Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gif ver den Hegelska panteismen; ocli
pessimismen är tyvärr ett af vår tids
karakteristiska drag. Men om redan
panteismen visar sig ohållbar, när det
gäller att tyda det skönas ställning i
universum, så är den pessimistiska
åskådningen ännu mindre förenlig med
en sund estetisk uppfattning. Med
full rätt framhäfver Seydel (i Gött.
Gel. Anz.), att det skönas verld är en
lycklig, antipessimistisk, och att den
salighetsnjutning, som gifves i den
samma, tyder på saligheten hos
urkällan, dess upphof. Hartmann anser
sjelf, att Hegels ensidiga intellektualism
bör fullständigas genom erkännande
af vilje- och känslolifvets berättigande,
och att detta lif innerst utgöres af
kärleken; men kärleken är icke
förintande, den är skapande — en
pessimistisk åskådning borde konseqvent
icke erkänna den konstnärliga,
skapande verksamheten, liksom den, då
den förnekar individualitetens blifvande |
betydelse, borde förneka allt skönt.
Optimismen torde nog hafva rätt, om I
den icke vill medgifva skönheten en 1
sådan mikrokosmisk betydelse, som
Hartmgmn gifver åt den samma (jfr
H:ns Aesthetik II s. 379). Genom
denna egendomliga mikrokosmiska
karakter förlorar det sköna slutligen
för Hartmann sin sjelfständighet, och
det får, fastän han icke vill medgifva
det, väsentligen »utomestetiska»
ändamål, nemligen dels ett teoretiskt att
undervisa om pessimismens sanning, |
om förintelsen såsom slutmål, dels ett
praktiskt att »trösta
förlossningshung-rande själar» och att vända viljan
från lifvet.
Fäster man sig blott vid den
pessimistiska halten af Hartmanns estetiska
system, så måste man i grunden ogilla
det samma; ocli från denna synpunkt
kan man endast gifva Hartmann det
beröm, som ligger i Seydels yttrande
(a. st. s. 745): »Einen Irrthum zu
voller Perfektion zu bringen, ist ein
stellvertretendes Leiden für die
Menschheit». Men lyckligtvis är den
pessimistiska karakteren hos Hartmanns
estetik icke så öfvervägande, att man
nödgas betrakta den hufvudsakligen
från denna synpunkt. Snarare kan
man anse hans system såsom en
sammansmältning och en utveckling utaf
de hufvudtankar, som preglat den
senaste idealistiska estetiken i
Tyskland. Och mot detta systems
upp-hofsman, denne tänkare af första rang,
som med outtröttlig flit, ehuru kanske
stundom något för feberaktigt,
genomforskat de flesta af de stora
lifsfrå-gornas områden, kan man icke annat
än hysa tacksamhet äfven derför att
han haft mod att i vår realistiska tid
försvara och befästa det idealas makt
också inom skönhetens sfer, samt
derför att han utvecklat betydelsen af
den äkta konkreta estetiska idealismen,
skilt den från den falska abstrakta
samt gifvit den fasta stöd, som skola
bestå, långt sedan samtiden (och
kanske äfven Ed. von Hartmann sjelf)
insett ohållbarheten af hans på det
»absolut omedvetna» grundade
pessimism.
Om förkortningar vid
uppförande af större
musikverk
af Richard Batka.
Bland konstodlarne finns, såsom
bekant, ett parti som menar, att konsten
egentligen endast är till för några få
utvalda, för några så att säga
»fackmänniskor», men att för de öfriga,
»pöbeln», som fyller våra teatrar och
konsertsalar, uppgiften endast är att
infinna sig och betala inträdesafgift
för att möjliggöra uppförandet af
konstverk. Detta parti går ut ifrån den
riktiga åsikten, att det finnes
konstverk, som till tankeinnehåll och form
gå utöfver fattningsförmågan hos en
mängd personer, hvilka emellertid
be-liöfvas för att garantera uppförandet
af sådana verk. Att nu hålla mig till
min egen musikaliska »ressort»: verk
sådana som »Tristan» eller
Amollqvar-tetten op. 132 (Beethovens) skulle
obe-tingadt stranda på alla
populerings-försök, såvida det afses ett verkligt
förstående af dem, icke blott nöjet att
höra ytterligheter.
