Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trivial och stanna handlingen, men
Mozart var ju ännu en helt ung man,
och hans idéer om ett dramatiskt
musikverk voro ej så utpreglade som
hos Gluck. »Enleveringen» utgör
också i det hänseendet en vändning
hos Mozart, att här första gången på
allvar röjer sig den förmåga af
musikalisk karakteristik, som sedan mer j
och mer så lysande utvecklar sig i j
hans dramatiska verk. Osmin i
»En-leveringen» är framförallt bevis derpå.
En sådan figur hade den dramatiska
musiken ej hittills haft att uppvisa,
och den är i hela operan tecknad med
samma genialitet. I få drag är hans
slöa väsen tecknadt genom den
romans med hvilken han införes, allt
det plumpna och dumma i hans natur
framträder sedan i hans stora aria i
första akten (»narrar som kring
världen fara») — hvari slutet med genial
dristighet lem nar tonarten F-dur för
att låta Osmins vrede rasa ut i A-moll
—, och ej mindre karakteristisk är
hans aria i sista akten, »Ack, livad |
jag skall triumfera!» För ett
detalje-radt framhållande af operans
ypperliga nummer sakna vi utrymme. Här
må blott vidare påpekas Belmonts
vackra aria som inleder första akten
och hans större i tredje aktens början, |
Pedrillos originella serenad med det
verkningsfulla användandet af den »tur- j
kiska musiken» samt den vackra, med
stor konst och känsla för situationen
utarbetade qvartetten i andra aktens
slut, äfven den betecknande ett
genombrott såväl i Mozarts produktion, som
i operans historia.
Den naiva, jublande lifsglädje, den
fina poesi, den egna sagostämning, som
preglar »Enleveringen», har gjort den
till en vårens doftande budbärare i
operans historia, full af oförgänglig
friskhet.
I fråga om »Enleveringen» och dess
tillkomst, må man komma ihåg, att
Mozart vid tiden för operans
komponerande och uppförande i den lemnar
en skildring ur sitt eget lif vid samma
tid. Han var då förlofvad med
Kon-stanze Weber, för hvilken Mozart
skaffat en tillflykt hos hans väninna,
baronessan Waldstädten för att skilja
henne från den på dryckenskap
be-gifna modern, som behandlade henne
som en rigtig »askunge». Då nu
modern hotade att med polisens hjelp
återhemta dottern, hade Mozart ej
någon annan utväg än att hemta henne
från baronessan och gifta sig med
henne. Deras bröllop egde också rum
strax efter första uppförandet af
»Enleveringen».
Musikbref från Paris.
Raden af musikfester (»festivals») [
hos Colonne är nu slut, och så godt
är det. Af »musikfest» hade de egent-
ligen blott namnet, och kunde snarare
anses som en slags utställning eller
revy af de mest kända och
omtuggade styckena på repertoiren. För
orkestern och dess chef voro de utan
tvifvel en ej ovälkommen anledning
att spara in på repetitioner och
ar-bote, men för publiken kan
behållningen af dem anses mera
tvifvelak-tig. Mig synes de egt sitt egentliga
intresse i att de på sätt och vis
vederlagt den Rubinsteinska teorien om
att ett konsertprogram bör inskränka |
sig till endast en kompositör. Faran
af en sådan kompositörens
suveränitet är kanske störst — för
kompositörerna själfva. Ty huru få kunna
motstå detta eldprof! Äfven med det
fyndigast hopställda program, äfven •
med verk, så kända, att de ej fordra
något bemödande från publikens sida
för att genast uppfattas, kan det ej
hjälpas att så småningom en viss leda
och monotoni erfares af åhöraren.
Detta beror på, att livarje kompositör
mer eller mindre upprepar sig själf,
har vissa, för honom egendomliga I
manér, vissa sätt för fonngifning och
instrumentation, vissa partier,
tillkomna endast för att fylla, allt saker, som
under åhörandet af en enstaka
komposition ej falla så mycket i ögonen
eller, rättare sagdt, öronen, men som
deremot genom det oundvikliga
återkommandet i flera kompositioner haka
sig fast i minnet och derigenom draga ’
uppmärksamheten från det väsentliga ,
till bisakerna och accessoirerna.
