Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 SVENSK MUSIKTIDNING.
1843 do filharmoniska konserterna,
livilka nu blifvit oumbärliga för
wie-narne. Af sina egna operor uppförde
han i Wien «Der Templer» på
italienska och tyska samt »Die Heimkehr
des Verbannten», en omarbetning af
»Il Proscrito». Med diktaren
Mosenthal, som han vunnit för sin idé,
bearbetade han nu Shakespears »Muntra
fruarna i Windsor» till opera.
Emellertid hade han 1843 komponerat en
messa, som han tillegnat konung
Fredrik Wilhelm IV, hvarefter han fiek
flere uppmaningar att öfvertaga
ledningen af den nya domkören i Berlin.
Först i aug. 1844 beslöt lian sig för
att antaga platsen. Till universitetets
i Königsberg jubelfest samma år hade
han skrifvit en festuvertyr och blef
vid bevistande af festen mycket firad
och föremål för utmärkelser samt flere
gånger mottagen hos konungen. Som
dirigent för domkören erhöll han
äf-ven befattning såsom hofkapellmästare
vid operan. Redan allvarsamt sjuk
tillträdde han denna dubbeltjenst men
komponerade dock flere Motetter och
Psalmer, derjemte fulländande sin nya
opera. Väl förberedd gick sålunda
Muntra fruarna i Windsor öfver
scenen första gången d. 9 mars 1849
med en framgång som stegrades för
hvarje gång den uppfördes. Endast
fyra representationer fick komponisten
upplefva innan en slagfluss ändade
hans lefnad d. 11 maj.
»Muntra fruarna» har gjort
Nicolais namn vida kändt och denna
melodisköna, kvicka opera skall nog länge
ännu öfverlefva sin mästare, ty på
den komiska operans område intager
den en mycket hög rang. Förutom
operor har Nicolai komponerat en
symfoni och andra orkesterverk, ett
»Requiem» och ett »Tedeum», gif na efter
hans död, samt körsånger, sånger med
piano och pianostycken. Flere
efter-lemnade arbeten i manuskript, deraf
många större, befinna sig i enskild
persons ego. Hans vackra bibliotek
af italienska och tyska mästare
testamenterades till kgl. biblioteket i
Berlin. År 1868 utkom en biografi öfver
honom af 11. Mendel, grundaren af
det stora musiklexikon som bär hans
namn.
Ur E. von Hartmanns
Estetik.
i.
Då arbeten i estetik här i vårt land
åro fåtaliga, torde en kort öfversigt
af några vigtiga punkter i det
förnämsta nyare tyska verket af detta
slag böra intressera våra läsare. Vi
tillåta oss att för detta ändamål med
författarens tillstånd göra ett par
utdrag ur den grundliga afhandlingen
»Eduard von Hartmanns estetiska sy-
stem i kritisk belysning» af E. Wrangel.
Få vetenskapsmän — säger denne
författare — särskildt på det
jem-förelsevis mindre tillgängliga
filosofiska området, hafva på kortare tid
förvärfvat ett så bekant, så aktadt
namn som Eduard von Hartmann.
Allt sedan han år 1868 utsände sin
märkliga »Philosophie des
Unbewussten», i hvilken han framställer en
genialisk, men ohållbar teori om
världs-processens väsen såsom det i sig
omedvetna absolutas utveckling och
återgående i sig (Nirvana), har hans rykte,
liksom hans produktivitet, varit i
ständigt stigande, äfven om intet af hans
många senare arbeten blifvit så kändt
som det nyssnämnda, livari han ju också,
ehuru ofta på ett fragmentariskt sätt
och utan djupare bevisgrunder,
uppenbarar hela sin egendomliga filosofiska
ståndpunkt. I många upplagor hafva
hans arbeten utgått, på många språk
äro de öfversatta, mycken polemik
hafva de framkallat och flera af dem
hafva gjorts till föremål för
undersökningar af forskare långt utanför
Tysklands gränser. Äfven i Sverige
har man tidigt blifvit bekant med
Eduard von Hartmanns åsigter, och
hans »pessimism» är känd i nästan
alla bildade kretsar.
