Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlas, att de låta höra sin grundton
med betydligt öfvervägande styrka och,
der detta icke låter sig göra (såsom
vid principalerna) understödas af täckta
stämmor af 16 och 8 fots tonhöjd,
hvilka i allmänhet nästan sakna
harmoniska öfvertoner. De harmoniska
öfvertonerna, som äro nödvändiga för
hela samklangens skönhet tillsättas nu
med konst.
Härmed äro vi nu inne på det
mycket omtvistade området, der s. k.
blandade stämmor (Cornetter,
mixturer, qvint- och tersstämmor) höra
hemma.
Det vissa är, att sådana de nu
vanligen behandlas, äro de förkastliga.
Men deraf följer icke, att qvint- och
tersstämmor måste under alla villkor
uteslutas. Om »oktaverna» (Octava 4
fot och Octava 2 fot) är det ingen
tvist. Dock böra äfven dessa i
af-seende på tonstyrka så afpassas efter
grundstämmornas antal och styrka, att
de smälta in i kören och icke »göra
affär af sin stämma».
Qvint- och i synnerhet tersstämmor
måste vara sådana, som icke sjelfva
liafva harmoniska öfvertoner; eljest
åstadkomma de sväfningar i tonen
och gifva intryck af ostämning och
förvirring. Om t. ex. den naturliga
sammansättningen af klangen C är:
C, c, g, c, e, g, och dessa
beståndsdelar äro åstadkomna medelst en
Octava 4’, som gifver c och en Octava
2’, som gifver c, men beståndsdelen
g insättes med en qvinta som
sjelf låter höra ej blott g, utan
dcr-jemte g, d, g, h, så uppkomma
sväfningar mellan grundtonens 3 och 4:de
öfvertoner å ena sidan och
qvint-stämmans 3:e öfverton å andra. Ännu
sämre ställer det sig, om en
ters-stämma, som skulle gifva c, tillika
låter höra h, som bildar skarp
dissonans emot den egentliga
grundklangens c och superoktavens
(Octava 2’) l:a öfverton c.
Såsom qvintstämma kan ännu
möjligen lämpa sig pipor af vid
princi-palmensur med mild intonation, der
2:a öfvertonen är knappt märkbar;
men såsom tersstämma måste
ovilkor-ligen täckta pipor af vid mensur
tillgripas. — Vid klaviaturens högsta
toner är bättre att låta dem upphöra
än »repetera»; vårt öra är nemligen,
äfven då det gäller naturliga klangar,
okänsligt för så höga harmoniska
öfvertoner.
Att under sådana omständigheter
sammanföra sådana qvint- och
tersstämmor i körer om tre ä fyra pipor
af lika (eller rättare: lika osäker)
intonations behandling kan ej vara
hvar-ken praktiskt eller teoretiskt rigtigt,
och den vanliga metoden att låta dem
»repetera» är ett upphäfvande af
teorien för deras berättigande till förmån
för den tekniska möjligheten.
Alltså: i en större orgel med
kraftiga, ändamålsenligt intonerade
grundstämmor, erfordras visserligen både
qvint- och tersstämmor, men skilda på
olika register ocli med delikat
intonation. K—n.
Olof Strandberg och
J. M. Rosén.
I n:o 17 d. å. af »Tidning för
musik och teater» läses i en osignerad
uppsats följande:
»Man har sökt att frånkänna
Strandberg hedern af att liafva försvenskat
det rörande poetiska stycket ’Kung
Renés dotter’ af den danske skalden
Henrik Hertz, under uppgift, att
Strandberg endast nedskrifvit pjesen efter
Johan Magnus Roséns diktamen.
Påståendet faller på sin egen löjlighet,
att Strandberg skulle sitta och skrifva
rent hvad hans gode vän dikterade.
Denne hade nog i sådant fall kunnat
skaffa sig en vanlig renskrifvare.
Förhållandet är, att Strandberg, och ingen
annan öfversatte ’Kung Renés dotter’,
men att stycket innan det uppfördes
på kongl. teatern underkastades en
ytterligare bearbetning, hvilken
verk-stäldes af sedermera kanslirådet F.
