Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej så lätt att få ledighet härtill. En
dag lyckades han emellertid att bli fri
och hade nu bestämt sig för hvilken
han skulle vända sig till. Så gaf han
sig i väg till professor Ivar Hallström,
hos hvilken han ödmjukt begärde
företräde. » Hjertans gerna, min lille gosse»,
svarade den vänlige professorn, »men
livad är ditt ärende?» — »Jag vill
be professorn höra på min röst»,
svarade han. — »Hur gammal är du?»
— »Femton år.» — »Nå, hvad vill
du sjunga då?» — »Sarastros aria
ur Trollflöj ten, ’I dessa fridens bygder’».
— Grefve Taube och Arvid Ödmann,
som voro närvarande, hade svårt att
återhålla sin munterhet vid detta svar
af den lille sångaren. Denne sjöng
emellertid sin aria till professor
Hallströms belåtenhet och de båda andra
åhörarnes likaledes, och följden af
prof-sjungningen var, att han blef
Hallströms frielev. Detta skedde i
februari 1890, Sedan dess har hans lärare
med varmt intresse och kärleksfull
omvårdnad ledt sin elevs musikaliska
utbildning med det bästa resultat,
såsom väl är bekant. Dennes basröst
hade vid undervisningens början blott
en oktavs omfång, från a till a, men
genom forsigtig behandling och god
undervisning, alltjemt ledd af prof.
Hallström, har sångaren nu två
oktaver, från f till f, i sin makt.
Oscar Bergströms första
uppträdande inför en mera granntyckt publik
egde rum vid hans lärares konsert i
Musikaliska akademien den 3 febr.
1894, då han i professor Hallströms
ballad »Skaldens hämnd» sjöng
utantill skaldens rätt stora parti och vann
mycket bifall genom sin klangfulla,
kraftiga bas, sitt säkra, uttrycksfulla
föredrag. Kort därefter medverkade
han på en af harpisten Josef Lang
gifven matiné, och det stora bifall den
unge sångaren då framkallade visade
tydligt att han intagit en favoritplats
hos vår musikaliska publik. Man
började nu inom våra musikkretsar
intressera sig för den unga löfvande
talangen, och flera personer, däribland
kung Oscar, sammansköto en större
penningsumma för att bereda
sångaren tillfälle att i lugn och ro egna
sig åt studier. Herr Bergström
genomgick sålunda en kurs i plastik
för fru Linden samt i dramatiskt
rol-studium för Anders Willman. På
hösten 1896 erhöll han ett erbjudande
från kungl. teatern att få debutera,
och Lothario i »Mignon» bestämdes
som första debutrolen. Den 9
oktober samma år uppträdde han för
första gången å den kungliga scenen
och hade som Lothario att glädja sig
öfver en stor framgång. Följande
månad debuterade han för andra
gången, då i en komisk rol, hvarmed han
lyckades förträffligt, nämligen
Vul-camis i »Philemon och Baucis *.
Innan årets slut gjorde han sin tredje
debut som Hans i »Per svinaherde»
af Ivar Hallström. På våren aamma
år hade han medverkat vid konserter
i hufvudstaden och under
sommarvistelse i Hjo gifvit en konsert
därstädes. Den 1 januari 1897 erhöll
herr Bergström engagement vid kgl.
operan och uppträdde detta år såsom
Papageno i »Trollflöjten», Leporello i
»Don Juan > och Tackleton i »Syrsan |
vid härden». Under förra året ökade
han sin repertoar med sju nya roler:
Remigio i »Navarresiskan», Boniface
i »Mjölnarvargen», Curtius i »I
Marocko», Markisen af Ponteroix i
Sig-fried Salomans opera »I Bretagne»,
trädgårdsmästaren Alain i
»Frondö-rerna» (vid invigningen af den nya
operabyggnaden), Tristan i »Martha»
samt En bard i »Tirfing». Hans nya
roler under innevarande år ha utgjorts
af Mazetto i »Don Juan», Härolden i
»Valdemarsskatten > samt Giacomo i
»Fra Diavolo», hvarjemte han
upp-trädt såsom Per och Löparnisse i
»Vermländingarne »i
Herr Bergströms ypperliga röst och
mer och mer utvecklade dramatiska
förmåga har tillfört kgl. operan en i
god kraft, som vi beklaga att
densamma nu mister. Den arbetsamme
unge konstnären, som fortfarande
idkar sångstudier för sin värderade
lärare, professor Hallström, lär längta
efter en trägnare och mera
vidtomfat-tande verksamhet, än kgl. teatern under
detta år erbjudit honom, och anse sig
vinna en sådan genom att taga
engagement vid herr Ranfts lyriska afdelning.