»Verldsproces-sens väsen eller det Omedvetnas
filosofi» öfversattes åren 1877 —1878 af
Dr Anton Stuxberg, och förstnämnda
år utgafs i Lund såsom akademisk
afhandling en kritisk redogörelse för
hufvudpunkterna i »Det Omedvetnas
filosofi» af Sven Wägner. Vidare hafva
Hartmanns studier öfver » Spiritismen»,
som innehålla en redogörelse öfver
dess företeelser jemte en hänvisning
till den moderna naturvetenskapen och
medicinen för deras förklaring, år
1886 blifvit öfverflyttade till vårt
språk af R. Bergström. I
tidskrifts-och tidningsuppsatser hafva Hartmanns
åsigter tid efter annan refererats, och
i några nyare filosofiska arbeten har
man egnat dem en fortjent
uppmärksamhet. Denna har mest gält hans
rent metafysiska spekulationer, då
der-emot hans åsigter i politiska, sociala,
etiska och estetiska frågor hittills
blifvit föga framhållna. Det lider dock
intet tvifvel, att mycket af Hartmanns
arbete på dessa områden förtjenar att
äfven i Sverige blifva tillgodonjutet,
blifva som en positiv beståndsdel
upptaget i vår nations bildning och
sålunda till en vinst för densamma.
I musikestetiken vänder han sig mot
formalismen, hvars förnämste
representanter äro Hanslick, Lazarus och
Hostinsky; men polemiserar äfven mot
Schopenhauers åsigt, att musiken är
koordinerad med ideerna såsom en
viljans omedelbara objektivation, en
åsigt, som också delas af Richard
Wagner; och upptager slutligen G.
Engels och F. von Hauseggers moderna
arbeten på detta område. Engel har
i också med fin uppfattning undersökt
språkmimiken, hvilken Schleiermacher
först behandlat; i afseende på
mimikens och danskonstens betydelse
sluter sig Hartmann till Trahndorff
och Zeising, livilka gifva dem en lika
berättigad plats som de öfriga fria
konsterna. Derefter kritiserar
Hart-mann de af skilda forskare framstälda
försöken till en indelning af konsterna;
hvarvid han — emot Lotze —
inledningsvis betonar nödvändigheten af
att verkligen klassificera dem, en
uppgift, hvilken för estetiken är lika
vigtig som grupperingen är för
naturvetenskapen. Huru de olika konsterna
kunna med hvarandra förbindas till
ett »Gesammtkunstwerk», hafva
Kirch-mann och efter honom Schasler
ingående undersökt; R. Wagner har i
sin »Oper und Drama» (1851)
särskildt utvecklat operans betydelse
såsom det högsta af mensklig konst,
likväl härvid misskännande de deri
ingående enkla konsternas värde,
under det att G. Engel rigtigt insett, att
»föreningskonst» och enkel konst äro
lika nödvändiga moment för
uppfyllande af konstens hela begrepp, och
att den enkla konstens betydelse icke
nedsättes af den förras högre rang.
Det sköna har sitt säte, såsom
Hart-mann säger, i den subjektiva
företeelsen, i sinneskenet. Detta sken är
för olika sinnen olika. Den
subjektiva företeelse, som förmedlas genom
synsinnet, kallar Hartmann dels
»formsken», dels »ögonsken». Det förra
bestämmes af rumsinnet och är, för
så vidt det ger uppliof till
bildhug-geriets konst, hvilande. Skall det
blifva rörligt, behöfver det färger och
måste således träda i förbindelse med
ögonskenet eller rättare uppgå i
detsamma, såsom vid mimikens och
dansens rumtidliga konster, livilkas
egentliga område eller material är lefvande
gestalter. Ensamt till rumsinnet
hänför sig deremot, liksom det rena
plastiska formskenet, det hvilande
ögonskenet, som ger uppliof åt
målarkonsten. Föreningen af det hvilande
och det rörliga ögonskenet ger det
»sceniska skenet». — I musiken
ligger det sköna hvarken i verktygen
eller i det personliga materialet (den
utöfvande), ej heller i luftvågorna,
livilka, liksom svängningarna i etern
för uppfattningen af det natursköna
och synsinnets konster, blott beteckna
ett labilt, i rörelser bestående tillstånd
hos ett medium; det sköna för
hörselsinnet hvilar i -»ö ronskenet*. Till
tonkonsterna räknar Hartmann, såsom
framdeles kommer att visas, icke blott
(instrumental-)musiken och den s. k.
uttrycksfulla sången, utan äfven
språkmimiken, livilka tvenne senare konster
skilja sig från hvarandra genom
tonhöjdens och tonfiirgens olika
beskaffenhet. Naturliga enheten af ögonsken
och öronsken visar sig dels i
skådespelarkonsten, dels i oporasångkonsten.
— Det sköna är ock subjektiv företeelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
