Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdefullaste i TI boken, redogör
Hartmann för den konstnärliga
produktiviteten, hvilken är nödvändig att
lära känna, innan man ingår på det
konstsköna, men hvarpå man icke,
såsom Schleiermacher o. a.,
uteslutande får grunda en estetik, enär den
icke har någon betydelse på det
naturskönas och det historiskt skönas
områden. Såsom första förstadium
till den konstnärliga verksamheten
betraktar Hartmann efterhärmningen,
hvars drift är en begynnelse till den
förra, men hvars produkter endast i
ornamentet få en relativ
sjelfständig-het. Liksom flera gånger förut
framhåller han naturefterbildningens värde
t. ex. för utvecklandet af den tekniska
färdigheten, men han betonar också,
att man på denna princip icke kan
grunda en konst, enär den samma då
blott kunde frambringa estetiskt
värdelösa porträtt, hvilka ju aldrig skulle
kunna mäta sig med originalen. De,
som teoretiskt hylla
efterhärmnings-teorien, innesluta vanligen faktiskt deri
också det andra förstadiet,
idealiseringen, hvilken dels är negativ, renande,
dels positiv, förstärkande. Vid den
förra arten af idealiseringen måste
producenten hafva ett intuitivt medvetande
af fantasibildens öfverensstämmelse
med det slägtmessiga idealet; vid den
senare af dess öfverensstämmelse med
det konkret-individuella idealet. Om
man från flera olika objekt hemtar
olika framstående sköna och
uttrycksfulla drag och sammanbinder dem i en
bild, träder till idealiseringen
kombinationen, hvilken dock icke får blifva
sj elf ständigt konstverksbildande, utan
endast ett förstadium (det tredje) till
den egentliga konstnärliga
verksamheten, den skapande gestaltningen.
Såsom ett första vilkor för denna
fordras »den produktiva stämningen»eller
den ännu oformade förnimmelsen af
den själen behärskande
produktions-driften. Det moment, då det, som
hi-tills lefde i outsägliga känslor,
oberoende af medvetandet, tager gestalt eller
konkret sinlig företeelseform,kallas
»konceptionen», ett ofta behandladt begrepp,
som man dock icke, såsom Vischer
gjort, får förvexla med idealet.
Konceptionen, som vanligen icke med ett
slag och sällan såsom färdig och
fullbordad ur det omedvetna framträder,
måste fullständigas af och öfvergår
så småningom i »det inre
genomförandet»; såsom hjelpmedel användas
här de tre förstadierna, men man
får icke ersätta det inre
genomförandet med den blotta kombinationen (så
som s. k. författarefirmor göra).
Uttrycket »komposition» är icke träffande
för det förra, enär derunder också
förstås den bestämda rumliga och tidliga
anordningen af leden i vissa konstverk,
hvilken endast omfattar detformalsköna
på de tre lägsta stadierna, under det
att det inre genomförandet
väsentligen hänför sig på det skönas högre
konkretionsstadier. Utföres denna i de
inre genomförda konception och
fantasiskenet förvandlasi varseblifningssken,
så inträder »objektiveringen» (vid
poesien förvandlas icke fantasiskenet, utan
’ öfverlemnas endast åt talets öronsken
för återproduktion). För att den i det
yttre genom objektiveringen
framträ-| dande bilden må kunna bevaras,
fordras »fixering», som för poesien sker
genom skriftecknen, för musiken genom
nottecknen, för plastiken genom
modellen ; för måleriet åter sammanfaller den
först med det fullständiga utförandet,
och för de mimiska konsterna saknas
den egentligen och ersättes endast
nöd-torftligen genom en beskrifning pä de
handlingar och åtbörder, som skola
utföras. • (Forts.)
Ytterligare om text och
musik
i Mozarts opera »Enleveringen ur
seraljen».
Såsom en fortsättning af uppsatsen
i förra numret om »Enleveringen»
följer här nedanstående.
Operans uvertyr har en liflig
karakter men i densamma är iuflickadt
ett andante, utgörande början af
Bel-monts aria som inleder första akten.