Vi hoppas emellertid att herr Bergström
sedermera skall återvända till vår
främsta lyriska scen, tillönskande honom
all den framgång, hvaraf den
sträf-samme, begåfvade konstnären gjort
sig så väl fortjent.
––5^––
Textinnehållet i
Rieh. Wagners opera
Den flygande Holländaren.
»Den flygande holländaren» är en
vida utbredd saga, om en sjöfarande,
som till straff för sina många
förbrytelser är dömd att ständigt segla
omkring på hafvet, utan att någonsin
hinna stranden. Klädd i sjuttonde
århundradets nederländska drägt och
ensam stödd mot masten af sitt svarta
fartyg, bringar han fara och
undergång åt de seglare, som möta honom.
Förnämligast visar han sig i närheten
af Goda Hoppsudden, bekant för sina
svåra, plötsliga stormar, men han säges
äfven uppenbara sig annorstädes.
Sagan har, som bekant blifvit
behandlad i roman och dikt; Wagner har
gjort den till ämne för sin bekanta
libretto och opera, som för närvarande
uppföres å vår kungliga teater.
Kärnan i hans sagodikt och operatext
innehålles i Sentas sång om hollän-
daren, »spökskeppsvisan» som
förekommer i början af operans andra
akt. Hufvudinnehållet af denna dikt
följer här:
»Ett skepp kring vida hafvet går
med blodrödt segel, kolsvart mast.
En dödsblek man vid rodret står;
han vakar utan ro och rast.
Hui! hur stormen gnyr!
Hui! hur skummet yr!
Hui! som en pil han med hast
Flyger fram utan ro, utan rast.
Dock än ett hopp den arme blef skänkt
förlossning att hinna
Om blott en maka, trogen i döden,
han kunde finna.
Ack när skall du, arme man, henne
vinna?
Bedjen till Gud, att han må vinna
trofast brud!
En dag vid stormens hemska dån
förgäfves hamn han sökte nå.
Han hädade och svor med hån:
’Till domedag jag frestar på!’
Men satan log —
Och eden tog —
Och fördömd nu han far
utan mål, utan rast alla dar.
Hvart sjunde år i land han går
att frälsning nå ur straffets bann.
En brud han tog hvart sjunde år;
men troget vif han aldrig fann.
Till hafs igen
från svekfull vän!
Så farväl, falska mö!
Dig jag flyr ut på svallande sjö!’»
På denna sagodikt har AVagner
byggt sin text af följande innehåll.
Första akten. Daland, en norsk
skeppare, har med sitt fartyg varit
ute på vidsträckta färder till fjärran
land. Stadd på hemväg gläder han
sig åt att snart få omfamna sin
dotter Senta, då hans skepp under storm
och oväder drifves i land blott några
få mil från det efterlängtade hemmet.
Sedan han och hans folk gått till
hvila kommer i hast »Holländaren»
inseglande i samma vik och går i
land, ty
»åter äro flydda sju långa år».
Han skildrar sina eviga kval och
huruledes han förgäfves mången gång
»i storm och nöd sökte faror och död».
Som pesten undflyr man hans
spöklika skepp, som hvar det visar sig
bådar olycka och undergång. Det
blir morgon, och Daland, som kommit
upp på sitt fartygsdäck, blir honom
varse och ropar honom an.
Holländaren svarar med att spörja om man
vill vägra ankarplats åt en
vilsekommen främling. Då de sålunda
kommit i tal med hvarandra omtalar
Holländaren huru hans skepp drifves
kring hafvets vida rymd och ber
Daland förunna honom att få värmas
vid hans härd. Han vill rikligen
belöna Daland och låter sina matroser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
