Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Waldemar inkommer härunder
obemärkt, förklädd till vallarman, sägande
’ för sig sjelf: »För Tjalfes ö vill jag
väl ock en välgångsbägar tömma, och
när vi träffas än en gång jag svär
att ej er hälsning glömma!» Han
beder derefter om gästfrihet för »en
fattig vallarman* och bjudes
välkommen af Ung-Hans. Då borgmästaren
vill veta hvarifrån han kommer,
svarar han att han farit från Englands
ö, men senast från Sjelland, då
borgmästaren åter spörjer livad kung
Waldemar gör och får till svar att
han rustat en flotta, samlad rundt
hans rike. Ung-Hans förklarar: »Vi
veta det! Oss Gutar färden gäller!»
»Det, stränge herre», säger
Waldemar, Ȋr ej godt att veta livad
kungen döljer i sitt sinne.» »Må han
komma eller ej», svarar borgmästaren,
»hans hot skall icke festens glädje
störa!» Spelmännen spela upp till
dans, och de dansande uppställa sig
under Olofs ledning. Abboten
frågar livad de valt för lek. »En dans
för dagen, splitterny», svarar Olof,
»Kung Waldemarsdansen skall den
heta.» De dansande taga i ring med
Ava i midten. Ringen är Visby mur
och jungfru Ava är St. Karins skatt.
»Nu gäller endast att få fatt uti kung
Waldemar!» utbrister Olof. Då
ingen vill bli Danakungen, träder
Waldemar fram sägande: »Skall här bli
någon dans utaf, jag får väl bli kung
Waldemar!» Borgarne skratta,
tyckande honom just passa bra till
Dana-kung och uppstämmer en kör:
»Waldemar med vårt lof — Du får väl
ute stå!» etc. etc. Under sången har
Waldemar mer och mer närmat sig
ringen och bryter hastigt igenom den.
Ringen slutes ånyo att hindra honom
komma ut med Ava. Ett raskt
handgrepp af honom spränger ringen och
han skyndar ut med Ava. Alla tycka
nu att den starke vallarmannen bättre
skulle passa för krigarens glafven och
vilja värfva honom för Hansans här,
men han säger sig af ett löfte vara
bunden att vandra till Hoburgens
kapell, dock lofvar han att vara med
när slaget mot Juten står på Visby
hed, sägande för sig sjelf: »Den eden
tror jag ej skall vålla mig stort
besvär att hålla.» Alla gå nu på
Ung-Hans uppmaning in i huset att
fortsätta festen.
Ava kommer in från sidan efter
att hafva smugit sig ut genom
bakdörren. Hon tänker endast på
vallarmannen, anande att under tiggarens
nötta kläder döljer sig en stolt kämpe,
och hon känner en eld bränna i sitt
hjerta. Hon försjunker i drömmerier
och påträffas så af Waldemar, som
äfven dragit sig ur huset. Han
frågar hvarför hon öfverlemnat sig åt
nattens drömmar i stället för att
»glänsa som gillets drottning», då Ava
säger sig ej trifvas i festens yra
vimmel och frågar hvarför han sjelf lem-
nat gillet. Waldemar svarar att han
föga frågar efter laget, allra minst
sen han här åter fann »den sol, som
tändt den eld, som i mitt inre brann.»
Då Ava kallar honom »stolts herre»
och han säger att den benämningen
ej är gjord för en fattig vallarman,
utbrister hon: »I ären ingen
vallarman ! I dansen såg jag hur den
brann, den riddarkedja, som ni bär.»
Hon anser honom nu vara en riddare,
»sänd till vår räddning». Waldemar
bekänner sig då vara en riddare, som
kommit att här vinna den vänaste
brud, och ber henne blifva hans maka.
Hon tvekar dock, kännande liksom
hotade en ryslig fara, och skyndar
bort. Waldemar följer henne. Man
hör nu lutspel på afstånd och snart
inträder åter Ava och Waldemar,
talande om sin kärlek till hvarandra.
Ava begär under den väntade striden
skydd af hans starka arm, och
Waldemar svär att vaka öfver henne. Han
uppmanar henne nu att » i nödens
elfte timma, då rundt kring staden
vapen glimma» noga gifva akt på ett
tecken, nämligen tre röda eldar på
Galgbergets topp. Då hon sett detta
skall hon smyga sig med nyckeln till
murens södra port och vid
grynings-stunden ljudlöst öppna den, då skall,
det svär han vid Gud och alla helgon,
»förrn dager är ej någon Jute längre
finnas kringom ert Visbys
tornbe-krönta vall!» Efter ett ögonblicks
tvekan lofvar hon att blindt lyda
honom. Waldemar säger henne farväl,
och Ava skyndar in i huset. Han
blickar efter henne, sägande: »Var lugn,
min fagra mö, jag hålla skall min ed!
