Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hette »Jabuka». Han var vid
detta sitt jubileum föremål för heders- i
bevis från alla håll äfven af många
framstående musici, såsom Joachim,
Massenet etc. samt af författare sådana !
som Ohnet, Sardou, Maurus Jokai
m. fl. Den sistnämnde skref då till i
Strauss: »För dig är det lätt att
komma till himlen ty du besitter
skalan (scala—stege) till den». Med Brahms
stod Strauss i varmt
vänskapsförhållande. På fru Strauss solfjäder med
autografer har Brahms tecknat första
takterna af valsen »An der schönen
blauen Donan och derunder skrifvit:
»tyvärr icke af mig». Också spela
de största virtuoser hans melodier,
violinister som pianister. Richard
Wagner skref 1863 om Strauss:
»Han är den mest musikaliska per- |
son jag känner» och vidare: »en enda
Straussvals öfverträffar, livad behag,
finess och verklig musikalisk halt
angår, de flesta utländska musikaliska
fabriksmässiga produkter lika mycket
som Stefanstornet står öfver Paris’
boulevarder». Efter sin första hustrus
död gifte Strauss 1878 om sig med
den unga skådespelerskan Angelika
Dittrich. I Wien där Johann Strauss
tillbragte hela sitt lif var han en af
denna stads mest populära
personligheter.
—i—
Den heliga Lucias
kloster.*
Af
Elise Polko.
Det var Kristi himmelfärdsdag år
1794. Klockorna i den heliga Lucias
kloster nära Rom manade till
morgonandakt. Skaror af fromma bedjande
strömmade fram emot portarne. Det
var helt behagligt att se vandrarnes
pittoreska drägter, de hvita slöjorna,
de tjusande kvinnorna, prydda med
blommor, och de stolta, smärta
män-nerna, vid hvilkas bröst små kvistar
af doftande orangeblommor prunkade.
I allas ögon blixtrade lefnadslust och
vårjubel. Det glödande solskenet
kysste brinnande de brunetta, varmt
färgade kinderna och omfamnade med
sina strålande armar innerligt de
vackra, kraftfulla gestalterna.
Kyrkans fönster flammade i ljus.
Der inne åter uppstego hela moln af
rökelse, och de invigda vaxljusens
matta skimmer förmådde knappast
genombryta detta fram- och
tillbaka-sväfvande töcken. En behaglig
skymning herrskade, den heliga Lucias
bildstod var nästan öfverhöljd af
blommor och kransar och såg ut som en
vårdrottning; presten utsträckte
välsignande sina händer, den troende
* Till erinring om den nyss aflidna
författarinnans litteriirn verksamhet. (Se art. Dödsfall).
S VENS K M U SIKT ID XIX G.
mängden störtade ned på knä, och
från den höga, öfvertäckta läktaren :
tonade de fromma nunnornas »Kyrie
eleison». Huru mildt nedsväfvade ej
de mjuka rösterna, huru herrlig och
hög var ieke Maestro Palestrina’s
allvarliga stil! Klar och skär framskred
den betydelsefulla grundmelodien
genom den behagliga labyrinten af
älskligt sammanflätade stämmor, hvilka
här och der försökte att betäcka,
omhölja och undertrycka densamma, men
alltid öfvervunna af segrarinnan, och
ödmjukt vikande tillbaka, slutligen
förenade sig till ett sakta beledsagande
och till ett det herrligaste hela.
Åhö-rarnes bäfvande hjertan höjde sig än
i jublande flygt mot himlen, än
sänktes de — liksom burna af fina,
osynliga blomsterkedjor — snyftande i salig
fröjd åter ned mot jorden.
Då genljöd plötsligt i »Gloria» en
sopranstämma, hvars öfverraskande
klang våldsamt ryckte mängden ur
dess ljufva domning. Denna röst var
af en genomträngande klarhet, nästan
skärande i dess renhet och af en
öf-verväldigande styrka. Tonen hade
intet beslägtadt med de andra
sångerskornas, timbren blandade sig ej med
de andras klang, ensam, utan
sammansmältande mjukhet, fyllig och stark,
sväfvade den upp och ned genom
kyrkans rymd.
I » Credo» tystnade den sällsamma
stämman, och en annan mildare sopran
inträdde i dess ställe; men mot slutet
i det gripande »Agnus Dei» och »Dona
nobis pacemt skar den åter, lik ett
blankt, skarpslipadt, segervandt spjut,
genom den djupt nedhängande
offerröken. Ingen rörelse darrade i
densamma, ingen ungdomlig emalj lyste
fram genom dessa toner, rösten var
liksom en stämma utan ålder och kön,
en stämma, som lemnade det intryck,
att sådan måste den för evigt hafva
varit och måste för evigt förblifva.
