Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Kung Renés dotter’ Strandbergs
egendom ; lian sålde det såsom
förlagsartikel, och deraf kommer förmodligen
villfarelsen att lian också är
öfver-sättare af arbetet.
Ett visst anlag för literatur
saknade O. S. icke, var likväl alls icke
versifikatör, hvilket redan är ett bevis,
att han icke kunde vara öfversättare
till ’Kung Renés dotter’.»
Så långt Rosén. Har han nu ljugit
ihop lielå denna långa historia, så står
det för hans räkning, men mycket
förlåtligt torde vara, om en biograf
icke kan misstänka, att en så utförligt
detaljerad berättelse skulle vara från
början till slut uppdiktad. Lika
orättvis är den onämnde författarens i
»Tidning för musik och teater»
beskyllning mot samme biograf för att uttala
förvillande och nedsättande omdömen.
De äro icke mera nedsättande än
hvilken annan biografs som helst.
Artikel-förf. citerar med förtjusning Frans
Hedbergs omdöme om Strandbergs
röst:
»En klarare, friskare, känslofullare
tenor har säkerligen aldrig ljudit från
den svenska skådebanan.»
Ja, livad är det för stor skilnad
mellan detta yttrande och den
klandrade biografens: — — »väckte hans
sällsynt rena, romantiska och nordiskt
klangfärgade tenor sådan
uppmärksamhet att han engagerades» etc. Talet
om saknad af musikalisk
underbyggnad (som för öfrigt upprepats af andra
biografer) kan väl icke vara sagdt i
nedsättande syfte, när i samma
biografi säges: »Strandberg var i ordets
fullaste och vackraste mening en
natursångare.» Och när biografen yttrar,
att S. skar sina egentliga lagrar icke
såsom scenisk utan som
sällskaps-sångare, så är detta alldeles detsamma
som då den »mera välvillige» Hedberg
säger så här:
»Egentligt hemmastadd på scenen
och i följd deraf fullständigt
uppgående i sina uppgifter blef S. aldrig.
Det var alltid med en känsla af tvång
som han iklädde sig den persons
skepelse, som han hade att framställa,
och om han under spelets fortgång
sjöng som en gud och sjöng af allt
sitt hjertas lust, så var det derför att
han icke kunde annat, äfven om ännu
blytyngre kedjor hade lagts på hans
yttre menniska än dem, som den
sceniska apparaten och nödtvånget att
underordna sig samuppträdandets
pligter och svårigheter fjättrade honom
uti. Men när representationen var
slut och den samlade vänkretsen
knuten, då tog han sin skada igen, då
löstes fjättrarna, då försvann
stelheten och då sjöng han natten igenom
med ett uttryck, en verve, en värme,
som man sällan eller aldrig hörde
honom kunna till fullo utveckla, då
han stod i rampskenet och skulle
föreställa den ene eller den andre.»
Sal Sapienti.
Musikpressen.
På Willi. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit för
orgelharmonium :
Griegalbum, udvalgte kompositioner af
Edvard Grieg, bearbeidede for harmonium af
L. Birkedal-Barfod. Haft. 1, 2, 3.
Af dessa häften innehålla livarje
omkr. 12 stycken, väl valda,
utgörande mest sånger men derjemte
Sorgmarsch, Gavotte, Sarabande, Åses död
och Humoreske (ur op. 6), för
hvilken senare harmoniet lämpar sig
mindre väl än pianot. Samlingen
blif-ver säkert en välkommen tillökning
i harmoniumspelarens reportoar.
Priset på häftena är ej utsatt.
–––––-
Från scenen och
konsertsalen
Kgt. teatern. Maj 1. Adam: Konung för
en Jag (Nemea: frk. Thulin; Zcphoris: hr
Le-mon). — 2. 0:e Symfonikonserten. 1.
Beethoven: »Die Weihe des Hauses», uvertyr op.
124; Weber: Seen oeh aria ur »Euryanthe*
(hr Forsell); 3. Hugo Alfvén: Symfoni, D-dur;
4 Mozart: Symfoni, Ess-dur. — 3, ti, !), 12
17. llallén: Valdcmarsskaltcn. —4. Mozart:
Enlcveringcn ur seraljen. — 5. Auber: Fra
Diavolo (Zerlina, Pamela: fruarna Lindberg,
Linden; Fra Diavolo, lord Cockburn, Lorenzo,
Mattheo, Giaeomo, Beppo: hrr Ödmann,
Forsell, Lundmark, Grafström, Bergström.
Henriksson) — 9. Bizet: Carmen. — 10. v-
Flotow: Martha — 11, 15. Gluck: Orfevs
(Orfevs, Eurydike, Eros: Fru Linden, frökn
Karlsolin och Hulting, frk. Lindegtén); En
som-mariJyll, balett i 1 akt af M. Glasemaun,
musik af E. Ellberg. — 14 Mozart: Figaros
bröllop (Cherubin: fru Boman, l:a Debut).