— Vi träffas nog på annan ort, du
fagra nyckel till Visby port!» solen
går upp, kyrkklockorna i Visby ljuda
på afstånd.
Tredje akten. Torget i Visby med
St. Karins klosterkyrka vid ena sidan,
för öfrigt omgifvet af höga hus med
trappgaflar. Det är daggryning och
från muren ljuda hornsignaler till
vaktombyte; inifrån kyrkan höres en
munkhymn.
Ung-Hans inkommer stridsklädd och
åtföljd af beväpnade borgare. Ur ett
hus i fonden utträder borgmästaren
klädd i svart talar och omgjordad
med svärd. Han frågar hvad nytt
sports från inuren, och Ung-Hans
svarar att natten varit lugn. Abboten
utkommer från kyrkan och frågar
äfven om någon fara hotar från
Juten, hvarpå Ung-Hans tröstar honom
att man ännu ett dygn kan vara trygg.
I detsammfl hör man aflägset
vapengny, lur- och trumsignaler.
Ung-Hans lyssnar och förklarar att man
stormar söder mur. Borgmästaren
och han skynda ut och abboten går
in i kyrkan att bedja. Stridsdånet
växer allt mer.
Ava instörtar i högsta förtviflan,
med dräkten i oordning och upplöst
hår utropande: »Förbi! Förlorad! Tro-
gen och förrådd. Hvi blef ej mitt
öde af Daners hästar trådd att
glömskan finna hos de döda.»
Stormklockorna börja klämta. »Försent»,
utropar hon, »Juten är redan inom
muren.» Hon talar om huru hon,
bedragen af det öfverenskonma
tecknet, öppnat porten; en skog af spjut
mötte henne, stött ät sidan bestänktes
hon af vaktens blod och fördes halft
medvetslös bort. Förintad sjunker
hon ned på kyrktrappan.
Olof Eskilson och beväpnade
borgare inkomma hastigt; deras
rustningar och dräkter utvisa att de nyss
varit i striden. Olof utropar i det
han får se Ava: »Guds död! Förrä-
derskan finner jag här!» Då han
anklagar henne för att nu bida sina
bundsförvandter, väntande att mottaga
den gifna hjälpens lön, reser sig Ava
med de orden: » Det är ej sant! Jag var
ej fal!» och ber att bli dräpt hellre
än att föraktad bära allas hån.
Flyende borgare inrusa; en af dem
berättar att Ung-Hanse fallit; allt är nu
förbi. Olof förbannar Ava, som
medvetslös dignar ner på kyrkotrappan.
Ebbe Strangesen, följd af
krigsknektar, inträder. Allt motstånd finner
han nu vara slut. Han befaller att
gatorna och hamnen skola besättas,
men då krigarne vilja skrida till
plundring förklarar han, att kungen måste
bestämma härom. Fanfarer bebåda
Waldemars ankomst, och scenen fy lies
småningom af beväpnade. Följd af
en härold, riddare, svenner samt
krigsknektar inträder Waldemar i full
rustning men bärande sannnetsbarett; hans
praktfulla hjelm bäres af en sven och
dannebrogsbaneret af riksdrotset
Lim-bek. Han helsar sina riddersmän och
bringar dem deras konungs tack.
Under hyllningsrop går han fram till
den vid kyrktrappan vördnadsfullt
väntande Ebbe Strangesen, tackande
honom. »Er förutan», säger han,
»skulle vi ännu stå här utanföre»,
hvarpå denne genmäler: »Svårt är ej
storma port som öppen står. — Er
sjelf I hafven att tacka mest, herre
drott.» Ava har härunder vaknat till
sans och lyssnar på konungens röst
med förundran och fasa. »O Gud!
hans röst!» utropar hon, i det hon
springer upp, »Ha! hans anlete, harts
röst! Förräderska ! Förrådd!»
Waldemar får nu se Ava, sägande för sig
sjelf: »Ha, nyckeln till min nya
kassakista!» och yttrar sedan högt till henne.
»Väl mött skön Ava! Jag hoppas ni
ej tagit illa upp min lilla list», hvarpå
han ber henne begära en nåd af
honom. Ava svarar stolt: »Med våld
du taga kan mitt lif, tyrann! men lif
att skänka den som döden vill, din
makt, o stolta drott, ej räcker till.»
Hon går sakta ut. En riddare
träder fram och förklarar att han åtlydt
konungens tillsägelse att hitföra allt
stadens råd, hvilket nu månde höra
hans befallning. Waldemar bjuder att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