Folket var häftigt skakadt. »Heliga !
Maria», hviskade en gammal matrona,
»denna sång var ej en kvinnas!» och
ifrigt korsande sig, bad hon sakta.
Hennes förskräckta, svartlockiga granne
nickade bifall och hviskade samma
utrop till en bredvid henne stående man,
hvilkens brinnande blickar, ehuru
för-gäfves, sökte att genomtränga
läktarens galler.
Messan var slutad. Kvinnorna
lemnade i häftig rörelse kyrkan,
män-nerna skakade sina hufvuden, alla
talade om den sällsamma sången, men
ingen visste den underbara
sångerskans namn. Vaxljusen slocknade, och
det öfverfulla lifvet af en italiensk
vårdag uppslukade snart alla frågor,
tvifvel, rysningar och förväntningar.
Då morgonen, Italiens leende,
strålande morgon, följande dagen med sina
kärleksdruckna ögon blickade in i den
lilla kyrkan, förvånades han, att åter
se en väntande folkhop samlad. Hvarje
ansigte vände sig med uttryck af den
85
mest spända väntan mot läktaren,
hvarifrån morgonsången ljöd, och åter
uppdykade den gåtfulla stämman, åter
genomträngde den alla hjertan med
en blandning af fröjd och bäfvan,
åter häpnade åhörarne. Plötsligt
ropade en ung, blomstrande kvinna,
darrande och rodnande: »Heliga
himladrottning, jag ser undret! lijelpe mig
Maria, det är ett barn som sjunger!»
— Och bakom gallret syntes verkligen
en flicka af omkring tio års ålder,
öfver hvilkens öppna läppar de
sällsamma tonerna strömmade. Barnets
ansigte var strängt regelbundet, men
dess sköna former voro ännu utan
lif, och en genomskinlig blekhet
betäckte de ungdomliga kinderna. Från
ögonblicket af denna upptäckt stegrade
sig mängdens rörelse för hvarje
minut. Dagligen vallfärdade man i stora
skaror till klostret för att höra den
ovanliga lilla sångerskan, hvilkens röst
man till och med i den största kör _
tydligen urskiljde, och ryktet om dessa
kraftfulla toner i ett barns bröst spred
sig genom hela trakten, ja till och
med ända till Rom, och tilloppet till
messorna i den heliga Lucias kloster
blef allt större och häftigare.
Men skaror af troende, som utan
att grubbla deröfver tacksamt höll till
godo med det förmenta underverket,
var dock ringa emot mängden af dem
som med hufvud och hjerta fulla af
tusenfaldiga gissningar och tvifvel
angående sångerskans person i rastlös
oro strömmade till och ifrån.
»Hon är en af klosterpensionärerna,
så har man sagt i klostret!» påstodo
somliga.
»I alla händelser är hon förvuxen,
och helt säkert redan aderton eller
nitton år gammal, ehuru hon, måhända
i följd af sin missbildning, ser ut som
ett barn, ty så sjunger ej ett barn!»
»Nej, nej!» ifrade andra, man har
inbillat eder en saga! det är en af de
yngre nunnorna, syster Barbara, det
veta vi ganska säkert; detta barn har
endast helt beskedligt hört på!»
»Alldeles icke!» inföllo några gifta
kvinnor, »ett underverk har skett, den
heliga Lucia har sändt den fromma
abedissan Teresa en engel från himlen.»
»Hvad praten I der för barnsligheter?»
skrek en grofväxt man med ett klokt
beslutsamt ansigte, »hela saken är ett
uselt bedrägeri! man förer oss bakom
ljuset för att narra penningar ur vår
ficka!» — Folket trängde sig med
feberaktig hastighet omkring talaren,
hvilken fortfor: »Ja, hören blott på,
och sanningen af mina ord skall blifva
eder klar som dagen! Gifven akt, jag
har blott få ord att säga! Klostret
är fattigt, den heliga Lucia har begärt
en ny sammetsklädning oeh ett
gyllene skärp; man behöfver rika gåfvor
och har uppfunnit ett medel att draga
lättroget folk vid näsan! De hafva i
Rom låtit bygga en maskin, ett urverk
i menniskogestalt, en vaxdocka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
