Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zu erklären» (1790), hvari lian
framställde den åsikten att blommans alla
delar icke äro annat än
metamorfoserade blad, eller lians berömda
»Farbenlehre» (1810) och konsthistoriska
af-handlingar, hvilket allt visar hur det
sköna i naturen fängslade honom.
Götlie påvisade alltjemt att
menni-skan ocli naturen hörde tillsamman
och därför älskade han oek att vid
skapandet af ett konstverk »fly ut» i
naturen. De intryck han mottog
under samlif med naturen och
människor har han öppenhjärtigt framställt.
Vid detta omedelbara och osökta
uttalande af sina käuslointryck ljödo i
hans lyriska dikter en ädel enkelhet,
en odlad naturlighet, sådan man
värderar i folksångerna.
Bekant är att Götlie riktat
tonkonsten med en mängd snillrika och
känslofulla dikter, livilka ännu i dag
af större eller mindre ansenliga
komponister sättas i musik. Så har
Johannes Brahms för sina sånger valt
åtskilliga Göthe-texter. De ömma
känslor, som hos Götlie uppväcktes af
den vackra prestdottern från
Sesen-heim och sedan af den behagliga, fast
nägot koketta Lili, nedlade poeten i
lyriska dikter, livars harmoniska
verser återgåfvo hans unga hjärtas
pulsslag. Poesien i det ljusdunkel, som
gör Göthes ballader så fängslande,
anslog likaledes komponisterna. Så
har hans »Erlkönig» satts i musik af
mer än femtio tondiktare såsom sång
för en eller flere röster och iifven
gifvit stoff till
instrumentalkompositioner. Främst af dessa tonsättningar
står väl Schuberts allbekanta
»Erlkönig», hvars skönhet Göthe först
genom sångerskan Willi.
Schröder-Devrient lärde sig fatta.
Sina sångspel »Ermin und Elmire»
samt »Claudine von Villa Bella» har
Göthe själf ej satt mycket högt och
förklarat dem till en del för
ungdomsarbeten; endast med de »artiga
sångerna» i dem var han belåten, och
dessa äro också af bestående värde.
Af operaförsöken må framhållas »Scherz,
List und Rache» med dess många
sånger, dem likväl Göthe själf i sin
stränga själfkritik frånkänner »gemyt
och sann känsla».
Musiken ingick äfven i Göthes
mångsidiga uppfostran, och att Göthe lifligt
intresserade sig äfven för tonkonstens
verk, bevisar hans trogna vänskap för
Zelter, direktör för Berlins
»Singakademie», hvilken gällde för en stor
kritisk musikauktoritet. Genialisk kan
man dock ej kalla detta Göthes
musikaliska geheimeråd, såsom man kan
finna af hans omdöme om Webers
»Friskytten», hvilken härliga folkopera
han kallade ett »kolossalt intet».
Genom sin musik till Göthes drama
»Egmont» trädde Beethoven i närmare
förhållande till den store skalden
såsom sådan. Fråga är om icke det
ästetiska intrycket af Beethovens ge-
niala musik griper djupare än Göthes
något vekliga tragedi. Redan i
uvertyren till »Egmont» förnimmer man
ingen veklig klagan, intet
besinnings-löst anskri, icke passande för en hjelte,
som kämpar och faller för höga, ideela
mål. I den klappar det tragiska ödet
stilla på lifvets port. Äfven larghettot
»Klärchens Tod», som i toner
framställer lifvets utslocknande, ger
intrycket af en resignerad sorg.
Beethoven hade klart för sig att
själfupp-offringen för politisk frihet ej träder
fram med förtviflan eller tröstlös smärta.
Därför låter han sin präktiga
Egmont-musik sluta med en »segersymfoni».
Vid slutet af sitt partitur har han
skrif-vit de karaktäristiska orden: »Be-
tecknar frihetens seger, som genom
Egmonts död vanns för hans
fädernesland.» Hur träffande och ädel är
icke denna uppfattning!
Göthe kom äfven i personlig
beröring med Beethoven, såsom man vet.