A. Dahlgren, ’Vermländingarnes’
författare. — —
Af Strandbergs välvilja att sjunga
inom privata kretsar har man
säkerligen att söka en af anledningarna till
det af en biograf uttalade, väsentligt
förvillande och hans minne såsom
operasångare nedsättande uttalandet,
att han ’skar sina egentliga lagrar icke
på scenen, för hvilken han saknade
både dramatisk talang och musikalisk
underbyggnad utan såsom
sällskaps-sångare’.» — —
I anledning af dessa den nämnda
musiktidningens uttalanden taga vi oss
friheten till en början citera följande
ur J. M. Roséns egen artikel om Olof
Strandberg (se Sv. Musiktidning 1882,
n:o 14):
»Två dagar efter det S. lyftat
res-penningar hos prof. Bring, satt han
på rcskärran, och väl 30 å 40 af hans
vänner följde honom i hvarjehanda
två- och fyrhjuliga åkdon till Hurfva
gästgif varegård, der vid fy Ida pokaler
önskades honom lycklig resa och all
framgång på teaterbanan.
Hvad framgången beträffar, så var
det i början som det kunde med den
saken. Vid en profsjungning hade
hofsångaren Berg yttrat sig mindre
fördelaktigt om S., och det var nära
att han blifvit kasserad, men
krigsrådet Forsberg (d. v. teaterchefen)
trädde i det afgörande ögonblicket
emellan till förmån för S., hans debut
blef beslutad, den utföll lyckligt och
med detsamma var hans engagement
afgjordt.
Emellertid tycktes på S:s bref till
bekanta i Bund, att han icke fann sig
lycklig i sin nya ställning. Der fanns
ett stort parti emot honom, han kände
sig omisskännligen nedslagen,
insjuknade i nervfeber, hvars följder hotade
att bli farliga för hans röst, dock var
detta öfvergående, och efter
tillfrisknandet kunde han åter egna sig åt
sin nya verksamhet.
Hvad som hufvudsakligen låg emot
honom, var, att hans musikaliska
underbyggnad var så ytterst ytlig. Hade
han icke varit så kraftigt understödd
af sin musikaliska instinkt, som han
var, så hade han dukat under, men
den höll honom uppe, och så gick han
segerrikt genom alla svårigheter.
Af naturen mycket vänsäll,
formerade han snart omkring sig en stor
krets af vänner, hvilket kom honom
till godo, då han hade sina
beneficespektakler, hvilka alltid gåfvos för
utsåldt hus och med betydliga
öfver-betalningar.
Till dessa sina hedersaftnar var S.
för det mesta lycklig i valet af pjeser.
Så hade han en gång till förpjes valt
Henr. Hertz’ ’Kung Renés dotter’. Då
till följd af något misstag i en
nekrolog öfver O. S. uppgifvits, att Olof
Strandberg vore öfversättare af ’Kung
Renés dotter’, så anser jag mig böra
upplysa, huru med denna
öfversätt-ning tillgick. S. kom nemligen till
mig en dag och sade, att han ämnade
öfversätta ofvannämnda dram, för att
begagna den vid sin nära förestående
recett, med Aurore Österberg i
titelnden, drog dock i betänkande att sjelf
lägga hand vid öfversättningen och
frågade mig, om jag ville åtaga mig
detta bestyr. Jag åtog mig det,
flyttade på några dagar till S., som då
bodde vid Lilla Trädgårdsgatan hos
cigarrfabrikör Labatt (fader till
sångaren) — vi voro uppe tidigt om
morgnarna och arbetade flitigt, hvarvid S.
skref rent, allt efter som jag dikterade,
och innan tredje dagens afton var
’Kung Renés dotter’ färdig i svensk
öfversättning och inlemnades till kongl.
teaterdirektionen. Efter granskning af
d. v. chefen, exp.-sekr. Schyberg, blef
den strax antagen, roler utskrefvos
och inöfvades o. s. v.
Reservationsvis bör jag här göra
en anmärkning. Hr Schyberg hade
nemligen i manuskriptet gjort två å
tre ändringar, af hvilka jag erinrar
mig en. Jag hade nemligen bibehållit
den danska läsarten af
hufvudperso-nernas namn: Jolanthe (utt. Schålant),
men det hade Sch., utan afseende på
idiomet, förändrat till det mindre
väl-klingande Jolanta, hvilket också
bibehållits i den tryckta öfversättningen.
Man kan lätt föreställa sig hvad en
sådan förändring kan göra för en
rubbning i ett metriskt manuskript .
(som bekant, är ’Kung Renés dotter’
på vers).
Nu var emellertid manuskriptet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