Emellertid skulle man göra sig
skyldig till en stor öfverdrift, om man
påstode att alla eller de flesta äkta
konstverk vore af detta slag. Vi tro
snarare, att de flesta, äfven om man
ej medräknar sådana som a/s c en
populär verkan, skulle kunna i större
kretsar göra sig förstådda, om man
skickligt och kraftigt tager i tu med
saken. Man beliöfver derför ej, i fråga
om »Part pour Part», göra sig förfallen
till ett motsatt förhållande och göra af
de intimaste och svåraste skapelser
ett dagligt bröd för Per och Pål. Men
man bör såsom en ärlig konstpionier
för verkande och upplifvande af
konst-behofvet arbeta på att uppfostra folket
till konstnjutning och i det man
underlättar tillgången till konstverket
hjelpa till att utbilda massan af de
»bevistande» till en omdömesgill
»publik».
1 detta hänseende har man — det
är onekligt — under senare tid ej
gjort så ringa bemödanden. Vi hafva
icke blott talrika och billiga upplagor
och reproduktioner af klassiska verk
utan äfven haft goda och billiga
uppföranden och utställningar, och man gör
i den vägen allt mer och mer.
Tryckta »vägledare» fås för godt pris och
sättas i handen på noviserna i våra
teater-, konsert- och tafvelsalonger eller
förhjelpa dem att upplifva minnet af
livad de hört eller sett. Äfven
inledande föredrag med lärorika förkla-
ringar höra i fråga om populär
konstkännedom ej mer till sällsyntheterna.
Så har nyligen i Schwerin
kapellmästare Zumpe, då Schillings ingalunda
lättfattliga musikdrama »Ingewelde»
skulle uppföras, förhjelpt det till en
genomgripande verkan, i det han före
första representationen höll en
offentlig förberedelseafton, då han med
föredrag och musikexempel vid pianot
gjorde åhörarno bekanta med verkets
skönaste och mest karakteristiska
partier; ett förfarande som förtjcnar
efterföljd.
Allt förstående hvilar på
ordentlig kunskap, och denna vinnes ej utan
tillfälle att få inhemta densamma. Men
det är icke nog med att i ökadt mått
bereda sådant tillfälle genom att göra
konstnjutningen billigare, hvarmed
mången tror att allt är gjordt. Vid
uppföranden och konserter kommer
det verkligen också an på klokt val
af program, och just härutinnan
förekomma de talrikaste missgreppen.
Somliga uppskatta sin publik för högt och
bjuda dem på stycken, för hvilkas
njutning en betydande andlig och
teknisk förberedelse måste ha föregått,
andra uppskatta den för lågt och
servera under popularitetens etikett platta
banaliteter. Men bådadera ställa på
publiken för stora fordringar om icke
till styckenas halt, så till deras
myckenhet. Kort sagdt: Våra
teaterföreställningar och konserter vara i
regeln alltför länge, såväl i betraktande
af den andliga spänstigheten som med
hänsyn till herskande
lefnadsförhål-Ianden. Häremot hjelper oss intet
teoretiskt om och men, ingen om än
aldrig så ärligt och väl menad idealism.
Så olika än personers
mottagnings-förmåga i afseende på musikalisk
njutning kan vara — två och en half
eller högst tre timmar är den längsta
tid, inom hvilken en normalmänniska
kan med uppmärksamhet följa
sceniska framställningar utan
ansträngning och förslappning. På konserter,
särskildt sådana der ren
instrumentalmusik förekommer, torde den
yttersta gränsen, hvartill det kan bli fråga
om egentlig njutning vara två och en
half timme. Man bör ej alltid se
saken från konst-sportsmannens sida,
som tränerat sig för ett
njutningsre-kord, och ej skänka någon tro åt
faild-ningsfariseernas hyckleri, utan
kall-blodigt betänka livad en människa,
som från tidigt på dagen varit
ansträngd i sin syssla eller sitt kall, på
aftonen kan ha nerver till att uthärda.
Härvid skall det visa sig, att våra
teater- och konsertföreställningar ganska
mycket öfverskrida det ofvan angifna
måttet, hvarför man ej kan hindra
på den öfver allt iakttagna
minskninggen af tilloppet till dem, helst då
man också tager i betraktande hur
täta besök på teatrar och i
konsertsalar inverka störande på den vanliga
lefnadsordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