Det skedde i Teplitz 1812.* ** Medan
Beethoven var full af glädje öfver
deras sammanvaro och utom sig af
beundran för den store skalden, till hvars
sorgespel han nyss satt musik, kände
sig Göthe, den polerade och korrekte
världsmannen, helt främmande för
Beethovens »obehärskade» väsen, och
till något vänskapsförhållande emellan
dem kom det icke. I ett bref till
Zelter (1812) skrifver Göthe såsom
post-spriptum: »Jag liar gjort bekantskap
med Beethoven. Hans talang har satt
mig i förvåning; men han är dess
värre en mycket obehärskad
personlighet, som visst icke har orätt då
lianj finner världen detestabel, men
som därmed icke gör den mera
dräglig hvarken för sig själf eller för
andra. Däremot är han mycket att
beklaga och ursäkta, alldenstund han är
på väg att mista sin hörsel, hvilket
måhända skadar den musikaliska delen
af hans väsen mindre än den
sällskapliga. Han, som förut är en
lakonisk natur blir det nu dubbelt på
grund af denna olycka.» Innan vi
lemna Beethoven i sitt förhållande till
Göthe, må erinras, att bland den
förstnämndes operaplaner äfven Göthes
»Faust» stod på förslaget och att
äfven Beethoven satt musik till hans
»Erlkönig», en helt nyligen i hans
skissbok funnen och sedan utgifven
komposition.”
Göthes »Faust» har, som bekant,
af flere komponister satts i musik
eller rättare användts till musikalisk
tonsättning. Så har det märkliga
skaldeverket behandlats för scenen af
furst Radziwill, L. Spolir, Lassen,
Zöllner och Gounod. Den sistnämndes
opera »Faust» (eller »Margarete», som
den kallas i Tyskland) är af dessa
Faust-operor mest känd och gifven.
* Se härom artikeln »Beethoven och Göthe»
i Svensk Musiktidning 1897, n:o 1
** Se Svensk Musiktidning 1898, n:o 4.
Gounods musik ger i många afseen*
den ett förträffligt uttryck åt dikten,
alltifrån uvertyren, hvars början
framställer för oss den grubblande
tänkaren. Af andra särdeles lyckade
nummer i denna opera kunna påpekas
visan om »Konungen i Thule», Fausts
Kavatina, Siebels sång, den stora
duetten mellan Faust och Margareta,
Me-fistofeles parti m. fl.
Äfven Robert Schumann hemtade
ur »Faust»-dramen ädla inspirationer.
Hans »Scener ur Göthes Faust» för
soloröster, kör och orkester är en
snillrik tonskapelse. Ej mindre genialiskt
har Berlioz behandlat Göthes dikt i
sin stora komposition »Damnation de
Faust». Ett annat verk af Göthe, som
begagnats för scenen, är »Jery och
Bätely», komponeradt af fru Ingeb.
von Bronsart. Från Göthe härstamma
också texterna till Thomas’ »Mignon»
och Massenets »Werther».
Göthes förhållande till tonkonsten
har sålunda varit både mångsidigt och
fruktbärande, om än han själf icke
omedelbart såsom tonskald verkat på
tonkonstens område.
–––––-
Massenets »Cendrillon»
å Opéra-Comique. — Paris, Juni 1899.
Det var en gång... — detta går
upp till slutet af 17 :de århundradet,
då männen använde peruker och
knäbyxor — en anspråkslös akademiker
vid namn Charles Perrault.
Allvarliga, men snart förglömda arbeten
banade honom väg till det illustra
dik-tarsamfundet; emellertid var det icke
de, som tillförsäkrade honom hans
ryktbarhet. På lediga stunder skref
han för barnen förtjusande fésagor,
hvilkas underbara sida framför allt
tycktes böra anslå de smås sinnen,
och likväl är det måhända de
fullvuxne, som bäst uppfatta deras
sällsynta behag och fina enkelhet. Henri
Cain och Jules Massenet hafva insett,
att en af dessa i vacker bemärkelse
så naiva sagor, på ett lyckligt sätt
apterad för teaterns kraf och försedd
med en behaglig musik, skulle utgöra
ett synnerligen lämpligt sceniskt verk.
Bland alla dessa älskliga berättelser
utvalde nämnda författare och
kompositör den rörande historien om den
ljufva Cendrillon* — »Askungen» —,
som erhöll sitt namn däraf, att hon
vid härden i lågornas musik och
syrsornas sång sökte glömska för de
oförrätter, hvarmed hennes elaka
styfmo-der öfverhopade henne. Det torde
* Det är for i jfr ig t ej första gängen, som
Periault8 lilla hjeltinua förekommer på tiljan,
särskildt i féeriatycken, äfvensoni i åtskilliga
operor, i främsta rummet Isouards
»Cenilril-lon> (Paris 1810, uppförd året därpå i
Stockholm) och liossinis» Cenerentola»(Itoma 1817).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
