rena tonträffningen i ett
föredrag uppfyller emellertid icke alla
fordringarna på detsamma; det måste
äfven vara klart och tydligt. Dertill hör
att toner, hvilka ha längre uthållighet,
äfven i pianissimo, måste ha ett
fylligare anslag än sådana af kort
tidsvärde, alldenstund tonen till och med
på ett godt piano snart förklingar;
vidare noggrant framhållande af toner,
hvilka genom sin blotta ställning i
takten ega naturlig vigt, likasom af
andra sådana, åt hvilka större vigt
bör förlänas. Man kallar detta
accentuation och deklamation. Dessa båda
begrepp sammanfalla ofta, men äro ej
fullt identiska, alldenstund
accentuationen är något som naturligt och
nödvändigt framgår ur taktordningen,

deklamationen deremot något som
tillkommer för att göra tonspråket mera
ingripande, karakteristiskt och
öfver-tygande. Med accentuationen
sammanhänger nära fraseringen, hvarmed
man förstår det sorgfälliga
särskiljandet af de olika satserna och
perioderna samt de enskilda motiven inom
dessa och, omvändt, grupperingen af
det som musikaliskt hör tillsamman.
Detta har icke omedelbart att göra
med tekniken, men såsom i fråga om
framhållandet af särskilda toner i
stämmorna, så har man ock att taga
i betraktande det rigtiga förhållandet
stämmorna emellan i afseende på
tonvolymen. Denna måste vara så
beskaffad, att den motsvarar alla anspråk
på klarhet och tydlighet. Med andra
ord: hvarje ton måste — förutsatt
att icke några yttre inflytelser
störande inverka — äfven i de
snabbaste passager och pianissimo tydligt
kunna höras och detta på längsta
af-stånd från den spelande i en
konsertsal. Går en eller annan ton eller ett
helt ackord i följd af för svagt anslag
förlorade, eller skilja sig de särskilda
ackorden icke tydligt från hvarandra,
så blir spelet obestämdt och grumligt.
I musikstycken af verkligt värde äro
mera komplicerade förhållanden
rådande. Så har den ena handen ofta
att utföra en melodi och på samma
gång ett icke så enkelt
ackompanjemang, hvilket kräfver fingrarnes
oberoende af hvarandra och ej gör det
så lätt att framhålla det musikaliskt
vigtigaste. Så förekommer det att två
melodier samtidigt af en hand eller af
båda skola utföras, eller skall, såsom
i fugor och andra musikstycken i
kontrapunktisk stil, hvarje stämma
skötaä särskildt och göras gällande etc.

Vidare hör till spelets klarhet och
tydlighet sorgfälligt aktgifvande på
och iakttagande af rytmiska
förhållanden, hvari det egentliga
takthål-landet inbegripes. Gehör och känsla
för rytmen äro säki’a kännetecken på
musikaliska anlag och talang. Dock
äro oregelbundenheter i detta afseende
icke alltid beroende på bristande känsla.
För den, hvars fingrar ställa sig i
opposition, är det naturligtvis ej
möjligt att åstadkomma en i rytmiskt
hänseende fulländad framställning. Vid
svårare ställen fördröjes då takt och
rytm, vid lättare skena fingrarna, i
synnerhet de svagare, med hast öfver
tangenterna eller staka sig alldeles,
hvilket allt emot vilja och känsla
förorsakas af fysiskt tvång. Detta
»stakande», dessa afbrott och hinder i
spelets lopp ha sin hufvudsakliga grund
i bristande tekniskt underlag, och
känslan däraf förlamar handens och
fingrarnas rörelser likasom
uppmärksamheten vid notläsningen.
Vakenheten att låta tanken och
uppfattningen af livad som spelas takt efter takt
gå handen i förväg medför större lugn
och förmåga att reda sig i tekniskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1899/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free