Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådsherrarne genast skola ditföras och
går uppåt fonden, der en tron
uppställts under en baldakin. De
beväpnade träda åt sidan, lemnande platsen
framför tronen fri.
Borgmästaren i spetsen för
rådsherrarne, abboten, Olof Eskilson m. fl.
inträda. Han knäfaller för konungen,
öfverlemnande honom stadens
nycklar, och beder i folkets namn om mild- 1
het och försköning; abboten framför
också en bön för klostrets egendom.
Waldemar svarar, att den nåd de
begärt endast med offer kan vinnas.
Han befaller härolden att högt
förkunna hans bud. Härolden träder
fram jemte trumpetare, och efter en
fanfar förkunnar han: »Skall Visby
skonad bli för rof och brand, tre
vinfat fyllen strax på torget här med
guld och ädla stenar till sin rand.»
Gäldas ej skatten till middagstid, blir
ej sten på sten kvar af staden. Efter
nya fanfarer följer lång tystnad,
hvar-efter hären uppstämmer hyllningsrop,
prisande Waldemars visa dom.
Folket klagar att nu är det förbi med
Visbys makt och hela landet. De tre
faten rullas in och uppställas midt
på scenen, män och kvinnor strömma
till från alla håll att i faten nedlägga
dyrbarheter. Två fat äro snart fylda
till brädden, men det tredje ännu
nästan tomt. Waldemar befaller att det
skall fyllas, ehuru folket förklarar att
intet mera återstår till skattens gäl- J
dande. Waldemar hotar då med brand
och plundring. Stark rörelse bland
folket, under det krigsknektarne hylla
Waldemar. Borgmästaren vänder sig
till abboten och fordrar att han fyller
sista fatet med klosterskatten. Han får
annars bära ansvaret för stadens öde.
Abboten vägrar och säger sig ej ha
rätt att utlemna kyrkans gods.
Folket förklarar att klostret är rikt nog
att gälda stadens skuld, och
Waldemar utropar: »Välan, för skatten hit,
och staden jag för plundring vill
förskona!» Abboten förbjuder det och
lyser i bann en hvar som rör vid
kyrkans gods. Alla vika förskräckta
tillbaka, men Waldemar ropar: »Tig
munk! Gif aflat, vig, begraf, hör bikt,
men korsa ej min väg! Soldater, gör
er plikt!» Knektarne intränga i
kyrkan och komma ut med stora stycken
guld samt de båda präktigt lysande
karfunklarne; sista fatet är nu fyldt.
Abboten har emellertid berättat hur
klostret erhållit skatten. En fattig
fiskare, belagd med kyrkans bann,
erhöll med helgonens lijelp skatten,
som han en stormig vinternatt
ber-gade, för att med den köpa aflat.
Han hotade med förbannelse den som
beröfvade klostret skatten. Waldemar
svarar abboten: »Hvad fiskarn vann
en stormig natt, ej fegt skall drotten
från sig lemna.» Alla, äfven Ebbe och
danskarne, uppmana konungen att
afstå från skatten, men förgäfves.
Abboten lyser honom då i bann och går
in i kyrkan. Alla uttrycka sin fasa
häröfver, förväntande att »mot
hädarens bröst snart hämmande Gud skall
ljungelden slunga».
Fjerde akten. I jungfrutornet. Ett
fyrkantigt rum af grå kalksten utan
möbler; i fonden en dörr och utanför
denna en gång med gluggar, genom
hvilka solen lyser in i rummet.
Bredvid dörren är en hög af sten, ett
tråg med murbruk, murslefvar m. in.
Rummet belyses af en fackla, fästad
i en jernring på väggen. På afstånd
hör man klockringning. Från fonden
inträda fångknektar och murare jemte
Ava i hvit delinkventdräkt samt
borgmästaren, abboten, Olof Eskilson,
borgare, folk och munkar.’ De gruppera
sig i fonden och vid sidorna af
rummet, lemnande Ava i midten.
Borgmästaren vänder sig till Ava,
sägande: »Af rådet och folket dömd
för landsförräderi och fadermord,
förbannad uti himmel och på jord, ditt
straff här lid nu, Ava. Se denna
mur; begrafva skall den dig i sin
kalla famn.» Abboten lyser henne
tillika i kyrkans bann. Ava finner
sin dom fortjent men beder på sina
knän att få »dö i luft och ljus».
Borgmästaren svarar att det ej står i hans
makt att mildra det förelagda straffet.