Vasa-teatern. Maj 1—7. Offenbach:
Fri-hetsbröderna. — 7. Vermländingarne (recett fbr
frk. Rosa Grimberg) — 8—17. Edmond
Diet: Fru Potiphar, operett i 3 akter af
E. Depre’ oeh L. Hannofl Fiu Poliphar,
drottningen, Selika: fruar Emma Meissner,
Strandberg, fik Frisch; Pharao, Potiphar: hrr
Strömberg, Itingvall; Isaskar, Simeon, Ruhen,
Zebuion, Joseph: hrr Ander, Nyblom, G. A.
Lund, Örnberg, Adami).
Vetenskapsakademien. Maj C. Qearlettsoarc
af Bellmanskören. — 7. Musikalisk soarc af hr
Axel Rundberg.
»Valdemarsskatten» håller sig
fortfarande uppe i publikens ynnest och
har nu från första framträdandet, d.
20 april, gått 15 gånger öfver scenen,
oftast inför fyld salong.
Rolbesätt-ningen har fortfarande varit vexlande.
Något nytt har teatern icke, naturligt
nog mot slutet af spelåret, haft att
bjuda med undantag af en debut i
»Figaros bröllop», då Cherubin hade
fått en ny representant. Fru Alma
Boman, f. Cedergren, utförde nemligen
pagens rol och uppträdde första
gången på scenen, görande ett rätt
behagligt intryck med sin klara och rena
stämma samt lediga framställning.
Hvarken till röst eller till det yttre
förefinnes dock hos henne mera
ovanliga egenskaper, hvilka afgjordt be-
stämma om stadigvarande framgång
som scenisk sångerska. Emellertid
lär hon, då hon för tio år sedan
lem-nade konservatoriet, ha blifvit af sin
lärare tillrådd att debutera på operan,
hvilket hennes giftermål sedan
förhindrade.
Den sista symfonikonserten gafs
under ledning af hr Stenliammar, som
efter kort förberedelse fick remplacera
herr Nordqvist, hvilken blifvit hindrad
att dirigera. Programmet, som synes
här ofvan, tycktes ej ha varit lockande
att döma af den glest besatta salongen,
och hvarken den mindre framstående
Bcethovcn-uvertyren eller
»Euryanthe»-arian kunna räknas till mera
fängslande nummer, om också hr Forsell
är gerna hörd. Arian blef ock
be-römvärdt utförd, ehuru väl stämman
forcerades mer än behöfligt, ett
nu-tidsfel, som i förtid ruinerar rösterna.
En nyhet som borde ha på förhand
intresserat var den första gången
gifna nya symfonien af Hugo Alfvén.
Vi ha förut nämnt hvilket uppseende
densamma väckte och äfven förtjänade
genom sin stora och djupa, om
gedigen kunskap vittnande anläggning,
genom vackra drag af melodisk och
originel uppfinning och ej minst i
af-seende på herraväldet öfver orkestern.
Visserligen kunde en större
koncentrering i formen ej ha skadat till
undvikande af onödiga längder, och en
viss »Sturm und Drang» röjde sig
här och der, men verket i sin helhet
bär vittne om en stor förmåga,
sär-skildt i sista satsen framträdande i
öfvergången till den der inlagda,
välbekanta begrafningssången »Jag går
mot döden livar jag går». Efter
symfoniens slut blef också den unge
tonsättaren lifligt hylhad med flera
inrop-ningar. Mozarts klassiskt klara och
genialiska Ess-dur-symfoni bildade en
värdig afslutning på säsongens sista
symfonikonsert. Det vore emellertid
önskligt, om man ännu en gång innan
spelterminens slut genom en inlagd
konsertafdelning vid någon
representation kunde få återhöra hr Alfvéns
symfoni.
Det upsaliensiska sångsällskapet O.
D. skördade på sin vårkonsert i- slutet
af förra månaden vanlig storartad
framgång genom den välkända schwung
och finess, som utmärker denna
studentsång, hvarjemteprogrammet väckte
i och för sig intresse. Dess största
nummer voro Heises »Wolmerslaget»
och H. Hofmanns »Champagnerlied»,
båda med orkester, för öfrigt sjöngos
sånger af Pacius, Grieg, J. P. E.
Hartmann, Norman, Schumann, och
»ungerska visor» af Langi Ernö.
Gades »Ossian»-uvertyr och Borodins
symfoniska skiss »På Central-Asiens
stepper» utgjorde de vanliga
orkesternumren. Af öfriga extranummer
mottogs särskildt »Björneborgarnas
marsch» med stormande,
demonstrativt bifall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