Hvad som sagts ofvan märktes
redan vid Saint-Saéns- och
Massenet-konserterna, och i synnerhet vid
Ber-lioz’-seancen, då Romeo och Juliette
spelades (i sin helhet ej utförd sedan |
1894). Jag har redan haft anledning
i denna tidning att tala om detta verk, !
som med obestridliga skönheter eger i
många mycket svaga partier, som I
i synnerhet framträdde efter
åhörandet af »Symfonie fantastique» och »Les
Troyens»; till den grad är samma
kompositionssätt påfallande.
En af de intressantaste konserterna
var Bach-Mozart-seancen, då man fick
höra pianisten Pugno spela Bachs
E moll-konsert och Mozarts i D moll
samt violinisten Ysaye Bachs i E dur
och Mozarts i A moll, begge utmärkt
naturligtvis. Mycket medelmåttig
deremot i utförande fann jag
Beethovenseancen å Nouveau-Theåtre, der bl. a.
M:me Roger-Miclos spelade
månskens-sonaten, bra ledsamt i mitt tycke.
Mendelsolm-konserten var mera lyckad;
en helt ung pianist, Lazare Léroy,
utförde några Lieder synnerligen vackert,
och hr Thiebaud, Colonne’s mest
lof-vande violist, E moll-konserten.
Till nästa söndag annonseras Franks
»Rédemption» och en ny komp. af
dTndy. Genom ett eget
sammanträffande hade herrar Colonne och
Che-villard en söndag gjort byte af hvar
sin specialitet; medan man firade Wag-
ner hos den förre blef Berlioz dagens
hjälte hos den senare, och det märktes
vid detta tillfälle att Berlioz ej fick
samma fulländade utförande som hos
Colonne, liksom Wagner förefaller
mera hemmastadd hos Lamoureux.
Det hör ej till den minsta af herrar
Colonnes och Chevillards förtjenster
attj de visa »les jeunes* en sådan
gästfrihet på sina program; den insats
de härigenom lemnat i propagerandet
af de ideer, som röra sig i tidens
musikaliska medvetande, kan ej nog
uppskattas. Huru långt stå de ej i
detta afseende framom sina kolleger
hemma i Sverige. Under denna
säsong har man således haft rikhaltigt
tillfälle till studium af den franska
tonkonstens nuvarande ståndpunkt,
och om de framförda nyheterna
endast undantagsvis röja någon större
skaparkraft och originalitet, så bära
de dock glädjande vittne om ett rikt
utvecklingsarbete i tidens konst, som
kan bli af verklig betydelse för
framtiden; de röja så mycket ärligt och
verkligt artistiskt sträfvande, så
verkligen upphöjda synpunkter och ett
sådant ifrigt sökande efter sanning,
att man gerna öfverser med de många
absurditeter och det töckniga grubbel,
hvartill detta ej så sällan urartar.
Och att publiken förstår att uppskatta
det mod och den oegennytta, som ju
till viss grad fordras för att föra nya
namn i elden, visar dess hållning,
hvilken vittnar om en opartiskhet och
tolerans, som ej precis kan sägas höra
till parisarnes vanor; de öfliga
manifestationerna äro, om ock ej alltid
entusiastiska, så dock alltid höfliga.
De utförda arbetena äro i allmänhet
»envois de Rome» och många visa,
att de lyckliga innehafvarne af »Prix
de Rome» ej förlorat sin tid i den
odödliga staden. Hos Chevillard har
utförts bl. a. »Poeme symphonique
sur Brand» af Omer Letorey. Ehuru
ej uppnående det storslagna i det |
Ibsenskå dramat, röjde detta verk
synnerligen lofvande ansatser i detta
afseende och utmärkte sig för öfrigt
för många lyckliga orkestereffekter
och verkligt inspirerade tema, i
synnerhet det mörka, grubblande
ingångs-temat, först framfördt af messingen,
sedan af violoncellerna och till sist af
violerna, der det liksom förvandlas och
upplöser sig i en skimrande klarhet.
En egendomlig komposition var
»Cliaine d’amour» af Jules Bouval,
som, inspirerad af ett originelt poem
af Gabriel Montoya, hvilken han dock
är underlägsen i färgglöd och
åskådlighet, försökt deri musikaliskt
framställa ett helt bildergalleri af
kvinnogestalter, olika tiders symboler af
kärleken, såsom Diana, Helena, Cleopatra,
Phryné, Manon Lescaut m. fl.
Huruvida han deri lyckats, lemnar jag
der-hän, verket egde emellertid stora
melodiska skönheter och förrådde en i
kontrapunkt mycket förfaren hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