Alla bekräfta detta med orden: »I
tornets rund vid klockors ljud, du
viges nu till dödens brud», och lemna
derefter rummet. Murarne börja nu
mura till dörren, som till slut fy lies
utifrån till dess ej minsta springa kan
insläppa något dagsljus. Ava har
kastat sig på knä, blickande mot det
försvinnande solljuset och bedjande
att af nåd få behålla en enda stråle
dag. Då den sista försvunnit
utbrister hon: »Så öfverger mig Gud!»
I en lång monolog återkallar hon
minnet af sammanträffandet med
Waldemar och de senaste händelserna.
Klockringningen fortfar, facklan börjar
brinna mattare, hon känner sig
kväf-vas och nedfaller i brinnande bön.
Hon känner ett sällsamt brus för örat.
Fonden delar sig och man ser Karlsons
kust med Svarthällarne. Hafvet
brusar i vildt uppror och blixtar korsa
hvarandra. I vågorna ses
kungssnäc-kan kämpa mot stormen. Seglen äro
söndertrasade och fartyget slungas allt
närmare mot klippan, träffad af blixten
sjunker det i djupet. Ava, som ser
detta i en syn, utropar: »Du hört
min bön, o Gud! — Förrädaren fått
sin lön!» Men då hon ser Waldemar
kämpa för att uppnå ön, vaknar
hennes kärlek till honom ohh hon ber
till Gud om hans räddning. Hon ser
Waldemar lyckligt komma i land och
utropande: »Haf tack, o Gud! Nu dör
jag nöjd!» segnar hon sakta liflös ned.
Hafvet lägger sig och ur djupet
strömmar ett rosigt sken, som
utbreder sig öfver böljorna. Molnslöjor,
färgade af detta sken utbreder sig
öfver scenen. . Då molnen småningom
skingrats är scenen förvandlad till
hafsbottnen med branta klippor, klädda
med alger. I fonden de stora
hafs-djupens förtonande mörker. I
midten synes en större klippa, på hvars
krön synes det remnade vraket af
kungssnäckan; ur dess inre har
skatten vält fram öfver klippan.
Hafsandar och sjöjungfrur
uppstämma en kör, glada öfver det
återvunna guldet. Ägirs döttrar tala om
skatten som »i Manheims dal endast
vållade synder och kval». »Uppe på
klippan menedig kung njuter af
lif-vets leende fröjd», räddad af »den
fagras brinnande bön». Lönen de
lofvat — »kronorna trenne och
konungaringen» — fastän förbruten »bör
dock betalas».
Till slut uppstämma vattenandar
och sjöjungfrur en kör:
»Allt iir förlåtet
llämnadt begråtet! —
Sonande vatten
Rentvagit skatten, —
Åter den strålar
Fagert som fordom
I oskuldens dar!»
Skatten flammar upp i bländande
guldglans och ridån går sakta ned.
–––––-
FÖLJETONG.
Tjusaren Rossini.
Namnet af stjernan Giacomo
Rossini har nära nog redan under tre
fjerdedels sekel glänst på
tonkonstens himmel, utan att dess ljus
upphört att lifva gamla och nya världen;
utan att maestrons melodier — som
icke äro musikalisk vetenskap,
svår-fattlig för den olärde — glömmas eller
föråldras. »Barberaren i Sevilla»
blif-ver evigt ung, såsom fogelkvitter,
solstrålar, vårvindar och blomdoft. Dessa
arior, hvilka borde hafva slitits ut af
flere generationer, som hänförda
gnolat dem, af alla sorts musikkårer och
positiv, bibehålla sin odödliga
friskhet och ett behag, som anslår ännu
lifligt, såsom då de i seklets första
hälft framklingade under Italiens
himmel och tolkades af divor, sådana som
Pasta, Malibran, Sontag, Julia Grisi.
Rossini dog vid 76 års ålder. Till
sitt 26:e år arbetade han; de
återstående 50 åren af sin tillvaro njöt han
sedan af »dolce far niente».
Under den första lefnadsperioden
offrade den store maestron med samma
sprudlande lifsandar åt Amor som åt
sånggudinnorna; under den senare
perioden utvecklade han hos sig den
kulinariska talangen i så hög grad, att
han blef en af Europas största artister
i — köksvetenskapen. Han skattade
högst af alla njutningar ett godt bord,
och det fins många anekdoter om
gourmanden Rossini, liksom det fins om
kvinnotjusaren Rossini många romaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