Detta andante börjar i moll, antydande
sorgen hos de båda älskande innan
de återfinna hvarandra, men öfvergår
sedan till arians durtonart. Belmont
är nämligen nu vid målet med godt
hopp att befria sin älskade Constance,
som tillika med sin kammarjungfru
Blonde och tjänaren Pedrillo blifvit
tillfångatagna af sjöröfvare och sålda
som slafvar till Selim pascha. I arian
»Här jag dig återfinner» anropar
Belmont himlen om bistånd, längtande
efter att få se och tala med Constance
och undrande hur det skall kunna ske.
Nu framträder operans komiska
figur, uppsyningsmannen Osmin,
släpande på en stege för att plocka ned
fikon. Medan han gör detta sjunger
han »Den en käresta har funnit»
o. s. v., då Belmont ropar honom an
och frågar om det här är Selims
palats. Osmin fortsätter sången utan
att besvara frågan, som upprepas af
Belmont, hvilken förargad utbrister:
»Drag för tusan med din visa», och
när han sedan nämner Pedrillos namn
blir Osmin ursinnig, förklarande, att
denne »borde pä en påle spetsas».
För Osmins grofheter rymmer
Belmont fältet och nu inträder Pedrillo,
hvilken gör tjänst som
trädgårdsmästare hos paschan, hvarvid Osmin
urladdar sin vrede öfver honom på ett
komiskt sätt. Då Osmin aflägsnat
sig får Belmont tillfälle att tala med
Pedrillo och erfar nu att Constance
är Selims »utkorade herskarinna», me-
dan denne alltjemt är den »obönhörde
älskaren». De öfverenskomma nu att
Pedrillo skall införa Belmont som
byggmästare hos Selim. Belmont har
sörjt för att de skola slippa ut och
önskar nu att få tala med Constance.
Selim och Constance äro ute på en
lusttur till sjös, och Pedrillo går bort
för att höra efter när de äro att vänta
tillbaka. Då Belmont är allena gifver
han sina känslor luft i arian »O hur
ängsligt, o hur häftigt klappar ej mitt
hjerta nu». Pedrillo kommer hastigt
in och ber honom gömma sig ty
båten med de lustfarande närmar sig.
De skynda ut, gondolen landar.
Selim (talrol) och Constance med följe
stiga i land och paschan hyllas af
folket i en kör och en
solokvartett,ackom-pagnerad af janitscharmusik. Derpå
följer Constances aria »Ack jag älskat
och var lycklig», hvari hon söker
af-visa Selims kärlek
Då hon aflägsnat sig presenterar
Pedrillo Belmont för Selim såsom en
ung man, den der studerat
byggnadskonst i Italien och nu tillbjuder
paschan sin tjenst. Han blir antagen,
men då han efter Selims bortgång vill
inträda i palatset jemte Pedrillo,
tillbakavisas han af Osmin med de
orden: »Marsch, marsch, marsch! drag
för hin!» uti den lustiga trion som
afslutar första akten.
Andra akten, som försiggår i
trädgården vid paschans palats, inledes
af Blonde, som i arian »med
vänlighet i miner» ger sin älskogskranke
herre Osmin en lektion i artighet mot
damer, och sedan hon bragt honom i
raseri genom att uppenbara för
honom sin kärlek till Pedrillo, hotar hon
honom att genom Constance utverka
att han får sig en bastonad. I den
påföljande duetten förargar sig Osmin
öfver fransmännens galenskap att låta
kvinnorna råda, medan Blonde i
muntert trots (uttryckt i sångens
sexton-delsfigurer) förklarar att »en flicka är
till frihet född».
När Blonde jagat bort Osmin träder
Constance in. Båda äro okunniga om
att befrielsen är nära, och Constance
uttrycker nu sin sorg och saknaden
efter Belmont i en vemodig aria.
Selim närmar sig och Blonde skyndar
bort. Paschan söker vinna och
öfver-tala Constance, men då hon med
fasthet afvisar honom, hotar han med att
utöfva sin makt. Hon förklarar då
att hon hellre vill lida hvad som helst
och söka befrielse genom döden än
gifva efter för hans böner och hot.
Hon lemnar honom och Selim följer
efter, förfärad öfver ett sådant mod.
Blonde återkommer nu följd af
Pedrillo, som meddelar henne att
Belmont är der och att flykten skall
verkställas samma natt. Blonde skyndar
att bringa Constance denna nyhet,
se-[ dan hon förut i en aria uttryckt sin
! glädje. Pedrillo har emellertid
hämtat ett par flaskor vin för att skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
